Dagen efter (både det ena och det andra)

Det blev visst så… Sjukdomen slog till (inte fläskvarianten av influensan, så vitt jag vet). Jag borde nog egentligen stannat hemma från jobbet redan för en vecka sedan, men jag jobbade mina sista arbetsdagar innan ledigheten. Så mina helgdagar som var fredag och lördag denna vecka gick helt bort, jag var inte helt reko kan man säga. Sedan fick jag ändå ringa och sjukanmäla mig för söndag och måndag. Men, nu mår jag åtminstone bättre... Kind of.

Jag skyller på att Irländare är ganska glada i öl. Det är ingen stereotyp, det är en av livets sanningar. Irländaren Alan som jag jobbade tillsammans med under några veckors tid på Howard’s Storage World i Sydney var på plats i Auckland tillsammans med flickvännen Louise. Givetvis möttes vi upp på hemmaplan – i baren. ”There’s nothing that fights of sickness better than a drink, or two.” Som ett brev på posten hade de kommit över en hel bunt vouchers som berättigade oss till 2-för-1 av fatölen.

Men vi hade en väldigt trevlig kväll. De två ölen blev fler, och helt plötsligt hade klockan blivit elva och Sara kom ner till baren från jobbet. Vi hann skvallra en hel del om det gamla jobbet, resor och platser vi besökt i Australien, och om hur fantastisk Sydön här är. Det säger verkligen varenda person man träffar på. Sydön: It’s amazing! Det får en ju inte direkt att längta mindre till nästa år. Alan och Louise skulle flyga vidare till Sydamerika för fyra månader där innan den sista flygresan hem till Dublin i december. Ressuget slog till ganska ordentligt…

En annan faktor som gör att man räknar dagarna till februari är jobbet. Det tog mig inte jättelång tid att inse vad det är för typ av företag jag hamnat i. Den värsta sorten. Det suger kamelpung. Jag kommer bra överens med de flesta av mina arbetskamrater. Med betoning på de flesta. Men cheferna. The management. Vilka. Jävla. Arslen.

Jag tycker inte att man som chef behöver vara kompis med sina anställda, men vad jag tycker, och som borde vara självklart, är att man som chef åtminstone kan kosta på sig ett respektfullt och ärligt beteende gentemot anställda. Man kan ha åsikter kring hur väl anställda sköter sina jobb, och en bra chef ger feedback. Men man ska fanimej göra det på rätt sätt. Personligen, och avsides. Man ska inte ställa upp sina anställda mitt på golvet och föreläsa/skälla ut dem inför gäster/kunder när man är missnöjd med något. INTE!


Det råkade jag och Lisa ut för i torsdags. Och det var helt oberättigat, onödigt och orättvist. Jag blev så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och jag ångrar nu att jag inte sa emot där och då, då hade det varit Ann och Shelley som fått stå där med dumstrut och se korkade ut inför våra kunder. Jävla idioter!

Lisa och jag trodde knappt det var sant, vi kunde bara skratta åt det efteråt och spy galla över dem resten av kvällen. Jag bestämde mig där och då att jag inte tänker stanna och slita för dem. Jag har nu planerat inför dagen då jag ska kliva in på Shelleys kontor och slänga upp en kasse med uniform, passerkort och nycklar på skrivbordet och tacka för mig med några väl valda ord. I torsdags förra veckan tyckte jag det vore en perfekt idé att få det gjort under måndagen. När jag nu legat sjuk några dagar och hunnit fundera lite mer har jag insett att jag bör hitta ett nytt jobb först.

Sedan sätta dem på plats.

Var sak har sin tid. Någon behöver verkligen upplysa de här personerna om ett och annat, och det ska bli fantastiskt skönt att få göra det personligen.

Så, nu letar jag återigen efter jobb. Förhoppningsvis kommer det gå snabbare än när vi först kom till landet.

Är inte säker på om vi skrivit så specifikt om vad vi egentligen ska göra innan vi flyger hem nästa år. So, here it is:

• Bila runt hela Nya Zeeland, från tidiga februari till den 19 mars.

• Lämna NZ från Christchurch på södra ön, flyg till Cairns.

