Humor!

Real-Life Pac Man Terrorizes People - Watch more Funny Videos

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Don't Ask Don't Tell
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Religion

Snart november

Med andra ord är det drygt bara tre arbets/reskassesparar-månader som återstår.

Den senaste tiden har det varit sisådär med vädret. Jag har fått stanna hemma en dag för att det spöregnat, en annan dag var det återigen skyfall så då fick jag och Lada stanna i varuhuset och packa sparris.

Men nu drar snart säsongen igång på allvar, då alla fem lastbilar körs ut. Då kommer jag få arbeta fem eller sex dagar i veckan, och det uppskattar reskassan.

Vädret kan man ägna spaltmeter åt. Det finns tydligen ett ordspråk här; “If you don’t like the weather, just wait five minutes,” och det stämmer verkligen. Under en och samma dag kan man uppleva starka vindar, spöregn och grå himmel, för att däremellan njuta av strålande solsken utan moln.

Vi har lagt upp lite lösa planer för kortare resor vi vill ha avklarade innan det blir dags för den stora resan nästa år. En av dessa tripper vi ska försöka klämma in ska gå till Waitomo Caves, som är ett område ett par timmar söder om Auckland kända för sina grottor med lysmaskar. Låter hur fånigt som helst, men ska vara en riktig upplevelse.

Vi har hittat en tur som vi verkligen, verkligen vill göra. Den är dyr, och lång (7 timmar varav större delen under jord), men smäller nog mycket högre än en vanlig rundvandring. Den inleds med att man hissar ner sig (abseiling) i underjorden iklädd våtdräkt och pannlampa för att sedan klättra, simma och hoppa sig fram där nere. Låter som ett äventyr man inte får chansen att uppleva så många gånger. Kan inte låta bli att tänka på filmen The Descent dock. Men säg inget till Sara om det…




***

Har träffat en del roliga (och mindre roliga) människor sedan jag började kränga frukt. Den här veckan blev jag bland annat erbjuden att jobba i trädgården hemma hos en dam (över 40 åtminstone) under sommaren.

Utöver det fick jag ett visitkort av en välklädd (och Mercedeskörande) man, som satt i styrelsen för ett företag baserat i Queenstown som ska etablera sig i Sverige nästa år. Det hela började med att han frågade varifrån jag kom, som i sin tur ledde in på vad och var jag hade pluggat, vad jag gjorde i Nya Zeeland och vad jag hade för planer väl hemma i Sverige igen. Han tyckte jag skulle kolla upp företaget online och sedan skicka honom ett mejl. Oväntat!

***

Har även denna vecka tre lediga dagar, och det har faktiskt varit väldigt skönt. Får se hur jag kommer känna mig efter en femdagars arbetsvecka, de långa dagarna tröttar ut, även om det inte är konstant påfrestande arbete.

I dag har jag varit en duktig hemmaman och hunnit med att både handla, tvätta, hämta ut ett paket på posten och beta av en ny lektion i digital bildbehandling som jag läser via Högskolan i Jönköping.

***

Inom tre veckor måste vår bil besiktigas. Börjar bli lite orolig, enligt de som vet kan det spela en stor roll vart man tar bilen för att få den kollad. Här finns det inte bara en statlig stationskedja att åka till, utan var och varannan jävla mekaniker utför också besiktningarna. Dessa kan vara enklare att få godkänt hos jämfört med VTNZ som är den största kedjan, men å andra sidan kanske de istället kuggar en så man blir tvungen till vissa åtgärder, som de givetvis kan hjälpa till med! VTNZ utför inga reparationer alls, det talar för dem istället.

Helt enkelt har man ingen aning om vilka ställen det kan vara en bra idé att åka till, innan man provat sig fram. Ska be chefen om råd.

***

Varför ska det alltid, ALLTID, vara så förbannat svårt att kunna kommunicera med försäkringsbolag? IF hatar jag redan utöver allt annat, dom är helt omöjliga. Tänker aldrig någonsin bli betalande kund hos dem igen.

Folksam är jäkligt långsamma, men svarar trots allt förr eller senare.

Länsförsäkringar däremot, det är ett företag som behandlar sina kunder som de förtjänar. Hade en studentförsäkring via Länsförsäkringar i Jönköping, och de hjälpte mig utan problem när jag slarvade bort vår kamera i Sydney. Kudos LF!

***

Mina pensionspengar från Australien har jag ännu inte sett röken av. Ett fjärde ännu obesvarat mejl skickades för en vecka sedan. Unbeliavable!

