Rapport från Bondi

Ja, jag fick återvända till Sydney och Bondi till slut, det skulle bara kosta mig ett par dagar, riksdaler, och timmars slit/biljettjakt innan jag fick sätta mig på ett nytt flyg från Nadi Airport. Det blev tyvärr en ganska trist avrundning på en resa som annars var helt fantastisk. Fiji vill jag definitivt återvända till, men Nomads Skylodge i Nadi kan jag vara utan.

Sara har ju redan berättat en del om hur vi hade det, så jag skippar det och föreslår istället de här två länkarna (1) (2), som tar er till två album fullmatade med palmer, rev, och havsvatten. Fijivistelsen bjöd också på en positiv bieffekt: eftersom ögruppen ligger två timmar före Australien, och jag vid den ofrivilliga förlängningen av min vistelse gick upp ordentligt tidigt (04.00 vid dagen för hemresa), så har jag nu kommit in i någon sorts rytm som gör att jag vaknar runt åtta varje morgon och inte kan sova mycket längre än så, helt otroligt bra för en morgoneremit som mig själv.

Andra glada nyheter? Ja, jag har nu efter att ha genomlevt alldeles för många veckors arbetslöshet fått ett arbete på heltid. Tyvärr börjar jag inte förrän den 11e, men då kan äntligen mitt reskassesparande ta vid. Jag har blivit anställd av Howards Storage World, och där ska jag spendera halva tiden i deras lager och andra halvan i butik där det krängs hyllsystem, förvaringslådor och annat man går igång på. Inte riktigt vad jag hade tänkt mig att syssla med efter examen, men alla erfarenheter är bra och bla bla bla. Jag får betalt. Riktiga aussie $.

Så nu börjar framtiden bli ganska utstakad; nu ska jag jobba så mycket jag bara kan och får under cirka tre månader, sedan väntar resandet, den stora finalen. Under tiden verkar vi få besök i omgångar av vänner till Sara, och Ingemar som ska med oss den första biten av östkusten i november månad. Det ska bli väldigt roligt, och kanske dyker även systera min upp i januari, om hon nu inte köper planscher och dvd-filmer med japanska pojkband för sina löneutbetalningar innan de billiga Tokyo-Sydney biljetterna tar slut. Vi får väl se.

Annars då? Jag har nog aldrig frusit så mycket som vid återkomsten till Sydney i söndags då det var dryga 12 grader varmt utomhus, vilket betyder 12 grader varmt inomhus. Vi har sagt det förut och säger det igen; de kan fanimej inte bygga hus ordentligt här. Isolering existerar inte. Men det är ju ändå till stor del avkommor från fuskbyggandets vagga Storbritannien som befolkar den här kontinenten, så det är väl ett av arven man får dras med. Ungefär som egg & bacon eller fish & chips, även om just de rätterna är lättare att uppskatta.

Har ni sett att OS börjar snart? Det har vi. I varenda nyhetssändning rapporteras det om simlandslagets status. I förrgår gjorde tydligen ett simlandslagskändispar, typ Beckham och Posh-Spice i Speedos, slut med varandra. Bara så ni vet.

Så, nu är det alltså augusti. I november ska vi ut på vägarna igen. Jag räknar dagarna.

Cheers

update: ihopklippta filmklipp från resan.

Hemresa till Sydney

I natt vid halv fyra fick Daniel sitt godkännande av visum. Nu ska vi bara försöka få hem honom till Sydney för en ok resepenning. Verkar inte vara det lättaste.

Hur tråkigt det än var att komma hem till Sydney själv, kändes det genast bättre när jag läste mailet från pappa. Ja, han kommer och besöker oss i November och följer med oss en bit upp längst östkusten. Men att en förlovning hade skett medan vi var borta var nog ändå en ännu bättre nyhet. Grattis!

Nu vill jag bara att Daniel ska komma hem till Sydney. NU!

Home from Fiji

Jaha, då har man spenderat nästan en vecka på Fiji.
Och sen blev man själv på planet hem till Sydney, det var ju inte riktigt meningen.