• Spendera sex dagar i tropiska Queensland, via Cairns till Port Douglas, Cape Tribulation och barriärrevet.

• Flyga från Cairns till Melbourne, stanna två nätter där för att sedan flyga norrut genom öknen, till Alice Springs.

• Spendera några dagar i Alice Springs i väntan på en tur som ska ta oss till Uluru (Ayers Rock), Kings Canyon och Kata Tjuta, och sedan vidare söderut genom Northern Territory mot Southern Australia, och så småningom nå slutdestinationen Adelaide. Det är en bit att åka; 1529 km enligt Google Maps, om man inte gör några avstickare... Kommer bli mäktigt.

• I Adelaide stannar vi två nätter, sedan flyger vi till staden med stort S! Sydney blir finalen av hela Australientrippen, där vi stannar fyra nätter innan vi återigen far västerut till Melbourne, där vi hoppar på flyget med AirAsia till Kuala Lumpur.

• Kuala Lumpur, fyra nätter, sedan återigen AirAsia, mot London. Den 16e april landar vi (antagligen) i Göteborg. Har ännu inga biljetter från London, men det lär inte bli några större problem.

Så, med detta i bakhuvudet är det bara att bita ihop. Det kommer bli fantastiskt roligt!




För övrigt har vi nu varit här i fem månader. Det känns inte som vi varit borta så länge, eller gör det kanske?

Solen skiner idag, så jag borde gå ut… Ja, det får nog bli ett försök.

Vi hörs.

Augusti? Redan?

Ja, de säger det.

Jag ligger nu i vårt sovrum och dricker chai-te med Panadol (Kiwi-Panodil) med förhoppningen att det ska sätta stopp för den feber/malaria/sjukdom/halsböld/svininfluensa jag känner kommer smygande. Hoppas det hjälper.

De senaste två dagarna har jag jobbat i en ny bar, Blue Bar, som ligger på andra sidan säkerhetskontrollen. Det är ett helt annorlunda ställe gentemot Spinnaker Bar där jag vanligen jobbar. På andra sidan erbjuds ingen mat, bara dricka och nötter. Just den biten gör det rätt mycket enklare. Å andra sidan är det stressigt som fan. Man är som mest två personer i baren, och ska då även plocka undan/diska/torka bord samtidigt som man serverar. Ett jävla sjå helt enkelt.

Men dagarna går väldigt fort där, man har hela tiden att göra, och resenärerna (Amerikanerna framför allt) lämnar definitivt mer dricks. På två dagar har jag skramlat ihop till drygt 30 dollar, vilket är välkommet.

I morse hade jag dessutom nu officiell coffee-training. Dock har jag redan blivit tvungen att göra en hel del kaffe, med varierande resultat. Men instruktören var imponerad, jag kan minsann hälla upp en fin Cappuccino! Dock har jag aldrig smakat något kaffe jag gjort, så om det smakar bäver eller inte kan jag inte uttala mig om.

***************

Sara har fått för sig att hon måste ”komma i form”, och har därför nu börjat gå till ett gym några hundra meter ner på gatan. Hela paketet dessutom. ”Peetee” och allt. Egentligen borde väl jag också börja med liknande, men att gå på gym måste vara det mest otillfredsställande jävla påhittet i världshistorien. Jag borde ge mig ut och jogga i stället. Vilket antagligen kommer på andra plats. Jeez, man är långt ifrån storhetsdagarnas form (?) i Lojal-tröjan. Nu blir jag andfådd av att åka rulltrappan upp till baren på jobbet.

***************

Vi äger ju som bekant en gammal Mitsubishi Lancer. Den är grå och fin, men hade ju enligt den tidigare tyska ägarinnan ingen fungerande luftkonditionering. Vi tänkte att det inte gjorde så mycket, vi fick ju ett riktigt bra pris trots allt.

