The End

Nu är det slut.

Vi är hemma igen. Ett äventyr är över och ett annat börjar.

Goes Kiwi läggs nu på is. It's been a sweet as ride, som de hade sagt där borta.

Vi hörs

London Stansted

Gissa om vi var glada igår!

Vi lyckades otroligt nog vara de sista passagerarna att få plats på ett oannonserat extraflyg från KL, och vi landade i London strax efter 21 i går kväll.

"Äntligen på rätt kontinent!" tänkte vi.

Tyvärr flyger vi med Ryanair, och de lät oss bara boka om våra biljetter till den 20e, och ja, då hade vi ingen aning om när vi skulle ha möjlighet att flyga från Stansted. Så vi fick tillbaka de 115 pund vårt ursprungliga flyg kostade, och fick i går boka en ny avgång för i dag till det lite rundare priset av 370 pund.

Tack Ryan, you bastard!

Men... Så enkelt kan det väl inte gå?

Givetvis ska askmolnet fortsätta jävlas, så efter drygt 1,5 timmars sömn under natten har vi nu checkat in och sitter som zombies i väntan på nästa uppdatering. Vårt flyg avgår nu preliminärt 13.35. Om molnet vill flytta på sig vill säga.

Kanske får vi vänta här ytterligare sex dagar. Med vår tur är det inte omöjlgt.

Enligt MetOffice kan vi dock möjligt, möjligen, komma iväg i dag:

Uppdatering

Efter två och en halv månads resande var vi bara 13,5 timmar ifrån att landa på åtminstone Europeisk mark.

Nu sitter vi fast i Kuala Lumpur, och vet ungefär lika mycket som alla andra strandade resenärer. Air Asia X har nu officiellt ställt in vår flight, och de tre följande dagarnas avgångar mot London Stansted, så antalet strandade människor växer för var dag. När väl luftrummet öppnar igen kommer de som är inbokade på flyget för dagen att få komma iväg, vad som händer med oss andra vet vi inte än, men vi har fått ett löfte från Air Asias Operations Manager att vi ska komma hem på ett eller annat sätt.

Tyvärr är det väl så att ett Asiatiskt lågprisbolag som har Stansted som enda europeiska destination inte kommer få någon prioritet i luften, och därmed antagligen inte heller kommer kunna flyga över och landa på annan ort i Europa om nu molnet någonsin kommer blåsa över.

Efter två dagar på flygplatsen, och nu fjärde extradagen i KL börjar vi bli rätt trötta på det här - men det finns inte så mycket att göra. Vi planerar att spendera så mycket tid vi bara kan på hotellet vi lyckades få rum i tillsammans med ett gäng britter, för att inte spendera för mycket pengar.

Det är bara så typiskt: allt har gått smärtfritt ända till sista flygningen - hade vi varit på ett tidigare flyg hade vi åtminstone kommit till Europa - Londonflyget som lyfte klockan 10 fick landa i Frankfurt - och hade vi bara varit i Europa hade vi kunnat ta oss hem, även om det hade blivit väldigt bökigt.

Suck.

Vi återkommer när vi vet mer.

Vad man inte vill höra...

när man sitter och svettas i ett flygplan utan luftkonditionering i ett kokande Kuala Lumpur:

Vi kan inte flyga vidare pga aska från Island drar in över UK och hela luftrummet kommer stängas av. Ni måste gå av flygplanet och sätta er i terminalen i väntan på uppdatering.

Så där är vi nu, i den härliga lågprisflygterminalen i KL!

Nu har vi istället ingen aning om när vi kommer hem, förhoppningsvis innan sommaren.

Lyfter snart

Vi sitter nu på Kula Lumpur LCCT i väntan på att få kliva på vårt 13-timmars flyg mot Stansted London, på dagen 75 sedan vi körde vår Mitsubishi ur Auckland och sov första natten i Mt Monghanui.