Daniel sökte sitt visum första dagen på Fiji, men då han fortfarande inte hade fått någon bekräftelse fick han stanna kvar på flygplatsen när jag checkade in och lyfte mot Sydney. Ja, det blev ett par tårar som fälldes...

Men tiden på Fiji var fantastisk. Underbart resort helt avskilt från andra turister. Väääldigt god mat, med nyfångad fisk varje kväll. Till och med Daniel fick ur sig orden: Ja, fisk - det är gott det! Inte en enda dag på hela veckan åt vi kött, så pass bra var fisken. Personalen på resorten var helt fantastisk, mindes vad vi hette från första stund och ordnade fisketur - fast den egentligen inte skulle kunnat ordnas den dagen. Att en av tjejerna var så pass bakfull från dagen innan att vi bara efter ett par timmar till havs var tvungen att vända tillbaka, var ju faktiskt inte personalens fel. Vi spenderade våra nätter i en Beach Front Bure, som verkligen låt vid stranden. Vi vaknade varje dag till vågornas svall, tog oss upp och duschade i vår utomhus dusch för att sedan stiga ut på verandan och skåda utsikten. Att frukosten var inkluderad var ju inte heller fel, speciellt när den bestod av färsk frukt, mjölk och flingor, juice och kaffe/the och toast. Man höll sig mätt fram till lunch.

Vi tog oss ut från resorten ett par gånger, som jag berättade - fisketur, men också en tur till en närliggande by. En av killarna som jobbade på resorten var "bodyguard" åt byns överhuvud och han visade oss runt i byn. Väldigt intressant.

Fijian Cooking Class fick vi också vara med om, samt Melon Crushing, snorkling, sol och bad, drinkar i poolen (som hade en "swim up bar"), quiz night, crab race, movie nights och "liten släng av storm".

Ja, det blir många minnen från Fiji. Men det som jag nu tänker på mest är Daniel som sitter på ett skitigt hostel vid flygplatsen i Nadi. Snälla immigration, låt honom komma hem till Sydney!

Bilder kommer så snart Daniel har kommit hem.

Upside down you’re turning me, and lalala lalala

Hallå alla glada, hoppas att sommaren på hemmaplan är så bra den möjligen kan vara, men enligt uppgift har den varit en del upp och ner. Här är det helt, som ni vet, upp-och-ner-vänt. Den här veckan har varit årets kallaste i Sydney, med kvällstemperaturer så låga som 8 grader. Och åtta grader här känns på något vis betydligt lägre än åtta helsvenska, inte helt ovanliga grader. Här fryser man arslet av sig! Inte minst tack vare de oisolerade husen, är det kallt ute är det kallt inne. Om kvällarna sätter vi igång vår lilla heater, eller blåsfia som det heter hemma i skogen, och klär på oss kläder innan vi kryper ner under täcket. I detta nu ligger jag till sängs under täcket och låter blåsfian värma mig, samtidigt som jag dricker en kall Tooheys. Ett underligt val kan tyckas, men det är ändå fredag…

Dagarna tickar på i en vansinnig fart, och jag får dom att gå genom att springa runt och dela ut mitt CV eller mejla ut ansökningar från macbooken. Det var länge sedan jag var så frustrerad över någonting, men efter att antalet sökta jobb passerat 60 så har man fanimej rätt att bli en aning ilsk. Det var drygt en månad sedan jag hade min sista lektion på UTS. Första veckan, kanske tio första dagarna tog jag inte sökandet så hårt utan tyckte det var rätt skönt att ta det lite lugnt en stund. Men sedan dess har jag legat i, och mejlat och besökt och pratat och förklarat att jag har det här visumet, snart det här och får jobba så här länge och… Ofrivillig ledighet är terror, och arbetsgivare som inte vill anställa folk utan permanent uppehållstillstånd är trångsynta terrorister. Gaah! Detta måtte få ett slut. Jag har inte varit ledig så här länge sedan mina tidigare tonår skulle jag tro.

Men det kan trots allt vara så att vändningen är här. Igår fick jag ett samtal från en butik i Bondi Junction som jag skickat in ansökan till, men jag var av någon anledning ärlig nog och bekräftade att jag i första hand letade efter ett heltidsjobb, istället för att ta den casual position de hade tillgänglig. Jag försökte rädda det hela med att ’jag är väldigt angelägen om att börja arbeta omgående’, men det verkade som hon misstänkte att jag skulle fortsätta leta efter andra jobb under tiden.