Men nu när det varit kallt om kvällarna efter jobbet, och bilen stått ute en hel dag och fått hela insidan av rutan fuktig har det varit mindre roligt. Jag har varit tvungen att veva ner rutorna och köra i korsdrag för att få bort kondensen. Vinterkorsdrag. Men så för några veckor sedan, när jag för första gången ens lade märke till knapparna för blåset, fick jag för mig att snurra lite på ett reglage. Och luftkonditioneringen fungerade. Perfekt. Värme och allt. Blås mot rutan och cirkulation mot passagerarna. Allt fungerade!

Alltså har jag genomlevt den kallaste tiden av året i en bil med korsdrag, helt i onödan. Men, vi slipper ju trots allt svettas till döds under vår kommande bilsemester nästa sommar.

***************

Läser just nu Dennis Lehanes The Given Day. Den verkar välskriven och bra. Hoppas det fortsätter så, för den är förbenat tjock. Mordvapenstjock.

***************

Chai-refill nu, tack.

Vi hörs





Från vår dagstripp för några veckor sedan.

To Smack or not to Smack

I mångt och mycket påminner faktiskt Nya Zeeland om Sverige. Och framförallt påminner kanske NZ om Sverige för X antal år sedan. Saker och ting sker oftast lite senare här. De är lite efter, kanske inte alltför progressiva så att säga.

Just nu pågår en omröstning som för de flesta svenskar (tror jag) skulle kännas väldigt främmande. Man röstar om ett förslag till lagändring, frågeställningen lyder: ”Should a smack as part of good parental correction be a criminal offence in New Zealand?”.


Hur illustrerar vi bäst den här allvarliga frågan? Jag vet! En orange leksaksgubbe som läser nyheter!


A smack?

Good parental correction?

Redan i frågeställningen tycker jag det står ganska klart vad de flesta här nere tycker om barnaga. Enligt de första prognoserna kommer så många som 85 % av de röstberättigade att kryssa ”No”. Endast 10.5% indikerade att de tänker rösta ”Yes”.

”Här ska inga jävla myndigheter komma och lägga sig i hur mycket jag smiskar mina barn!”

Ibland när jag om kvällarna kör hem från jobbet lyssnar jag på en (av de två kanaler jag lyckas få in på bilstereon) radiokanal där lyssnarna ringer in och diskuterar med programledarna. För någon vecka sedan diskuterades just denna omröstning, och om huruvida folk skulle bry sig om lagen om den nu skulle införas trots att den kommer röstas ner av den stora majoriteten kiwis. Det var som att hamna på en annan planet när man hörde lyssnarnas argument och diskussioner. Och No-sidan var de enda som ringde in.

Välkommen till 50-talet. 1950 that is.

Dagsutflykt

Hej!

I dag är det torsdag och jag njuter av att bara sitta hemma och inte göra någonting. Onsdag och torsdag blev mina lediga dagar även denna vecka, och eftersom även Sara var ledig i går bestämde vi oss för en dagsutflykt i Pärlan.

Vi hade tänkt oss en biltripp till South Head, cirka nio mil nordväst om Auckland. En liten halvö med en vik där Tasmanska havet möter land, och där andra sidan helt sonika kallas North Head. Vi visste inte så mycket om området, men med tanke på dess geografiska läge antog vi att det skulle vara hur fint som helst.

Vi tänkte fantastisk strand med svart sand, en ordentlig utsikt och sittplats att äta vår medtagna lunch vid. Så var det inte riktigt, och vi missade att vår bensintank höll på att bli kruttorr på vägen.

Visserligen fann vi en del fantastiska utsiktsplatser på vägen, men någon strand kom vi aldrig till. Istället blev vi tvungna att vända på en liten lerig grusväg och åka närmare fyra mil till närmaste bensinmack med tanklampan lysande i varnande orange färg. Men vi klarade oss.

Istället bestämde vi oss för att åka vidare längs med en vägsträcka som kallas Twin Coast Discovery, och ja, det slutade med en heldag och över 300 km bakom oss.


Visa större karta
Vår rutt...

Såg naturligtvis massor av platser på vägen, och hamnade på en del små, små och dåliga väger, men kul var det! Vi har ju gnällt en del på hur kallt det är här i bland, men igår var det en helt fantastisk (vinter)dag. Solsken och någonstans mellan 16-18 grader skulle jag gissa. Helt ok för att vara vinter. Och snart ska det tydligen vända åt rätt håll igen. Det ser vi fram emot.