Den här veckan har varit intensiv. Det var underbart att vara i Sydney igen, och där försökte vi hinna med så mycket vi bara kunde; träffa gamla vänner och kollegor, sola i grässluttningen till Bondi Beach, vandra i The Rocks, handla på Paddy’s Market, äta i Darling Harbour och sist men inte minst besöka UTS och köpa en t-shirt där som jag aldrig gjorde när det begav sig.

Det var ett härligt besök, och sista dagen innan det var dags att fara till flygplatsen besökte vi Surry Hills festival som vi missade 2008. Där köpte vi ett gäng småtavlor vi tänkte köpa då men aldrig gjorde, och fick en ordentlig öllunch i sällskap av Saras gamla kollega Adrian med vänner.

Vi har nu spenderat fyra nätter i Kuala Lumpur, som känns en lång väg från Sydney på alla sätt och vis. Det är en ganska skitig, fuktig och illaluktande stad, men det finns otroliga platser att besöka. Plus alldeles för många vansinnigt stora shoppingkomplex där vi spenderat på tok för mycket tid, men billigt är det! Vi har också umgåtts med Saras Boråsvän Ellinor, systern Carolin och deras familj som dök upp för ett överraskningsbesök.

Utöver fyrtioelva köpcenter har vi bland annat även besökt nationalmoskén, Islamic Arts Museum, en fågelpark, försökt åka upp i Petronas Twin Towers, åkt upp i Menare Kuala Lumpur (det obligatoriska jättetornet), ätit på überfin fransk restaurang, ätit mat lagad på gaskök i skitiga gränder och besökt några barer. Vi klarade av hela veckan utan den minsta antydan till vad australierna kallar för The Shits!

På fredag förmiddag landar vi i Göteborg - på lördagen ska jag på klassåterträff. Tvära kast från det ena till det andra. Men nu är vi hur som helst hemma snart - väldigt snart.

Vi ses!

Snart är vi där…

Hemma alltså.

Med risk för upprepning: det har gått fort.

När vi landar på svensk mark om drygt en vecka har vi varit på resande fot i 75 dagar som har gått i ett swoosh.

Den senaste veckan har varit något utöver det vanliga. Vi har åkt tusentals kilometer genom centrala Australiens öken, sovit i swags under bar himmel, sett solen gå ner och stiga över Uluru, vandrat i tryckande hetta och sett ett antal road trains längs med de raka vägsträckorna.

Så om vi backar till den 26 mars.

Då flög vi från Melbourne rätt in i mitten av landet till Alice Springs - och även om det var varmt i Melbourne under de dagar vi var där var det inte alls samma hetta som mötte oss på plats. Trots att hösten var på intåg och allt.

Vi spenderade tre nätter på Alice Lodge Hostel, såg oss runt i Alice Springs, vilket ärligt talat inte tar så lång tid, drack kall öl om kvällarna för att kyla ner oss, och köpte två målningar av en aboriginsk kvinna i centrum.

I Alice Springs, som ligger i delstaten Northern Territory finns det gott om urinvånare - och man ser väldigt tydligt att det är en folkgrupp med stora problem, och att de inte är omtyckta av alla vita ozzies. Den första mannen vi kom i kontakt med, som körde oss från flygplatsen till boendet, berättade med avsmak om vad han tyckte om dem - “lazy fuckers” som bara sitter och glor hela dagarna i väntan på att spritbutikerna ska öppna. Alla var alkoholiserade, farliga och orsaken till att man i Northern Territory inte får köpa alkohol innan klockan 14 om dagarna, eller köpa stora mängder utan att förklara varför. Dessutom skulle man inte gå själv på stadens gator om kvällarna, för om ett gäng aboriginer (som per automatik då kommer vara drängfulla) får syn på dig, “will look at you and then kill you”.

Jag har aldrig träffat någon så öppet rasistisk - men han speglar nog tyvärr åsikter som ganska många vita i området delar.

Anyway. Vi stannade i staden tre nätter innan det blev dags för vår sex dagar långa gruppresa genom The Red Centre - som var helt fantastisk.