***

Har just avslutat första säsongen av True Blood. Gillar’t, gillar’t skarpt!

På återseende.




Uppgift 1 i kursen. Australian War Memorial, Canberra. (Av någon anledning ljusar Bloggers system upp bilden, den ser inte ut som den ska...)

Grattis, Obama.

På tal om Obama.


Colbert Report


Colbert är ett geni.

Det nya jobbet

Har redan avklarat två veckor, och trivs bra med det. Tyvärr har vädret mestadels varit ganska träligt, men i går var det strålande solsken och cirka 18 grader varmt.

Alla på det nya arbetet är väldigt trevliga och roliga att ha att göra med. Vi är en bra blandning av nationaliteter; några Kiwis, ett tjeckiskt par, en ryska, en tyska (som jag inte träffat än) och enligt uppgift också en fransyska (heller aldrig träffat).

Arbetsdagarna i sig är ganska rutinmässiga. Man kommer in på morgonen, fyller i sitt time-sheet, plockar ihop frukten och grönsakerna från en lista man blivit tilldelad, tar med sig en skylt, och kör ut en liten lastbil till platsen där man ska sälja för dagen (företaget säljer på flera olika platser runtomkring Auckland). Väl där sätter man upp sin ”affär”, ställer ut skylten, och sitter ner på en stol i väntan på kunder.

För detta får jag exakt samma skitlön som ute på flygplatsen, men jobbar bra mycket längre dagar. Än så länge snittar jag 10-11 timmar, och med en arbetsvecka på fem-sex dagar blir det i slutänden betydligt mer än vad jag knåpade ihop tidigare. Less hassle, more dough.

Dessutom har jag oftast gott om tid att på plats läsa eller sitta ner och lyssna på ipoden. Har hunnit beta av flera avsnitt av årets sommarpratare, läst Coronado av Dennis Lehane och kommit halvvägs igenom Obamas memoarer på fyra arbetsdagar den här veckan. Under sommaren blir det kanske mindre tid för sådant, men med mer kunder går ju tiden i övrigt ändå snabbare.

En sommar med en tonårings sommarjobb på Nya Zeeland. Märkligt, men ganska kul ändå.

Favoritplatsen för min del är Tamaki Drive, som i mitt tycke är centrala Aucklands finaste vägsträcka. Den går längs med vattnet från centrala staden ut till Mission Bay, som är ett populärt sommarstråk med en härlig strand och några caféer.

***

Chefen lät mig börja en timme senare i går så jag kunde stanna hemma och se Danmark-Sverige. Jävla skit… Vi lämnar därmed ämnet.

***

I kväll ska vi gå på filmklubbsbio. Jag är medlem hos Rialto, som visar mycket bra film och annorlunda titlar jämfört med Skycity och Hoyts som enbart riktar in sig på Blockbusters. Ibland får man erbjudanden om s.k. advance screenings, där man får gå och se nya filmer innan premiären för $5 per person.

***

Vy från min arbetsplats på Tamaki Drive.


Ankfamilj på promenad vid en annan arbetsplats, Remuera Golf Course.


Annars är jag för tillfället rätt förbannad på olika organisationer som inte svarar på korrespondens. Dels den Australiska pensionsfonden som inte verkar bry sig om att återbetala mina pensionsinsättningar som arbetades ihop under förra året. Även Folksam har gjort sig förtjänta att få lite skit, då de struntar i att svara på mejl angående tandläkarbesök jag behöver göra som ska täckas av min utlandsförsäkring. Fy skäms!



Vi hörs

A Grand Night Out

Hurra! Den 29e september 2005 blev vi officiellt ett par, och en sådan sak är en ganska bra ursäkt till att hitta på roliga saker. Så när det nu var dags för den 29e september för fjärde gången tillsammans slog vi på stora trumman.

Vi bokade in oss för en natt på Grand Hotel vid Skycity, men började dagen med en ordentlig sovmorgon och rejäl frukost. Sedan spenderade vi några timmar på Auckland Zoo vilket var skoj, kanske främst tack vare surikaterna, lemurerna och kiwifågeln. Den ser helt otroligt rolig ut när den lunkar fram med sin klumpiga och vinglösa kropp. Tyvärr är fågeln ett nattdjur, så deras inhägnad är mörklagd vilket gör det svårt att fånga den på bild. En sådan måste vi se i det vilda innan vi flyger hemåt igen!

