Byron Bay

Ojoj, vi har akt langt och sett hur mycket som helst! Har inte tid att skriva nagon langre reseskildring just nu, sa jag bjuder pa en enskild bild. En av manga, och en av manga bra, for det har varit helt fantastiskt an sa lange.

Vi hors!

Cheers

Live med mobilen

Två dagar i bil och det har varit helt fantastiskt bra. Hela ostkusten framstår då och då som en ändå lång playa. I natt sover vi i Nambucca Heads, ska lägga upp lite bilder så fort vi kommer över ett internetcafé. Cheers

Off we go!

Så, nu ger vi oss ut på vägarna. Igår spenderade vi dagen med att besöka Operahuset och traska runt Darling Harbour. Vi hörs!

One more

Nu sitter jag ensam hemma i soffan efter en lång dag, med fönstren öppnade i hopp om ett litet svalkande korsdrag. Utanför har en mindre storm blåst förbi och blixten visar sig då och då i fjärran. Tanken var att jag skulle laga lunchlåda inför morgondagen, men energinivån har slagit i botten och chokladkakan jag råkade lägga i korgen på Coles lockar mer just nu. Får kanske bli lunch på Bamboodle istället.

En arbetsdag återstår. Bye bye Howards and hey hey sweet east coast. Ska bli fantastiskt skönt att ge sig ut på vägarna igen, och jag är säker på att det kommer bli en riktigt bra månad. I princip allt är bokat och klart. Tyskarna flyttar in på onsdag, och vi lämnar Sydney på torsdagsmorgonen. Jag kommer få skift på Howards igen när vi återvänder, och Sara har som ni vet redan hittat arbete under jul och nyår.

Som ni vet sket sig våra planer på en förlängd vistelse här nere. Vi har klurat och trixat en del, och har nästan en idé om vad som kommer ske i mars nästa år. Tänker vänta med att gå in på detaljer här, men lägenheten i Jkpg är åtminstone överlåten till herr Lindeborg, så det blir inget mer Kålgården. Verkligheten är ju den att studierna är avklarade och det vore skönt att få en riktig karriär i rullning. Gärna här i Oceanien. You can’t always get what you want, but if you try some… lalala, etc.

Var ute och åt tapas på The Flying Squirrel i onsdags. Voi voi, vilket ställe!

Uppdatering: Nu jävlar regnar det, aussie-style! Ett sådant slags oväder som skulle fått morsan att gömma sig i garderoben med ett täcke över huvudet. Fetblixtar!

Och jag är trött, det här får räcka för idag.

Vi hörs.

Cheers

Födelsedagsfirande

Ja, igår blev jag utbjuden för att fira min födelsedag. Ni som känner mig vet att jag fyllde 23 år den 30e Juli, men det hindrade inte Daniel från att fira mig nu, tre månader senare.

Det blev väldigt god mat i mängder, och en hel del vin och drinkar. Vi var båda väldigt nöjda med kvällen.

Idag är det lite hushållsgöremål på dagens To Do Lista, då Daniel jobbar till nio ikväll.

Och imorgon blir det Introduktion på nya jobbet. Jag har fått jobb i klädbutik under jul och nyår. (Och inte vilken butik som helst Fröken Rofors - Cotton On :) ) Och imorgon ska jag alltså ha min introduktion. Efter det blir det fest på gamla jobbet. Dom ville gå ut innan vi åker iväg på semester. Ska bli roligt att träffa alla igen.

Nej, nu måste jag hoppa in i duschen. Det blir lätt så efter två timmar på stranden ;)

Liten snabb rapport

Det är nog en del som redan vet vad som har hänt den senaste månaden, men för er som inte har blivit informerade, här är en snabbrapport...

Så, David, min chef slutade för ungefär en månad sen nu. Officiellt lämnade han företaget pga att han inte fick träffa sin son tillräckligt. Den inofficiella anledningen, och den riktiga, var att Operations Managern Rodney och hans fru Amanda började ta över Davids jobb mer och mer, vilket gjorde att David inte kunde göra sitt jobb som han borde och valde därför att sluta.

När David lämnade företaget fanns det fortfarande ingen som skulle ta över hans tjänst så Rodney och Amanda kom över från Melbourne med tre av sina anställda från andra hotell som skulle 'träna' oss i Receptionen. Allt lät väldigt fint i början, som det oftast gör.