Vi sov första natten på en campingplats vid en enorm cattle station - runt 800 000 hektar som tydligen är ganska litet i området. Där spenderade vi första natten av fyra där vi sov i en swag - en sorts förstärkt sovsäck med madrass som man rullar ut på marken och sover under stjärnorna i.

Andra dagen vandrade vi runt i Kings Canyon - en helig plats för aboriginerna.

Kan tala om att det finns ett överskott av flugor i området. Vi blev som tur var rekommenderade att köpa flygnät för att skydda oss från de små liven - och tur var det. Det är enormt påfrestande att vifta bort miljarder av svarta flygfän som gör allt för att krypa in i alla öppningar de kan hitta - ögon, mun och öron.

Efter att ha vandrat igenom Kings Canyon tog vi oss de dryga fem timmarna till Uluru, också känt som Ayers Rock - där vi campade i två nätter. Vi fick se solned- och uppgångar vid stenen, och vandra i Kata Tjuta, även det en traditionellt viktig plats för aboriginska folket.

Det var bland de mäktigare upplevelserna vi varit med om under resans gång - även om vi var långt ifrån ensamma om att vara där! Färgförändringarna som uppkommer när solen är på väg ner är magiska att titta på - och att se månen komma upp är en bonus.

Efter dagarna där tog vi oss söderut, och ja om ni tittar på kartan från förra inlägget kan man se att det handlar om ganska långa sträckor. Vi firade påsk i bushen - och natten innan vi nådde gruvstaden Coober Pedy sov vi en natt på en rastplats längs med vägen utan vatten eller el i sällskap med en miljon termitmyror.

Det var häftigt att se Road Trains komma dånande genom mörkret upplysta som ett tivoli. Man kan säga att de är lastbilar modell större: upp till tre släp och över 50 meter långa.

Coober Pedy var en upplevelse i sig - mitt i ingenstans ligger staden som är Australiens mest multikulturella. Drygt 3000 människor från hela världen lever där i hopp om att tjäna stora pengar på opaler. Staden står för 90% av världens opalproduktion!

Där sov vi som alla andra - under jord. Det blir så pass varmt om dagarna att folk föredrar att gräva ut sina hus ur marken med gruvmaskiner. På kvällen åt vi pizza och drack öl på den lokala puben.

Sista dagen blev den längsta i bussen - drygt 12 timmar tog det oss att komma hela vägen ner till Adelaide med stopp längs vägen. Bland annat stannade vi vid en enorm saltsjö - en märklig plats där det otroligt nog fanns fler flugor än i öknen.

Det var helt enkelt en otrolig resa, med en väldigt bra grupp och guide.

Vi har nu spenderat tre nätter i Adelaide, och bland annat varit ute på ytterligare en vintripp till Baross Valley - märkligt nog under den blötaste dagen Adelaide sett på tre år. Men det var en väldigt bra tripp med goda viner, bra vingårdar och god mat.

Vi sitter nu på flygplatsen i väntat på att boarda planet som ska ta oss till Sydney. Vi har längtat tillbaka dit sedan vi lämnade Australien i januari förra året - det känns lite som att komma hem, lite som att återse en gammal kompis efter lång tid.

Det blev en tidig morgon, och vi landar redan klockan 9 så vi har i princip fyra hela dagar där innan vi flyger till Melbourne på lördag kväll och därifrån tar oss till Kuala Lumpur 00.45 mot söndagen.

Så ja, vad säger man? Snart är det slut, och snart är vi hemma igen, bostads- och arbetslösa!

Men det ska givetvis bli skönt att få se alla där hemma igen - vi har ju faktiskt hållit oss borta från Sverige i nära två och ett halvt år.

Så fort vi är på plats och jag lyckas hitta en bra uppkoppling (jag har sagt det ofta, men nu ska det ske!), kommer jag lägga upp bilder från veckan som varit.

So long.