När vi senare hade checkat in på Grand, ätit (lite) choklad och smuttat sånt där bubblande som Fransmännen dricker, besökte vi lobbybaren och ytterligare en bar på vägen till den finfina restaurangen The Grove.

The Grove är, kan man säga, ett ställe man kan besöka en gång för att sedan inte ha råd att gå dit förrän nästa år. Just därför ville Sara äta där, kan jag tro… Men jäklar! Det var fantastiskt gott, vi fick fönsterbord, och vår servitör var otroligt kunnig och valde viner åt oss som passade perfekt till maten.

Det var vansinnigt gott, och så är det ju alltid spännande att prova rätter man egentligen inte har en aning om vad det är men låter gott, och höra en somelier beskriva rätter och vin på ett sådär engagerat sätt, där det är passande att nicka med och låtsas om att man förstår precis vad han menar. Men han kunde sin skit den killen, och att avsluta med lamm (racks) och Shiraz från Barossa, Australien var en höjdare. Saras John Dory (fisk) och Chardonnay fick också högsta betyg.

Så, hur avslutas en perfekt afton? På Casino så klart!

Jag har aldrig spelat på Casino tidigare, men har tydligen en medfödd förmåga att vinna pengar på roulette. Det var verkligen hur kul som helst! Tiden flög förbi, och vi hann med att dricka drinkar och vandra runt för att beskåda spelgalna asiater, samt spela ordentligt på $2.5-bordet. Vi började på 50 dollar, men cashade ut 200 när vi gick hem! Vårt roulettspelande betalade hela hotellvistelsen för oss, succé!

****

Samtidigt som vi hade det bra tillsammans har det som bekant hänt en hel del elände. Det var tsunamivarning i landet på morgonen när vi vaknade, vilket kändes väldigt underligt. Nu blev det aldrig några problem i NZ, men Samoa och Amerikanska Samoa har det betydligt värre. Självklart rapporteras det väldigt mycket om det, det finns mycket människor från Samoa och övriga Söderhavsöar här i landet, och det går dagliga flyg till öarna.

****

I morgon bitti gör jag mitt första pass som fruktförsäljare för Mr Fruit. Får väl se hur det blir. Det skönaste är att jag nu kommer få spendera hela sommaren utomhus, förutsatt att jag jobbar kvar hela sommaren. En annan bra sak är att det blir långa, långa dagar, vilket gör att lönechecken nu kommer bli större. Vi jobbar ju faktiskt just nu för det enda syftet att spara pengar till resandet som väntar. Om man bara jobbar, äter och sover hinner man inte slösa speciellt mycket pengar på annat.

Hoppas det inte regnar bara.

****

Missar Danmark-Sverige på söndag. Det suger!

****

Vi saknar helt och hållet dokumentation angående vår bils service (eller brist av). Hoppas den går igenom besiktningen i november, och att vi får den såld utan problem i mars. Än så länge går den som en klocka. Men det var tur att vi kollade oljan för någon vecka sedan… Vi är inte så bra på det här med bilar!



Vi hörs!




Kan ni se fågeln? Antagligen inte, men den är där!

Mer från sandstormen

Fler domedagsbilder från Sydney hittar ni HÄR.

Och här följer en helt vansinnig film från Broken Hill, som ligger i New South Wales outback, drygt 120 mil från Sydney:

En dag utöver det vanliga

I dag var det äntligen dags. Jag klev in på HR-kontoret och sa tack och hej. Visserligen med en veckas uppsägningstid, jag är ju inte gjord av pengar.

Pratade med Rachel, som kanske är den trevligaste människan på hela företaget, och även var den som intervjuade mig innan jag började. Hon var väldigt förstående, och hade inte hört talas om uppvisningen Shelley och Ann hade bjudit på för någon månad sedan.

Jag var tvungen att lämna in ett skriftligt uppsägningsdokument, så hon lånade mig ett block och en kulspetspenna.

Vet inte om jag berättat om senaste tidens uppsägningar/avskedanden på jobbet, men bland annat har 1) två baranställda fått sparken för att ha serverat en full gubbe 2) En av de två sparkade tagit sitt ärende till rätten, vunnit mot företaget, och återfått en tjänst på flygplatsen! 3) En teamleader som arbetat fem år på företaget fått sparken efter att ha gett en muffin till en annan anställd utan att ta betalt 4) En anställd fått sparken för att hon mottagit en muffin utan att betala för den. Ingen av dessa tjejer hade några som helst formella varningar innan avskedandet. Teamledern Lina ska dock enligt rykten ta sitt ärende till rätten även hon, och hon lär med största sannolikhet vinna, vilket jag verkligen hoppas. 5) En lagersnubbe fått sparken efter att ha kommit 15 minuter sent till arbetet.