Jag måste också berätta om historien om mitt visum. Jag får enligt lag bara jobba på samma företag i 6 månader, för att sedan resa i landet eller hitta nytt jobb. Det är därför visumet heter Working Holiday - Jobba och Resa. I Maj fick jag bekräftat att jag skulle få stanna på hotellet längre än i 6 månader. Mina 6 månader gick ut i Augusti, men genom att sätta ett annat namn i hotellkedjan på lönespecen skulle problemet vara löst. David pratade både med ägaren av hotellkedjan och med ekonomiansvarige i Maj så att allt skulle vara klart i Augusti. Problemet var att ingen ändrade i papprena, och jag jobbade olagligt på Diamant i över 6 månader. Jag påminde David tills han lämnade företaget, och han pratade med ekonomiansvarige varje vecka för att få det löst.

I September blev jag lovat ett sponsorship av David. Detta betyder att företaget betalar alla visumkostnader för mig, och man gör upp en plan på hur länge jag blir fast i företaget. Längden varierar i upp till fyra år då man kan ansöka om Residency. Problemet var att David aldrig slutförde papprena innan han slutade, men han pratade med Rodney och ägaren innan han slutade. Allt såg väldigt ljust ut.

Ett par veckor efter att David slutat satte jag mig ner och pratade med Rodney om att slutföra papprena med sponsorshipet. Han påstod att han inte hade en aning om att det var så bråttom med det (hallå, vi åker till Sverige om två månader) och sa att det var ett stort problem med att vi brutit mot visumreglerna i och med att jag jobbat i företaget i mer än 6 månader.

Förra torsdagen fick jag veta att nästkommande måndag var min sista dag. Tack och adjö.

Hela vår planerade framtid raserades på en timme, och alla våra planer om att få stanna i Australien gick upp i rök. För jag får nu inte åka tillbaka till Australien för att jobba igen. Och jag hinner inte jobba på farm i tre månader för att få ett andra års Working Holiday Visum, vi åker ju hem om två månader.

Tittar jag tillbaka på företaget, var nog detta det bästa som kunde ske dock. För om jag hade fått sponsorshipet, hade jag varit låst i Dårhuset en lång tid framöver. För ja, Dårhus är vad det har blivit. Personal säger upp sig/hotar med att säga upp sig DAGLIGEN. Och det finns ingen i Receptionen som INTE letar efter nytt jobb. Bra jobbat Rodney och Amanda.

Men nu är det resandet framöver som mestadels ligger i tanken. Planering, planering, planering och så lite plats för impuls. Det kommer bli toppen!

Återupptäckt!

Jag kan ju skicka bild och text till bloggen direkt från mobilen, vilken toppenidé! Vi sitter nu och ska käka fisk på Darlinghurst Road, Sara lyckades hitta den dyraste restaurangen vi besökt sedan vi kom hit... Men vilket ställe! Cheers

Bruten oskuld

Jaha, då var det dags. Vi klarade oss alltså i närmare tio månader utan att komma i kontakt med biffiga spindlar eller andra otäcka (mer otäcka än kackerlackor vill säga) kryp. Tills idag. Den här lilla vännen stötte jag på i trapphuset efter att ha morgonpromenerat längs med klipporna.



Jag vet inte om bilden ger en rättvis beskrivning av hur jävla stor spindeln är. Jag hade bara min mobilkamera till hands, och kände mig inte riktigt bekväm med att smyga närmare än jag var.

Burrrr....

Läget? Jo tack, bra.

Men jag har väldigt svårt att greppa att november snart har smugit sig hit, när det känns som april. Sara och jag har nu i princip vår månadslånga östkusttripp planerad. Ja, vi har väl mer eller mindre de kommande månaderna planerade egentligen, men östkusten står i alla fall närmast på tur. Det kommer bli fint.

Kallade in chefen till ett litet möte häromveckan och släppte nyheten om att vi ska ut och resa och återvänder till Sverige i januari. Min chef är en aning knepig, och inte helt populär hos alla i butiken av förklarliga skäl som jag inte tänker gå in på. Men jag ligger en bra bit över medel på hennes good employee-skala. Hade väntat mig en del sura miner och allmän irritation, istället blev jag tackad för det hela månadslånga varslet och min goda arbetsmoral. Något i stil med ”one of the best workers we’ve ever had in this store…”, så jag lutade mig tillbaka och klappade mig nöjt på magen. Det var en Ego-boost som var ganska oväntad. Dessutom var jag varmt välkommen tillbaka under jul och nyår, under förutsättning att de inte tillsatt tillräckligt personal och inte behöver fler. Men det verkar lösa sig.