Men så idag ringde en kvinna (Rachel tror jag men uppfattade inte riktigt namnet, Aussies har en ovana att prata förbannat fort) från Howards Storage World, och frågade om jag var intresserad av en heltidstjänst där. ’Ja för fäen!’ skrek jag på danska, nej det gjorde jag inte, men jag fick hur som helst komma dit för en intervju på tisdag. Nu måtte det vara min tur att bli anställd. So long alla tankar på att hitta arbete som skulle ge mig nyttiga erfarenheter inför min framtida karriär, nu gäller det bara att dra in kosing för att kunna resa runt och se det vi vill se innan returresan hem.

’Hur är det med Sara då?’, är det säkert någon som undrar, hon är ju rätt dålig på att utnyttja det här utrymmet. ’Jo tack, bra,’ skulle hon nog svara. Hon jobbar och står i, hade en ledig dag idag vilken vi spenderade genom att ta en promenad till Junction, sedan åka in till stan och strosa runt. Sara hitta sig ett par Ray Ban hon letat efter ett tag på rea och sprättade iväg några dollar. Jag lämnade in ytterliga en ansökan. Sen ringde de dock in Sara till hotellet igen, en kollega hade drabbats av ett never ending näsblod, så hon är nu där och jobbar ett extra kvällspass.

En annan väldigt stor happening den kommande veckan är den så kallade World Youth Day, vilket i sig är ett ganska korkat namn på en hel vecka. Påven kommer till stan, och det vankas fet ravefest med trehundra tusen katoliker. Nej då, antagligen ingen rave, men en väldig massa katoliker non the less. Det ska vara det största eventet som någonsin anordnats i Sydney, större än OS, och kollektivtrafiken väntas vara packad till det yttersta. Det har varit oerhört mycket diskussioner och arga åsikter om det hela, vissa gay-grupper hade planerat protestdemonstrationer mot påven och hans entourage, men polismyndigheten har gått ut och sagt att man kommer sätta stopp för alla försök att ”störa pilgrimer och deras aktiviteter”, och utfälla böter på den nätta summan av $ 5500, vilket är vansinnigt mycket pengar. Detta har retat upp något hejdlöst och ett flertal butiker runt om i stan säljer s.k. Annoying World Youth Day-tshirts, och en nätbaserad t-shirtbutik har utlyst en tävling där folk får skicka in egendesignade förslag som häcklar händelsen. Vad som händer när det väl drar igång återstår att se.



Well mates, nu ska jag återgå till min Tooheys och kolla vad som visas på den kära dumburken ikväll. Uppkopplingen här är från stenåldern, så att kolla på streamad svensk tv är det inte tal om. Håll tummarna för att jag har ett jobb nästa gång jag återkommer.

Och just det, nästa lördag drar vi till Fiji. Ungefär så här ska det se ut:



Cheers

Finnes: arbetsvillig svensk 24-åring

Sökes: arbete, med lön. Timlön. Skojare och psykotiska säljare undanbedes.

Oj oj oj, gissa vad? Vi är nu strandbor! Nära nog åtminstone. Det känns riktigt tungt att behöva se vyer som denna vareviga gång man lämnar lägenheten på Lucius street:



Vi upptäckte vid flytten att vi har samlat på oss helt otroligt mycket under våra första fem månader här, det var knappt att vi fick plats med allt i vår beställda kombitaxi.



Flytten ägde alltså rum i lördags, på mois egen födelsedag. Det var en riktigt bra dag, Sara kan konsten att fixa till det där lilla extra. Dagen började med en inspektion av ett brittiskt par, sedan drog vi oss ner mot Newtown och åt frukost på en väldigt fancy restaurang dekorerad med vitmålade väggar och enorma tavlor. Mätta och belåtna tog vi oss hemåt och bokade taxin. Vår Bangladeshiska vän Rafiq hjälpte oss med all bråte som skulle ut, han tyckte det var väldigt tråkigt att vi flyttade, men när vi lovade att hälsa på när tillfälle gavs så var det ok.