Sammanfattningsvis: Sedan jag började har fyra supervisors lämnat företaget, och ytterligare fem personer fått sparken. Det säger en del om företagskulturen.

Så, vad ska jag nu göra istället undrar ni? Jo, jag har hittat ett jobb som verkligen känns rätt, som är relaterat till min utbildning och något jag kommer ha nytta av i mitt framtida… No, just kidding!

Jag ska sälja frukt.

Jepp.

Jag ska köra ut en liten lastbil, parkera, sätta upp en skylt, och sedan sitta i en solstol dagarna i ända. Faktiskt. Men ärligt talat är det en uppgradering. Jag får spendera hela sommaren i Auckland utomhus, med samma lön jag hade fått på flygplatsen. Men slipper jobba arslet av mig och stå ut med psykotiska chefer. Det kommer istället vara, som man säger här, ganska laid back.

Så, tisdag nästa vecka blir min sista dag hos HSMC-AIAL. Sedan blir jag fruktman på fredagen.


****


Som om inte en uppsägning hade varit nog för en dag, visade sig den här onsdagen bli den stressigaste arbetsdagen på länge. Det var ett flertal försenade flyg i dag, allt på grund av DETTA.


****


Varje månad samma sak; frustration över det jäkla otyget med data-limit på bredbandet! 20GB på fyra personer räcker inte alls. Och att köpa 20GB extra kostar oss 30 dollar. Det landar därmed på 120 dollar i månaden för bredband och telefoni. Visserligen fördelat på hela hushållet, men ändock förbenat dyrt.


****


That’s all for now.

Vi hörs

nu är det nog min tur

Jag har nog varit lite dålig att lägga upp nya inlägg här, men det är aldrig någon som kommenterar inläggen jag skriver, så jag undrar om någon läser vad jag skriver!?

I alla fall... Det är inte bara Daniel som haft otur här i landet. För några veckor sedan började jag få utslag på armar och mage. Kunde inte komma på vad utslagen kom ifrån (nytt tvättmedel? Nej! Ätit något annorlunda? Nej! Ohyra i hemmet? Nej, ingen annan i lägenheten har utslag!) Och eftersom jag inte kunde komma på vad utslagen kom ifrån, sa jag inget förutom till Daniel. Men så en dag kom jag på det! Jobbet använder en riktigt dålig Drycleaner som tvättar allas uniformer. Uniformen sitter precis där utslagen är! Kanske har de ändrat några kemikalier eller liknade som jag inte tål? Så jag berättade på jobbet, och det verkar som om jag inte är den enda som fått utslag av kemikalierna! Så nu tvättar jag uniformen själv och utslagen är borta. Skönt!

Ja, nu är det verkligen vår här i Nya Zeeland! Regnar bara en till två dagar i veckan, annars sol, sol, sol! Så härligt med lite värme!

Här i Nya Zeeland är inte bara vädret tvärtom från Sverige. De har lite andra underliga saker för sig, i alla fall underliga om man ser till Sverige:

Här kan man inte uttala sitt eget alfabet rätt (Se video klippet som Daniel la in i förra inlägget). Jag hade tex. en gäst under min första månad på jobbet som sa följande när han skulle checka ut:

Can I borrow you PIN, since I left my at home?
Jag: My PIN?
Yeah, you PIN. *gäst viftar med PENNAN han just signerat kvittot med*
Jag: Ah! My PEN! Sure... *jag skrattar*

Här har de nämligen just infört chip i sina kredit kort. Detta komplicerar mycket, då väldigt få maskiner är uppgraderade med att kunna läsa chip. När detta introducerades fördes en kampanj som kallades "PEN or PIN". Problemet här är då att det uttalas "PIN or PIN". Därför måste man nu fråga "Do you have a PIN or do you sign?". Allt detta för att de inte kan uttala sitt eget alfabet.

Att köra bil är inte heller så lätt här. De kör på vänster sida, men har en underlig regel för att svänga vänster (eller vad säger du Karin?!). Regeln är följande:
Säg att du ska svänga vänster in på en väg, ingen bil kommer bakom dig. Du ser i korsningen att det är en annan bil i motsatt riktning som också ska svänga in på vägen du ska svänga in på. Då måste du VÄNTA på att bilen i motsatt riktning kör FÖRE DIG in på vägen! Viktigt alltså att hålla uppsikt till HÖGER om du ska svänga VÄNSTER. Konstigt.