De senaste veckorna:

Banks Peninsula

Lunchstopp

Diamond Harbour

Tranz Alpine & Greymouth

Cape Tribulation

Det där revet

Melbourne

Just nu är vi mitt i landet, mitt i öknen, mitt i ingenstans, i Alice Springs. Det är varmt som fan - men som tur är börjar det nu gå mot höst och det blir inte mer än 34 grader om dagarna. För en månad sedan hade vi fått leva med dryga 46 grader dagtid.


View Larger Map

I morgon åker vi ut på en tur som ska ta oss till Kings Canyon, Ayers Rock, genom öknen till Coober Pedy, och än längre söderut genom South Australia och så småningom till Adelaide.


View Larger Map

Vet inte om vi kommer ha åtkomst till internet innan vi kommer fram, så det kanske blir tyst här ett tag.


Men vi hörs så fort vi kan!

Från det ena

Det var visst ett tag sedan sist. Vi har nu lämnat Nya Zeeland och de kalla nätterna i Christchurch och snart spenderat sex dagar i tropiska Queensland. Det var en lång dags resande för att komma hit - alarm vid 03, taxi till flygplatsen, visumkrångel i Sydney, hyrbil i Cairns och sedan ytterligare 2,5h i en liten Getz norrut för att parkera i Cape Tribulation och tre nätter där.

Vi har nu lämnat Cape Trib, stannat två nätter i Port Douglas, och ska nu sova en natt i Cairns innan det är dags att flyga 3,5 timmar söderut till Melbourne.

Sista tiden i NZ då?

Vi hann med besök till Banks Peninsula söder om Christchurch, en fantastisk tågresa kust till kust var genom alperna, och under vår sista dag i landet lyckades vi få bilen såld till ett Malaysiskt par. Vi fick 150 dollar mer än vi betalade för den, bra deal!

På plats i Queensland har vi bland annat besökt två lokala glasstillverkare uppe i Cape Tribulation (under samma dag), nattvandrat i regnskogen och sett alla möjliga djur och insekter - krokodiler och världens största mal för att nämna några - varit på fruktprovning och smakat mängder av exotiska frukter vi aldrig sett tidigare, åkt en båttur på Daintree River, och provdykt och snorklat i Stora Barriärrevet.

Vi verkar ha en enorm otur med sjögången var gång vi sätter oss på en båt - vi blev meddelade att det skulle bli en aning “rough” under resan ut till revet, och det var ingen överdrift. Det var ganska komiskt att se en efter en slita till sig bruna papperspåsar och försöka ta sig ut till bakre däck under resans gång. Halva passagerarskaran satt där ute och önskade att de inte hade ätit frukost innan vi kom fram och havet blev lugnare.

Det känns rätt märkligt att vi faktiskt lämnat NZ bakom oss, och om redan tre veckor kommer vara på svensk mark igen.

Se till att snön är borta tills dess!

Snart kommer det lite bilder.

Blanda och ge

Hej igen.

Det här inlägget skulle utan svårigheter kunna vara enbart positivt, eller en serie svordomar. Men vi tycker ju om att ta saker och ting i kronologisk ordning, so here it is:

När vi lämnade Dunedin åkte vi nordväst mot Mt Cook och Lake Tekapo, två underbara platser:



Vi tältade två nätter längs med vägen innan vi nådde bergsbyn Hanmer Springs - ett ställe som är helt inriktat på bad och spa. Där hade vi lyckats boka ett väldigt billigt paket som inkluderade boende, halvtimmes bad i privat pool, halvtimmes ångbastu och massage!

Vi hade otrolig tur med boendet; hamnade på ett härligt litet motell med enbart två rum i trädgården hos ett gammalt par och en söt liten hund. Enorm säng, jaccuzzi och tv. Behandlingarna delade vi upp på två dagar, och däremellan lagade vi god mat, promenerade i skogen och njöt av solen.

När det var dags att lämna Hanmer Springs styrde vi kosan mot Kaikoura. En liten stad som ligger vid en halvö på östkusten, omringad av en bergskedja som just när vi kom glaserats av säsongens första snö längs toppen. En makalöst härlig plats, och ja, där hände en hel del…

Det började med ofrivillig kontakt med den lokala poliskåren.