Idag var jag ledig och spenderade några timmar på stranden, dammsög i lyan och tvättade. Slarvade tyvärr lite med maten, det är ju så jäkla tråkigt att stå vid spisen. Istället sprang jag ner till Boost och köpte mig en stor smoothie. De är sjukt najjs, som stekarna säger.



Har för övrigt klimatanpassat frisyren lite, som ni kan ana av bilden. Alla är förtjusta, utom Sara. Erna på jobbet undrar om Sara föredrar att jag ser ut som Fabio. Exakt vad det ska betyda vet jag inte.

I morgon får vi svenskbesök igen!

Tre arbetsveckor återstår.

Cheers

A roach in the den

Hejsan.

Ny fredag. Ny ledig dag väntar. Det rullar mest på rutin, men snart så. Snart.

Är för en gångs skull helt ensam i lägenheten på Lucius street. Sara jobbar sent och Zane är ute på äventyr. Det är rätt skönt att ha lite egen tid då och då, känns som det var evigheter sedan sist.

Så sedan jag kom hem efter att ha slutat jobba vid sju har jag spenderat denna dyrbara tid framför datorn/tv:n. På burken rullar en del hyfsade fredagsfilmer, men jag har lärt mig att se en fredagsfilm på australiensisk tv är ungefär lika kul som att läsa en bok baklänges. Filmerna är kapade i så små portioner mellan reklambitarna att man mår illa efter en halvtimme. Istället kommer jag ägna resten av kvällen åt nedladdad underhållning och Hunter S Thompson.

Ni vet säkert att jag inte är speciellt förtjust i småkryp. Småkryp i allmänhet, kackerlackor i synnerhet. Visst, jag vet att Australien kryllar av både det ena och det andra, men jag kommer aldrig vänja mig vid det. Vi har varit väldigt förskonade från intrång. I förra lägenheten hade vi nät vid alla fönster, här bor vi högst upp i huset. Men de där förbannade kackerlackorna klättrar. Och flyger. Och här har vi inga som helst nät mellan oss och dem.

För en stund sedan hade en liten jävel bestämt sig för att klättra in genom det öppna köksfönstret och dansa runt på köksbänken när jag kom ut för att diska upp efter mig. Fobi är ett starkt ord, men lite på den nivån ligger min avsky. Så fort jag såg äcklet började det spritta och kittlas i hela kroppen på mig, och jag blev mer eller mindre förlamad på plats. Den lille saten sprang runt och gömde sig bakom en stor blomkruka. Jag stod mest och mådde fysiskt illa. Efter en stund kom jag på att Zane har någon superspray mot äckellackor i köksskået som ska attrahera och döda de små liven. Jag sprayade en lite fläck bredvid krukan och väntade på att få se inkräktaren lida. Men fanskapet kom inte fram, så istället slog jag till krukan och hoppade snabbt bakåt några meter. Den lille saten kom fram, men bestämde sig för att istället krypa in i ett köksskåp som stod en aning på glänt. Jag rös till av obehag, och sprutade en ordentlig laddning med dödarspray på golvet under skåpsdörren och öppnade upp den ytterligare. Sedan släckte jag ljuset och lämnade snabbt köket. I morgon hoppas jag se det lilla kräket liggandes på rygg. Då ska jag skratta högt, sedan låta Sara slänga ut skiten genom fönstret!

Sådan här irrationell avsmak för småkryp kan kanske anses rätt fånig, rent av fjollig. Får väl bara konstatera att alla måste avsky något, och skylla på att jag antagligen ärvt en del fobismittade gener av morsan.

I morgon lördag tänkte vi ta oss in till stan och strosa runt i Glebe Markets. Sydney är fantastiskt, och ännu bättre när det nalkas sommartid. Nu händer det verkligen saker dagligen; konstutställningar hit, festivaler och marknader dit. Hela tiden. Får se om vi hinner med en titt på Sculpture by the Sea också.

Nej, här skall skådas ett avsnitt av Entourage! Håll tummarna för att Hitler i köket är död i morgon bitti.

Cheers


Just det! Passade på att filma det fantastiska personalrummet vi har under min lunchrast. Jag tror jag skiter i resandet i november och låser in mig där istället. Stället har karaktär!