Ute i Bondi väntade Zane på oss och hjälpte till med grejerna, självklart bor vi högst upp i ett gammalt hus utan hiss. När vi väl var på plats tog vi oss till det enorma köpcentret i Bondi Junction och handlade lite mat och tårta, återvände hem, åt en bit tårta tillsammans med varsin Tooheys, gjorde oss i ordning och for in mot stan och Buckland street då jag glömde att lämna nyckeln till lägenheten när vi stack. Efter det blev det middag på en italiensk restaurang precis runt knuten från vår gamla lya. Maten var fantastico! Jag hade trots allt blivit vuxen och beställde skaldjursrisotto, Sara är ju inte ens 23 och åt därmed pizza. Vår servitör kan ha varit den mest stressade italienaren jag sett, och han glömde bort att ta vår beställning så vi var på väg att gå, men han bad så mycket om ursäkt och skyndade sedan på vår mat så han blev förlåten.

Sent om sider, mätta och glada efter maten och en flaska vitt tog vi oss till Jonas på Yurong street där det vankades fest. Temafest. "Gold Diggers & Sugar Daddies" stod det på inbjudan, och vissa försökte verkligen leva upp till epiteten. Jonas själv hade på sig frack och fluga till ett par vita tennisshorts, han såg verkligt aristokratisk ut.

Vädret har varit helt fantastiskt sista tiden, det skall föreställa vinter men vi har haft 20 grader varmt och skinande sol. Söndagen spenderade jag och Jonas i sluttningen ner mot Bondi där vi gassade i solen, och sedan åt en bit av min födelsedagskaka. I går var Sara ledig så då tog vi det mest lugnt, vandrade runt i vårt nya kvarter, satt vid klipporna och tittade ut över havet och tog ytterligare en sväng till Bondi Junction. Vid vår utflykt vid vattnet såg vi levs levande valar, endast några hundra meter från land! Tydligen är det valsäsong nu, och valar av alla de slag flockas runt Sydneys kust. Det var mäktigt att se dem, även om de var en bit bort. Knölvalar skall det ha varit enligt en aussie som beskådade dem från samma klippsats.

Idag har Sara jobbat, och jag har sprungit runt som en tetting och bett om jobb i ett antal butiker, det är mer slitsamt att söka jobb än att arbeta, vill jag intala mig själv.. Fick lämna in mitt CV på ett antal ställen, så det vore väl fan om inte något av dem skulle nappa. Jag håller tummarna, och lär spendera morgondagen åt att besöka ytterligare eventuella arbetsplatser.

Härligt att spanjorerna vann, eller ja, eftersom jag nu var tvungen att välja mellan Spanien och Tyskland vill säga - extra kul för danskvännen Jens som fick uppleva finalen och ett antagligen ganska gediget firande på plats i Barcelona.

Nej, nu räcker det för idag. Ikväll skall Sara och jag se på barnfilm på bio. Kung-Fu Panda. Förhoppningsvis en lagom dos av underhållning för en trött tisdagskväll. Jag återkommer om jag får något arbete de närmaste dagarna. Om inte så lär jag återkomma och svära åt de nötter som inte fattat hur bra jag är, ödmjuk som jag är..

Vi hörs!

Cheers


PS Tack för alla gratulationer! DS


Så här glada blir man vid flytt till Bondi Beach

Den här låten tillägnas Paul som fick mig tro att jag hittat ett helt ok arbete att börja med nästa vecka, men som i själva verket försöket lura in mig i något sorts sektliknande företag med starka drag av pyramidspel, sjuka arbetstider och enbart provisionsbaserad lön.