När vi svängt av riksvägen för att svänga ner i stan var det nedförsbacke och gick tydligen en aning för fort när det blev 50-väg. Det missade på något vis personen som körde (inte Sara), och vips kom farbror blå med blinkbilen i full kareta efter pärlan.

Vi stannande bilen och hoppades det gällde en väskryckning vid stranden eller slagsmål mellan fiskegubbarna, men icke.

Konstapeln var dock oförskämt trevlig, i vanlig ordning, och en böter är ju “no dramas”. 120 dollar. Jag vet inte vad 66 km hade kostat hemma, men jag gissar på ganska mycket mer.

Hur som helst, vi var trötta och hungriga så vi tog oss till vår Holiday Park och checkade in i vår lilla cabin. Tur var det för vädret dessa två dygn var minst sagt schizofrent.

Det spöregnade när vi anlände, på fredagsmorgonen när vi hade bokat in en tur med lokala Maorier var vädret picture-perfect. Klarblå himmel, knappt ett moln, och fortfarande en del snö på berget.

Turen i sig var grym. Intressant, lärorik och underhållande.

Vi lämnade turen med glatt humör och bestämde oss för att promenera längs vandringsleden som tar en runt halvön via sälkolonier och branta klippor, det skulle ta oss drygt 3 timmar inkluderat ett stopp vid stans utkikspunkt.

Nu snabbspolar vi framåt en sådär 70-80 minuter: vi vandrade längs med klipporna och har förstått att det så småningom kommer bli regn, himmelen söderut är kolsvart, och avlägsen åska som snabbt närmar sig hörs.

Typiskt nog faller några droppar regn, vi tar på oss våra vindjackor och fortsätter mot ett riktigt brant och slingrande parti av leden längs med de höga klipporna. Mitt i detta parti slår den värsta jävla hagelstorm vi någonsin sett till. På 10 sekunder var vi blöta som om vi hade hoppat i havet, havsvindarna blåste omkull oss, och haglet pepprade oss som om vi blev beskjutna av luftgevär.

Vi satt helt enkelt jävligt dåligt till just då: helt oskyddade mot en hagelstorm som fick kraft från havet, på en liten stig med 20 meters stup ner mot havsklipporna. Vi var tvungna att vända ryggen mot havet för att inte bli blinda.

Det var helt vansinnigt, och ärligt talat jävligt läskigt. Vi lyckades klättra över ett taggtrådsstaket och springa med vindarna upp över en kulle in mot land, som två bambis på hal is i plaskblött gräs som började täckas av hagel. Efter 50 meter nådde vi en rad skrala träd bakom ytterligare ett staket, som åtminstone gav lite skydd. Där försökte vi huka oss undan det värsta av infernot - helt avdomnade i händer och ben av kylan och hagel.

Mitt i allt detta verkade åskvädret dragit in rätt över huvudet på oss, det såg helt enkelt inte särskilt ljust ut - jag ringde larmnumret 111. Dels tyckte vi att någon måste veta att vi är där, och förhoppningsvis kunna ha en aning om hur länge helvettet skulle fortsätta.

Operatören ställde en del frågor, och uppmanade oss att försöka vänta ut det hela om vi hade bra skydd. Urvalet var som sagt begränsat, men polisen visste åtminstone om att var därute, better safe than sorry.

Efter ett tag, som kändes som en halvtimme, var haglet borta, men regnet fortsatte ösa ner. Vi bestämde oss för att fortsätta springa över kullarna inåt halvön där vi tyckte oss se hus någon kilometer bort.

Snabbspolar ytterligare 20 minuter eller så:

Vi hamnade hemma hos fiskaren Scott, som mest skrattade och undrade vad fan vi gjorde ute när en storm var på väg in. Han var schyst och lät oss komma in, slängde in våra kläder i torken, kokade te, gav oss handdukar och bjöd in oss i tv-rummet där han satte på kaminen.