Här finns inget H&M. Liknande affär är Supré, men tro inte att utbudet är detsamma som H&M. Och räkna inte med att kläderna är gjorda av bomull. Bomullskläder finns bara i dyra affärer, och är dyyyyra. Det finns tom en affärskedja vid namn CottonOn. Men tro inte att kläderna här är av bomull (kan tro detta av namnet) nej, nej. Bomull är dyyyyrt.

Internet är en annorlunda historia från Sverige. Bredband är lååångsamt och för att använda det, finns det alltid ett BUT... Download limit är något som finns överallt, hos alla nätverk. T.o.m på jobbet har vi Usage Limit, En timme kostar $5 och Usage Limit är 5MG, dvs ingenting. Du kan logga in på din mail, men inte läsa några mail...

Och fåglarna! Här i NZ fanns för några decennier inga fiender på marken (inga hundar, katter, pungråttor) och därför överlevde NZ's nationaldjur Kiwi fågeln som går på marken. Men t.o.m nu går fåglar på marken. Hemma i Sverige sitter fåglar i träd/buskar/telefonvajrar när de filosoferar, men inte här inte. Här SITTER de på marken. Ja, alla fåglar sitter hellre på marken, småfåglar och måsar, alla sitter på marken. De verkar inte ha fattat ännu att fiender har introducerats i landet. Konstigt.

Men vi har i alla fall vår nu, och ni har höst. Den konstigaste men bästa skillnaden från Sverige.

Det var visst länge sedan…

Det är vårtider i Auckland!

Det är kanske inte därför det inte skrivits något här på länge, men skönt är det. De senaste dagarna har solen hållit sig framme och temperaturen letat sig upp till 18-19 grader. Just då känns det extra motiverande att ta sig till jobbet och se solen passera från fel sida av fönstret.

Jag har nu blivit bättre i halsen, men inte riktigt blivit av med hostan. Det var väl någonting envist som fick tag i mig. Utöver det fortsätter jag ha viss otur. En bit av min trasiga sidotand gick sönder, och jag tvingades till (ytterligare) en fyllning hos tandläkaren. Men som sagt, solen skiner i alla fall…

Något nytt jobb har jag inte lyckats få heller. Men vi har åtminstone fått en 25-cents lönehöjning sedan månadsskiftet. Det blir ju flera dollar extra i veckan. Så nu ligger jag nära en svensk lönenivå. Från 1995.

Men en löneökning på 25 dollar hade varit en undermålig ersättning för att stå ut med vissa sidor av företaget. Och jag är inte ensam om att tycka illa om saker och ting. Den senaste månaden har fyra mellanchefer, supervisors, lämnat arbetet. Fyra! Man skulle kunna tro att sådant skulle få ledningen att fråga sig vad fan det är som händer, men jag tror nog det rullar på som vanligt.

Stackars Linda, ny supervisor på jobbet, svär sig redan hes över eländet, drygt två veckor in i arbetet.

Oh, the joy of work!

Hur som helst. Jag får åtminstone varje dag från min arbetsplats se världens största kommersiella passagerarplan, Airbus A380. Vilken bjässe! De övriga planen ser ut som leksaksmodeller när de passerar Emirates terminal vid taxibanan.

***

Häromdagen besökte jag en Barber i Kingsland. Han verkade mest trött på att behöva ha kunder som kom in och störde i hans salong, men gjorde ett bra jobb med trimmern och rakbladet.

***

Hade tänkt berätta lite om Nya Zeeländarnas underliga dialekt, men jag orkar inte just nu. Kolla in filmen om den strandade valen:



Lägg märke till hur ”E” blir ”I”, och vice versa. ”O” blir ”U”. Och, ja. Konstigt är det, men roligt.

Snark. Måste sova. Ytterligare en dag i paradiset väntar i morgon.

Vi hörs.

Veckan i stort

Saker jag har gjort den här veckan:

- Läst ut The Given Day (Ett land i Gryningen)
- Slösurfat
- Hostat och svalt taggtråd
- Ätit antibiotika och andra roliga piller
- Kollat på TV
- Sökt jobb



Men nu har jag nog äntligen hittat det. Jobbet med stort J. Minimal ansträngning, bra betalt (?). Meet Daniel, the Artistic Nude Model.