Blev jäkligt besviken över hur veckan artat sig, två intervjuer som gick väldigt bra och ledde till två "observation/trial days". Dock visade det sig att ingen av tjänsterna var i närheten av vad jag trodde efter att ha läst dess ganska ospecifierade platsannonser på Seek. Vad managern på ett av ställena fick att låta som ett vanligt promotionjobb där man i princip stod ute på olika events och pratade med folk visade sig vara ett vidrigt säljarjobb där man tvingades stå ute i köpcenter och försöka lura på folk kreditkort från Citibank. 6 dagar i veckan, utan timlön, 40 dollar "per sell". "Nej tack," sa jag och svor högt inombords när jag tog bussen hem från norra sidan av Sydney där jag spenderat två timmar tillsammans med en Irländsk team-leader som försökt övertyga mig om hur fantastiskt jobbet var och hur sjukt mycket pengar man kunde tjäna. "Yes, because people don't wanna sign up for credit cards at banks where the staff can't tell them much about the benefits, rates and all that. But we get trained and can help them with whatever they wanna know..." My arse. Det var länge sedan jag känt mig så blåst.

I framtiden vet jag att om jag vid första mötet frågar vilka specifika arbetsuppgifter och löneförhållanden som gäller för de kampanjer de kör, och svaret blir något i stil med att "de detaljerna går vi mycket närmare inpå om du går vidare från den gallring som görs och vi anser att du presterar bra under din trial," then get the hell out of there.

Så, nu är man återigen tillbaka på ruta ett. Och besviken. Och förbannad.

Med vädret är åtminstone fint, och så flyttar vi i morgon.

Cheers

Another week...

...in paradise, hade man kunnat säga. Fast det är vinter, och blir inte speciellt mycket paradistid här just nu om jag ska vara ärlig. Även om det känns rätt skönt att temperaturen mitt i vintern kan lägga sig runt 20-gradersstrecket och solen kännas varm vissa dagar när regnet tar ledigt.

Enligt experter på området lär min tandvärk orsakas av en döende nerv i tandsnuppen under min porslinskrona. Det känns ungefär lika roligt som det låter. Har varit i kontakt med IF, farsan påpekade att det kunde vara så att försäkringen från min skoltid när jag slog ut framtanden täcker framtida men och problem till min 25-årsdag. Men med tanke på hur smidiga tomtarna är på det företaget lär jag ha ett besked lagom tills jag återvänder till Jönköping. Men hoppas får man!

Veckorna har förflutit väldigt fort sista tiden, och det är redan dags för de flesta vännerna att återvända till Europa. Känns rätt trist, och nu är den hårda verkligheten sådan att jag är arbetslös i Sydney. Har skickat ansökningar till både höger och vänster ett tag, och ska på intervju på måndag. Är inte säker på att jobbet i fråga är något i närheten av vad jag vill hålla på med, men det ger väl pengar på banken åtminstone.

Jag kan inte tjata nog om hur fantastiskt Sydney är. Det är inte svårt att förstå förstaplatsen i World City Brand Index. I ärlighetens namn är själva citykärnan inte mycket att hänga i granen, och blir där klådd ganska ordentligt av Melbourne, men när man drar sig mot hamnarna. Wow. Vattnet, Harbour Bridge, Operahuset, pirerna och alla fantastiska stränder gör det värt att bo här. Dessutom gör det sig omedelbart ganska tydligt att man är i en metropol, det händer saker varje vecka. Den här veckan har jag beskåder öppnandet av världens näst största Apple Store, sett The Chicken, the Fish and the King Crab på Sydney Film Festival (dokumentär om motsvarigheten till VM i matlagning The Bocuse d'Or, om man är fördomsfull mot fransmän innan filmen lär det inte ha förändrats efter 90 min...), samt sprungit staden runt och sett diverse utställningar i en pågående festival med modern konst.


Jonas fascineras av högtalarinstallationen.





Och så, dagens rubrik: Daniel och Sara flyttar till Bondi Beach! Wow! Lyckades finna ett rum på en avskild och lugn gata med några minuters gångväg från sanden. Vi får ett rum i en lägenhet delad med aussien Zane som är frilansfilmare och redigerare. Hur skön som helst, i vanligt aussiestuk. Lördagen den 28e flyttar vi in. På min födelsedag, ja.


I det markerade huset skall vi bo. Jupp.

Så, när nästa inlägg skrivs har jag möjligen ett arbete. Hoppas på det. Syrran funderar på att komma till Australien vid årsskiftet för att få 90 nya dagar på sin andra Japanvistelse, det vore kul.