Scott tog kontakt med polisen, vi kom på att vi mött ett gäng seniorer på väg åt andra hållet som inte såg ut att gå överdrivet bra precis innan ovädret drog in.

Vi stannade där ett tag, snackade, värmde oss, och beskådade de märken som haglet lämnat efter sig. Mina händer var svullna och såg ut som om de attackerats av en hel svärm myggor.

Fiskaren Scott berättade med glädje om allt från fiskeri, oväder, film, Stewart Island, hans fyllekörning som slutade med en kvaddad bil och indraget körkort, och med viss stolthet om hans tvåårige son som bor i Wanaka och tydligen kan använda ordet fuck i alla dess grammatiskt korrekta former, och spöa sin 11-åriga storebror.

Så småningom tog vi en taxi till vår stuga, och försökte få så mycket vi kunde torrt.

Det gick åt helvete med både kamera och min mobil. I ryggsäcken hade vi av någon anledning våra pass, men som tur var var de det enda som klarade sig någorlunda bra ifrån vätan.

Scott fick sig en rolig historia att dra nere på puben - men jag kan lova att när vi var mitt i det hela var vi inte så kaxiga… Men tja, lite dramatik har ingen dött av!

Givetvis blev det en del svordomar och dylikt - att bli av med kamera och telefon i samma veva är inte det roligaste. Men vi klarade oss undan bra ändå. Vi hörde en del locals vid Fish-n-Chips-kiosken säga att det var den värsta stormen de sett i området.

Läste lite senare det här på nätet, så ja, blåste gjorde det.



I morse var vi en aning sura över att bli tvungna att åka ut på en inbokad Albatross-Encounter utan kamera, men det visade sig att vi kunde hyra en av firman - med undervattenshus.

Det blev en perfekt tur: härligt väder, mängder av delfiner, fem olika arter av världens största fågel, en hel del andra fåglar, en blåhaj, och urgulliga sälungar.



Har en del fräcka filmer från trippen, kommer senare...

Så… Nu är vi i Christchurch. Ny camping, ny stuga. Hade tänkt fortsätta söderut till Banks Peninsula, men var trötta och behövde andas ut en aning. Till halvön tar vi oss i morgon istället, och vi är nu inne på de sex sista dagarna i landet.

Vi ses snart!

Tillbaka i civilisationen

Det har varit ganska tyst här den sista tiden, det är inte så att vi inte gjort något värt att berätta, utan snarare beror det på att vi befunnit oss i radioskugga.

Så, var var vi nu….

Vid senaste inlägget befann vi oss i Milford Sound, där vi skulle paddla kayak i fjorden.

Det gjorde vi, och ja det var en upplevelse. Vi gled förbi sälar som slöade på klipporna, paddlade allt vad vi kunde rätt in i ett vattenfall, och fick besök av delfiner som kom upp och blåste någon meter från våra åror. Det var härligt, med enda nackdelen att det var oerhört jobbigt. Varken Sara eller jag har kayakat något nämnvärt tidigare, resten av gruppen verkade vara proffs. Vi hamnade ofta en bit efter och fick paddla som tokar för att hinna ifatt, och då hade vår guide redan berättat klart vad han ville… “And that whas how the glaciers did that!”.

***

När vi packat ihop tältet och lämnade Fiordland styrde vi kosan söderut, så långt söderut man kommer i landet, och åkte över till den “lilla” ön Stewart Island. Vi bodde två nätter i en liten stuga på ett par kvadrat med vedspis och “low pressure shower” - ett system där man kokade sitt eget varmvatten på den portabla gasspisen, mixade vattnet med det precisa måttet one pot hot water and two pots cold i en hink, pumpade upp vattnet med ett handtag så det hamnade i en dunk hängandes i taket i duschhytten. Från dunken gick en liten gummislang med ett munstrycke att dra i, och vips - det tempererade vattnet strilade ner över dig.