Det tråkigaste med gårdagens tripp var att kassettbandspelaren i bilstereon lade av. Vi har inte så många kassetter att lyssna på, däremot ett sådant där kassettband man kopplar ipoden till. Nu måste vi köpa en FM-sändare till den istället, men jag tror att de ska fungera ganska bra...

Ska lägga upp en del bilder på Fejsboken från vår tripp, kolla våra album där (länk till höger)!

I dag torsdag jobbar Sara sent, och i morse överraskades vi av att Jeremy och Janes äldre landlord knackade på dörren. Han såg ungefär lika förvånad ut som vi när vi öppnade. Han var orolig för att det var en läcka någonstans eftersom vattenräkningen för huset hade skjutit i höjden sedan förra avläsningen.

49 kubik mer vatten. En hel swimmingpool, sade han.

Jonathan (som han hette) frågade om vi delade lägenhet med dem eller hur det kom sig att vi var där. Jag var inte helt säker på vad J & J har för kontrakt med honom, så jag nödljög och sa att vi bodde i lägenheten medan de var och gifte sig i Frankrike och ska flytta ut nästa vecka (vilket iof är helt sant).

Så, det hela slutade med att jag hängde med Jonathan ut för att kolla till vattenmätaren, och läste sedan av den på egen hand när vår tvättmaskin var klar och vi hade duschat. Nu ska jag ut och läsa av den igen och rapportera till herr Landlord för att se om mätaren har ändrats. Hedersuppdrag med andra ord. Dessutom får jag inte gå på toa innan dess.....

Men nu är det gjort!

För övrigt visade det sig att personalfesten om två veckor inte var riktigt så generös som jag trodde. Vi kommer få ett klippkort som berättigar oss till tre drycker som vi får sprida ut hur vi vill över kvällen... Var fick jag fri bar ifrån?

Ni kanske minns att vi köpte på oss en tjock bunt böcker för inte alltför länge sedan? Jag har nu avslutat See Australia and Die - Tales of Misadventure Down Under. Vet inte varför, men vi hade väntat oss en bok av lite mer "hihi, vilka knasiga historier"-karaktär. Så var den inte riktigt. Det var till största delen helt fruktansvärd - folk som dog av hajattacker, folk som dog i öknen, folk som trillade ner för klippor, folk som blev tagna av krokodiler, gick vilse i bushen och dog, dödade av Stingers i havet, barn som dödades av Dingos... Hemskt! Vissa var dock mer positiva där stackarna åtminstone överlevt, men inte speciellt många. Fruktansvärt otäck men ändå intressant. Och många, om inte de flesta, omkom helt enkelt för att de inte respekterade naturen och dess kraft.



Men, trots denna hemska läsning ska vi dit igen nästa år och göra en rätt ordentlig resa. Biljetterna är redan bokade, så ni kan inte hindra oss!

Det är nog trots allt bra läsning för alla turister. Man borde veta vad man ger sig in på. Är man bara medveten om de faror som finns och respekterar djur och natur så klarar man sig galant.

Man ska inte (som vi gjorde förra året), ge sig ut och vandra i regnskog, även om sträckan var väldigt kort, i bara shorts och flippies. Man kan stöta på spindlar stora som nävar lurandes i nät som går tvärs över spåret (vilket vi också gjorde). Man bör nog inte heller ge sig ut och vandra mellan olika orter på eftermiddagen när man inte vet bestämt hur långt det är, eller hur lång tid det tar att ta sig tillbaka. Det gjorde vi också, men plockades upp i skymningen av en Queenslander som var på väg hem från arbetet.

Han tyckte nog vi var rätt korkade, och konstaterade för oss att i Australien (åtminstone uppe i tropiska Queensland) ska man inte lämna hemmet utan en ryggsäck med vatten och en kniv. Det finns spindlar, ormar, och små jävla insekter som kan droppa ner från träden och döda dig med ett bett om du har otur. Hans egna ord.