Det svåraste med att vara på andra sidan jorden är att man inte är i närheten när det händer tråkigheter, vilket det oundvikligen gör. Hoppas att morfar blir bättre, är det någon som kan så är det väl ändå den krutgubben. 86 år idag, det är stort.

Nu måste här städas, inspektion av potentiella inflyttare om en timme.

Vi hörs,
Cheers

En dag i bilder

Alldeles för trött för att skriva något vettigt, utöver det en djävulusisk värk i min porslinskrona sedan två dagar.. Hoppas det släpper snart, det är mindre kul att inte kunna äta någon mat, man orkar inte göra så mycket aktivt i sådant tillstånd.

Här om dagen tog vi en promenad genom Hyde Park, vidare till The Domain och Royal Botanic Gardens för ett besök i The Art Gallery of New South Wales. Dessutom kan vi ha hunnit med några lägenhetsinspektioner sedan sist, men det kanske vi återkommer till senare... Tog några luddiga bilder med mobilen, och här är dom:














"Vad är det för frukter i trädet?" undrar ni, "Flygande hundar," svarar vi.

I natt skall vi sparka Chorizos. Go Zlatan!

Sedan sist

Hej på er. Jag slår slag i saken och uppdaterar nu mer frekvent än någonsin förr. Här är det höst, regnet har sjukanmält sig och vi har cirkus 20 grader och klarblå himmel. Inte så pjåkigt för en höst som går mot vinter!

Ni undrar säkert hur jag spenderade min första helg som nybakad medie- och kommunikationsvetare (vilken tam titel)? Well, i fredags käkade jag Koreansk BBQ tillsammans med mina två danska vänner Jens och Jonas, vilket vi följde upp med att gå på bio en helt fantastisk teatersalong! Häftig upplevelse, och de hade lyckats installera ett oväntat bra bild- och ljudsystem.

Planen var ursprungligen att se Let the right One In som den heter på engelska, men det blev istället Choke efter Chuck Palahniuks roman med samma namn (you know, Fight Club!). Jag skrattade helt vansinnigt mycket, den var otroligt skruvad. Kortfattat handlar den om en sexberoende karl som sätter mat i halsen vid varje restaurangbesök för att känna närhet av människor som räddar livet på honom och hans relation till sin demente mamma, och ja.. Se den, när den kommer till Sverige. Tydligen har den inte ens haft världspremiär, och i salongen hade de installerat mörkerkameror för att stoppa folk att filma duken med sina mobiltelefoner. Lustigt.

Lördagen var väldigt avslappnad. Sara och jag tog en promenad runt Pyrmont längs med hamnen och vidare mot Darling Harbour där det var jazzfestival och scener hade byggts upp på(!) vattnet. På eftermiddagen gick jag upp till Kelly’s Books, affären som har haft 50% rabatt på alla böcker TODAY ONLY i drygt två månader. Jag köpte Steinbecks The Grapes of Wrath och Palahniuks Rant. Det roliga är att båda är pocket, och jag fick punga upp med 24 dollar. Böcker är ytterligare en sak som är alldeles för dyra här!



Så i helgen har jag läst en hel del. I söndags promenerade Sara och jag ut till Newtown och käkade frukost. The best so far! Det är riktigt härligt att kunna ta sig ut och käka frukost på något litet kafé eller restaurang en söndagsmorgon, det är ju tvärt omöjligt att göra i Sverige om man inte vill springa till ett Scandichotell, och vem gör det? Dock ska man inte göra det till en daglig vana, det kostar lite för mycket.

Igår hyrde jag en film ute i Newtown på ett ställe som heter RedRoomDVD. Rena Star-Trek. Man får skaffa sig ett medlemskort som man använder för att hyra filmerna, sedan har de ett antal touchskärmar på vilka man kan browsa sig igenom utbudet, se på trailers och välja de filmer man vill ha. Sedan går man och drar kortet i en ATM-liknande automat, och ut ploppar din film. Fräckt! Det bästa är att det är öppet dygnet runt, och om man återlämnar en film inom 6 timmar kostar det bara $2.95. Fantastico.