Vädret var skit större delen av vistelsen där, men det var väldigt avkopplande. Ön i sig är ganska stor, 85% av den är nationalpark, och befolkningsmängden ligger någonstans runt 400. Ganska “rough” lokalbefolkning, som tjejen på i-siten beskrev det. Väldigt trevliga skulle vi säga ändå.

Vi hann bland annat med världens bästa fish-n-chips, Sara sög i sig ett ostron, promenader, vattentaxi och fågelskådning på närliggande Ulva Island - en ö där man utrotat alla pester och som nu är full av ovanliga och hotade fågelarter. Hur kul som helst! Man kommer inte undan att få höra och lära sig mycket om det unika djur- och växtliv som finns här, och det är väldigt intressant.

Returtrippen tillbaka till fastlandet var inte ett dugg rolig. Det blåste fan på havet, och katamaranen var relativt liten. Det gick upp och ner, höger och vänster. En tant till höger om oss fyllde några vita påsar med dagens lunch.

***

Vi sov en natt i Invercargill, tvättade, åt pizza, och tog oss på morgonen återigen upp till Fiordland och Manapouri, för att därifrån åka ut på en helt fantastiskt övernattskryssning i Doubtful Sound. Den resan kan vi berätta mycket om, men det går inte att förstå hur mäktigt det var - inga foton gör det rätta. För att ta sig ut till färjan måste man först åka en mindre båt över Lake Manapouri i en timme, och sedan fortsätta med buss ytterligare 40 minuter.

Väl på färjan åkte vi ända ut till Tasmanska havet, såg en sälkoloni, och lade till över natten i en lugn avkrok i fjorden.

Jag åt antagligen mer än vad jag gjort på flera veckor under kvällens buffé, och mådde lite för dåligt ett slag. Till frukosten var jag dock återställd, det gick ner en hel del croissanter.

På återresan mot kajen hade vi turen att komma nära ett gäng Fiordland Crested Penguins, en av världens mest sällsynta pingviner! Riktigt roliga små rackare, och hade vi haft en bättre kamera hade vi kunnat bjuda på väldigt bra bilder.

***

När vi var tillbaka i Manapouri styrde vi återigen Mitsubishin söderut för att resa längs med Southern Scenic Route genom området Catlins.

Vackert, i vanlig ordning, och helt perfekt väder!

Vi såg massor av vattenfall, stränder, djur, och något så ovanligt som skogsfossil.

För förhoppningsvis första och sista gången höll jag bokstavligen på att snubbla över ett par sjölejon som sov i sanden. No joke. Och sjölejon, märkte vi, är väldigt, väldigt stora. Hannen var minst två meter lång, och såg ut att vara ganska tung.

Där gick jag i sanden och njöt av utsikten, sjölejonen hade av någon anledning kurat ner sig ordentligt i sanden och blivit kamouflerade. Plötsligt skrek Sara till en aning, och jag märkte att det som i ögonvrån såg ut som ett stycke driftved rörde på sig. Med några snabba språng bakåt var jag på ett ofarligt avstånd. Skyltarna vid parkeringen såg vi senare föreslog ett säkerhetsavstånd på 20 meter, de kan bli aggressiva om man kommer för nära, och tvekar inte att jaga efter eller bitas om de känner för det. Inte så gulligt.

Men, ingen skada skedd! Och nu kan vi i princip pricka av alla de djur vi ville uppleva längs vägen.

***

I detta nu befinner vi oss i Dunedin, en av de äldsta städerna i landet. Vi hade problem att hitta boende när vi kom hit, trötta och hungriga. Det fick bli ett motell, en aning deluxe.

Var ute på Otago Peninsula i dag (gissa? Det var jättefint!), och på Cadbury World - landets största chokladfabrik. Nu vet vi hur det ser ut när man släpper ut ett ton smält choklad i ett vattenfall, just for show. Som avslutning av kvällen åt vi en grym japansk middag.

I morgon ska vi röra oss norröver, mot Mt Cook.

Det ska inte ta lika lång tid till nästa inlägg.


Vi hörs!



(Fick förminska bilderna en aning, vi har superslö uppkoppling i vanlig ordning)