Men! Vi har inte några planer på några enormt långa ensamtripper genom outbacken eller djungeln. De flesa aktiviteter vi har planerat kommer göras i grupper och med guide. No worries, helt enkelt. Och vi längtar som fan efter det redan!

Vi flyger till Cairns 19 mars nästa år. Innan dess ska vi bila runt Nya Zeeland.

Exciting times!

Konstfack vs Mediautbildning i Auckland

Den senaste tiden har tidningar och media uppmärksammat en auktion på Trade Me (NZ svar på Tradera). Aktionen som låg uppe till försäljning var diverse lättklädda bilder på säljarens mamma som han hittat i familjens garage som han hade tvingats städa ur av sin mamma. Mamman hade inte gett sonen någon kompensation för städningen, men sa : "Om du hittar något av värde, kan du sälja det på Trade Me och behålla pengarna". Sagt och gjort, då sonen hittade bilderna på mamman la han ut dem på försäljning.

Media fick nys om auktionen och det fick stor uppmärksamhet. NZ största tidning, New Zealand Herald, hade en helsida på sida 2 om auktionen, och kvällsprogrammet Close Up intervjuade sonen på bästa sändningstid.

Då vi inte läser dagstidningarna här eller har en TV, hade vi helt missat denna udda nyhet. Det var inte förrän min kollega Ben som informerade mig om nyheten igår som vi fick höra om det.

För några dagar sedan tog nyheten en helt ny vändning. "Sonen" som lade upp bilderna på Trade Me är egentligen Bens bror, som går en Media utbildning här i Auckland. De fick en uppgift i skolan som gick ut på att använda Media för att berätta en historia. Gruppen som fick mest mediauppmärksamhet skulle få bäst betyg. Gissa vem som vann?

Bens bror och hans kompis hade alltså hittat några bilder på Internet på en helt främmande kvinna, hittat på en historia om hur en son inte skulle få betalt för att höra ett "skitgöra" hemma, och därför ville ge igen på sin mamma. Sedan hade killarna gett lite "hintar" till media som förstorade upp saker enormt vilket gav killarna högsta betyg i skolan.

Historien gick så långt att när NZ Herald ringde till "sonen" och ville prata med mamman för att bekräfta att hon visste vad sonen gjorde med hennes privata bilder, spelade killarnas lärare mamman, allt för att killarna skulle få så stort utrymme i media som möjligt. Killarna fick självklart A+ för sin uppgift, men skolan har senare i media dementerat detta och sagt att de fått F, men betyget kvarstår (allt bekräftat av Ben). Allt fungerade till killarnas fördel, och nyheten finns ny att läsa om i Kina, Sydafrika och Storbritannien.

Måste säga att denna historia är klart mycket roligare att läsa om än om Konstfacks examensuppgifter, som har kostat Sverige otaliga tusenlappar.

Flyttlass

Då är det klart!

Den 29e, eller däromkring kommer vi flytta från 90 Remuera Road till 26 Morningside Drive. Vi kommer dela lägenhet med ett Irländskt par, ha "ensuite", egen liten entré till vårt sovrum och en garageplats under huset.

Så här ser lyan ut!

Fremån?

Det känns som fredagskväll, vilket det är. Fast för mig är det måndag. Krångligt?

Den 4e augusti ska det tydligen vara personalfest på företaget. Kvällens tema kommer vara "Black & Bling". Är det inte lattjo med temafester? Jag har fått en personlig inbjudan, med nr 93.

Tydligen får inte alla vara med, folk ska ju trots allt flyga utomlands i vanlig ordning och behöver fortfarande äta och dricka innan boarding.

Så, trots hög risk för kufar i sällskapet lär det vara en god idé att gå. Blinget klarar jag mig utan, men baren kommer vara öppen och därtill; gratis.

Whoop whoop!

NIN

Vi är ju i Nya Zeeland, vilket är rätt fantastiskt. Men om det är en sak som jag verkligen, verkligen grämer mig över, och kanske kommer göra resten av livet - är det att jag missar Nine Inch Nails 2009 Wave Goodbye Tour.

De spelade i NZ och OZ under tiden vi var hemma i Sverige, och när vi flög över hit påbörjades deras sista turné för en överskådlig framtid på andra sidan pölen.