Well, idag är det tisdag och ikväll (läs: i natt/morgonbitti 04:45) lirar Schweden! Ska bli kul, men lär väl förstöra resten av min onsdag. Ska springa ut på lämplig 24-hour pub och följa matchen. Passade på att frisera mig tidigare idag, det behövdes. DET är åtminstone billigare än hemma.

Under hela helgen har jag parallellt sökt arbeten och en ny lägenhet. Vi har i princip bestämt oss för att flytta närmare stranden, och det är definitivt lättare att hitta bra ställen nu när terminen håller på och ta slut och vinter väntar, än att skjuta på sökandet till nästa terminsstart och varmare väder. Har hittat en del intressanta och ringt till en del idag, blir kanske några inspektioner i morgon. En annan sak som gör att jag gärna flyttar ut är att vårt tak har blivit grönt, och det verkar sprida sig inåt rummet. Ser inte alls så roligt ut, och jag inbillar mig att det orsakar min irriterande rethosta jag fått dras med från och till i fem sex veckor nu. Får se vad de säger under inspektionen på onsdag, då Sara och jag måste vara ute ur huset då vi officiellt inte bor här.

Kom igen gubbs! Let's show those Tzatzikis!

Nej, nu blev det väldigt mycket text här igen. Tänk att man kan skriva så mycket om så lite… Det är den där förbannade skrivarkursens fel. Jag måste skriva en roman. Yep, that’s it. And I will.

Tills nästa gång,
Cheers

Next post is rated (M) for mature.

Ojoj, tiden går fort när man har roligt, eller många deadlines efter varandra. Helt plötsligt är det juni och man är färdigutbildad. Terminen har gått helt vansinnigt fort, och jag lyckades till slut klara mig igenom alla assignments i tid, även om det var lite tjockt ett tag. I detta nu är allt inlämnat, och jag väntar endast på att få min kreativa text betygsatt och hemskickad med posten. Advertisingkursens enorma assignment på 60% klarade jag mig ur med bättre resultat än väntat. Jag jobbar uppenbarligen förbannat bra när jag vet att jag börjat alldeles för sent. Framtida karriärtips.

Sista lektionen infann sig alltså i onsdags, och jag hade i sista stund lyckats knåpa ihop ett flagg-spel i Flash. Det blev ganska bra, även om jag inte fick till det riktigt som jag ville. Jag tror inte att det går att publicera flash-spel här på bloggen. Ska kolla närmare på det.. Hur som helst. Sista lektionen i onsdags, lämnade in arbetet och hade en evaluation session i klassen där vi fick bedöma varandras alster. Det var kul, finns en del grymt duktiga viscom-studenter här! Så, kl 12 var min skoltid här i Sydney, tillika hela 120 poäng (eller 180 möjligen, nya poäng och allt), över. Pompa, ståt och trumpetfanfarer mötte mig när jag klev ut på Quay street! Eller så regnade det cats and dogs, och det hände inte ett dugg (hoho). Missar ju dessutom examensceremonin i Jerusalem, så det blir väl ingen pompa och ståt över huvud taget för min del. Men, jag får ändå bo i Sydney och besöka Fiji till hösten!
Jo, det blev faktiskt lite firande under kvällen trots allt. Min brittiske vän Adam och vår surfarvän James hade storslagna planer. Crab Race på den lokala puben Friend In Hand i Glebe stod på schemat. Till råga på allt trillade skatteåterbäringen in på kontot. Jag såg detta som en tydlig signal från högre makter att det var kvällen med stort K och tackade Ja till att följa med. Jag ska inte gå in på några utförliga detaljer om kvällen, men jag kan säga att det var det blötaste (på flera sätt) jag varit med om på länge.

Vi började kvällen på studentpuben The Loft och tog sedan taxi till Glebe. Det regnade så vi blev blöta (1). Väl på plats på puben fanns det ingen återvändo, här gick det vilt till. Själva crabracen var livligt beskådade, och barpersonalen stod klädda i diverse hattar med krabbor på och skrek för full hals i en mikrofon kopplad till ljudanläggningen. En annan rolig grej de hade för sig var att slänga fram en enorm vattenpistol och skjuta hej vilt på publiken. När den inte fick önskad effekt åkte istället barslangen upp, och den gick det inte att komma undan. Vi blev blöta igen (2). Ett antal gånger om.