Hade vi varit hemma i Sverige hade jag garanterat sett dem på Arvika, eller möjligen Roskilde. Nu får jag nöja mig med youtube och Vimeo.



Wish



The Day The World Went Away



Head Like a Hole



La Mer

13 Juli

Jupp, då har man avslutat första hela arbetsveckan ute på flygplatsen, och det har gått bra. Det var verkligen full-on från första start, hade en kort introduktion i cash-handling på tisdagseftermiddagen, och kastades sen rätt in bakom baren och kassaapparaten stor som ett rymdskepp med antal knappar likvärdigt en flygplanscockpit. Men det gick bra det också. Så här efter fyra dagar med egen kassa har det fortfarande inte saknats några pengar efter skiftets slut, och det är ju positivt.

Alla är trevliga och lyckas tydligen minnas förnamn efter ett enda kort möte i fikarummet, vilket jag naturligtvis inte gör. Kan inte minnas namnet på en enda person utanför min bar, förutom cheferna då. Som tur är bär alla namnbricka, men man kan nog uppfattas som oartig om man stirrar på dem varje gång man hälsar.

Har fått veta att cheferna inte alltid är så roliga att ha att göra med. Det ska tydligen vara mycket kommentarer och skit, speciellt från högsta hönset Anne. Hon verkar lite märklig, redan tredje dagen frågade hon mig om hon hade lyckats skrämma upp mig ännu. ”Nej, inte direkt”, svarade jag. Vet inte om det var ett bra svar.

Fast jag blev varnad, indirekt, redan under första intervjun, då Rachel från HR påpekade att vår General Manager var väldigt ”passionate about the business”, och gärna påpekade om hon såg någonting bra, eller någonting mindre bra. Vad jag upplevt än så länge upptäcker hon bara mindre bra detaljer.

Men hur som helst, jag har hittat ett arbete, och om jag förstod avtalet rätt så kommer jag ha rätt till att plocka ut semesterersättning när jag slutar då jag kommer ha arbetat längre än sex månader. Som ni redan vet är avtalen här tämligen värdelösa; dålig lön, inga som helst OB-tillägg, en veckas uppsägningstid, etc. Inte så mycket att hurra över helt enkelt.

Lite roligt är det dock att när jag berättar för folk från de andra ställena i personalrummet att vi varit här i tre månader svarar de flesta ungefär att ”och du har redan hittat ett jobb? Det är ju jättebra!”… Så, konjunkturen har väl slagit till ganska hårt även i det här isolerade landet.

Idag, måndag börjar jag klockan 14. Likadant i morgon, sedan är jag ledig två dagar och börjar återigen vid 14 resten av helgen. Dagarna går trots allt märkligt fort, det finns alltid något att göra, och när det är mycket folk i baren så springer verkligen timmarna förbi.

Hoppas det fortsätter så.

I övrigt spenderar jag väldigt mycket tid på Trademe där jag försöker hitta nytt boende. Vi har nu lägenheten för oss själva i några veckor, och ska försöka flytta ut vid månadsskiftet. Exciting times!

Händelserik dag

Igår, torsdag, hade Daniel sin Induction på sitt nya jobb. Det betyder signering av kontrakt, hälsa på nya arbetskamrater och provning av uniform. Själv var jag ledig och tog rejäl sovmorgon.

Klockan tre begav jag mig till jobbet, då "Employee of the Quarter" skulle utnämnas. Det blev godis och dricka och massa information från Högsta Chefen innan kvartalets anställda blev namngivna, en för Front Office och en för Back Office.

And the winner is... Jag! Hurra! Fin utmärkelse, $100 i valfritt Westfield Shopping Center och en flaska vin var priset för bästa anställd i Front Office.

Så till middag igår blev det rökta blåmusslor, samt pilgrimsmusslor till förrätt. Lax med Shanghai-kål och palsternacka till huvudrätt och färsk melon till dessert. Allt för att fira min fina utmärkelse och att Daniel har fått jobb.

Hurra!




*Uppdatering*

Självklart kom kameran fram, titta så glad Sara är!