Man fick ganska snabbt intrycket av att det fanns en hel del förfriskade personer i lokalen. Under några få timmar fick vi bland annat beskåda en man som påhejad av en del mates klev upp på den provisoriska racebanan, sjöng och rockade rockring. Naken. En stund senare klev en dam i sextioårsåldern upp. Hon ville tydligen inte vara mycket sämre själv. Hon gick ner i spagat, vilket vi tyckte var partytrick nog, men hon själv inte var riktigt nöjd med. Hon fortsatte sitt nummer med att dra av sig tröjan, lyfta upp sin behå och ja… Det var ett trauma som hette duga, och jag har en några sekunders minneslucka just där. Men vi blev ganska chockade vad jag minns. Efter det blev det ganska städat, och ingen tog av sig mer än tröjorna/topparna under sina dansnummer.
Själva crabracingen, som jag trodde skulle vara själva huvudattraktionen för kvällen, var ganska kul! De hade helt enkelt en bunke med små krabbor, alla numrerade, och var och en som ville fick helt enkelt namnge en liten krabat. Sen slängde de in de små djuren i mitten av en enorm bordsskiva, och de som snabbast förflyttade sig ut till kanten vann. Vi missade de första omgångarna, men mot slutet, och ett antal jugs Tooheys senare (3), kom vi med. Och otroligt nog gick min krabba vidare från grundomgången. Nästa omgång var det istället vi som stod i fokus. Deltävlingen gick ut på att så snabbt som möjligt, med händerna på huvudet, käka ett stort jäkla kex samtidigt som domaren sprang runt med mikrofonen i vilken vi skulle vissla så gott vi kunde. Det var väldigt roligt indeed! Och tävlingsmänniska som man är lyckades jag ta mig vidare även därifrån och få se min krabba springa i finalen! Och ojojoj, det var jämnt ut i det sista, men min lille vän kom tvåa och jag vann mig en vacker t-shirt. Jag kände mig stolt som få.



Men kvällen avslutades betydligt tidigare där än vad vi räknat med, helt plötsligt hade flertalet lämnat puben för andra äventyr. Så vi ringde ytterligare en taxi och tog oss till Landsdowne Hotel, några stenkast ifrån vår lägenhet på Broadway. Dit kom sedan Sara och hennes kollega Amanda och gjorde oss sällskap. Kvällen slutade lugnt och sansat med den nya kycklingburgaren på MacDonken.



Torsdagen (igår) blev inte lika spännande. Dock blev vi väldigt produktiva efter att ha tagit en ordentlig sovmorgon och ätit frukost klockan 13. Vi tog oss en kaffe med Jens, sedan vandrade vi upp till statsbiblioteket och kollade på fotoutställningen World Press Photo 08. Det var en del fantastiska bilder, en del riktigt otäcka.
Som om inte det vore nog, en tung dagen efter, tog vi tåget till Rhodes och besökte Ikea. Vi åt köttbullar och fisk, köpte tallrikar och bestick, samt en del godis och annat gott. På något vis blev godisinköpet dubbelt så dyrt som köksprodukterna. På kvällen käkade vi upp större delen av det och såg säsongsfinalen av Lost.
Idag har jag inte varit speciellt produktiv. Fått iväg några arbetsansökningar, varit på Paddy’s Market och köpt frukt och ja.. That’s it. Vi ska dock iväg och käka koreansk grilla-själv-mat med danskarna, sen springa på bio som avslutning på kvällen. Just nu pågår Sydney Film Festival, och programmet är stooort. Jag vill se svenska Låt Den Rätte Komma In, efter Ajvides briljanta roman. Tydligen har den vunnit pris i Kanada, och går upp på bio i Sverige till hösten.

Framöver ska jag försöka göra inläggen kortare och fler, då kanske någon orkar läsa allt och lämna en kommentar. Länkarna till fotoalbumen är nu uppdaterade och fungerar fint igen! Hörs snart.

Cheers