Man vet att man inte är hemma när...

Just nu är vi i Franz Josef, glaciärland. Bilder kommer.

Bor på ytterligare en Top 10-camping med satellit. Förhoppningsvis kommer vi kunna sno tv-kontrollen i tid för att se Sverige-Finland i kväll.

Västkusten

Hej igen.

Här fortsätter vi att fara igenom NZ i vår Mitsubishi. Har sett och gjort än mer sedan sist. Här är några höjdpunkter:

* Vin och choklad i Marlborough

* Vandring och vattentaxi i fantastiska nationalparken Abel Tasman

* Skådat enorma stämningsfulla Oparara Arches (bågar möjlig översättning antar jag) mitt i regnskogen bland miljontals sandflies och argsinta fåglar

* Kört längs med sydöns West Coast Highway som rankas bland världens 10 vackraste vägsträckor, sett Punakiki Pancake Rocks och blowholes…

I natt sover vi i Hokitika, och åker i morgon vidare mot Franz Josef och Fox Glacier, där vi ska klättra på någon av glaciärerna nästa vecka.

Längre inlägg kommer snart!

Behöver väl inte påpeka att vi har det rätt gött.

Vi hörs!

Norr har bytts mot Söder

Då har vi lämnat Nya Zeelands Nordö och sitter just nu i Richmond på Sydön. Här ska vi resa runt i strax över en månad. Härligt!

Tre nätter spenderades i huvudstaden Wellington innan vi tog färjan över till Sydön. Vi bodde på hotell för första gången sedan vi började resa för två veckor sedan, vilket var tyst, varmt, rent och fantastiskt skönt. Wellington är mycket mindre än Auckland, och då allt är mer centrerat i stan uppfattas den mer som mysig, lättillgänglig och fantastisk trevlig. God mat, goda drinkar, kinesiskt nyår, museum, Botanic Gardens, höga höjder, vind, och härlig atmosfär kantade vår weekend i huvudstaden. Och vilken huvudstad det är! Varför bodde vi i Auckland och inte i Wellington förra året!? Kunde inte komma ihåg att stan var så härlig, när jag var här.. hrm... för 8-9 år sedan. Daniel tyckte lika bra om staden som fick agera Alla Hjärtans Dag- stad. Blev finfina drinkar hela kvällen lång. Och det fanns många barer att välja på, då Wellington med sina 300+ restauranger/caféer/barer har fler matställen per capita ÄN NEW YORK!

Här på sydön är inte lika mycket planerat som på nordön. Där var nästa vecka i princip redan bokad och klar, här har vi inte planerat morgondagen i detalj ännu. Men vi ska promenera en liten vandring på torsdag i Nationalparken Abel Tasman, en promenad på sisådär 4-5 timmar...

Vill bara poängtera att ja, det är Daniel som hoppar på Bungy filmen nedan. Och ja, det är jag som fnissar. Men det hade jag all rätt att göra, då jag själv hoppade dagen innan. Ja, JAG var först (om man inte räknar Karin som hoppade på samma ställe för ett år sedan...).

Nu är det dax att krypa in i tältet för ikväll. Tillsammans med Daniel, en kall Monteiths Beer och kanske första filmen i Sagan Om Ringen triologin (Extended Version) som inhandlades i huvudstan. :)

Dag 12

Vi har så mycket för oss att de här texterna skulle bli väldigt långa om vi berättade om allt, så vi håller det kort idag.

Vi befinner oss nu i New Plymouth, som ligger i en del som heter Taranaki, efter berget som ligger bang-smack mitt i smeten.


View Larger Map

För två dagar sedan gjorde vi en ganska krävande dagsvandring i Tongariro National Park, som tog oss dryga sex timmar. Det var mycket klättring och branta sluttningar, men verkligen värt det!

Bland mycket annat upplever man på spåret Mt Ngahaurue, som spelar Mt Doom i Lord of The Rings. Och de här fantastiska sjöarna som kallas Emerald Lakes. Bilder kommer snart

Men, innan dess var vi ju som sagt i Taupo och hann bland annat med att åka übersnabb motorbåt på en flod, och detta:



I dag ska vi ta oss ut och utforska Mt Taranaki närmare, sedan dra oss söderut mot Wellington. Vi ska sova en till natt i tält, sedan väntar tre nätter i huvudstaden, innan vi tar färjan över till sydön på tisdag morgon.

Mitt i allt börjar också OS.

Life is bloody good.

Taupo

Hejsan. Här är vi nu:


View Larger Map

Det är varmt och skönt, och vi har mycket planerat inför de kommande dagarna.

Vi kommer inte alltid ha tid att skriva inlägg dagligen, så från och med nu kommer det oftast bli texter mer i dagboksform så ni vet ungefär vad vi sysslat med.


6/2

Utmattande dag, men ack så rolig längs med vägen.

Vi började med att lämna in bilen hos en slumpmässigt utvald mekaniker för att få den servad med ny olja och filter och annat ointressant innan vi gav oss av vidare. Under tiden beundrade vi arkitekturen i Napier, tog många foton och planerade vidare inför nästa dag.

När bilen var klar försäkrade mekanikern oss om att vi minsann fått en bra bil för de pengar vi betalat och borde säkerligen få tillbaka vad vi lade ut för den. Det var skönt att höra, och är vi bara ute i god tid kommer vi förhoppningsvis kunna sälja kärran i Christchurch innan vi flyger över Tasmanska havet.

Efter lunch blev vi upplockade på campingplatsen för att åka ut till några av Hawkes Bay bättre vingårdar och en halvdag av vinprovning. Det var mycket lyckat, och vi fick dricka en del grymt fina viner och en härlig platter som avslutning på vingården Vidal. En helt perfekt dag om man bortser från en dryg finne som försökte bevisa att han minsann visste mer om viner och vinodling än både odlarna själva och vår guide.

7/2

Under morgonens första timmar kollade vi oss runt i Napiers grannstad Hastings och åt glass i Rush Munro’s Garden. Efter det styrde vi kosan mot Taupo, där vi nu befinner oss. Efter att vi slagit upp tältet tog vi oss till stadens i-site och bokade in en båttur för morgondagen med Rapids Jet, och tog ett dopp i den stora sjön. På vägen tillbaka till tältet stannade vi och tog en titt hos Taupo Bungy… Får se om det blir ett besök till där de närmaste dagarna.

Vi har vant oss vid campinglivet, som faktiskt är rätt bekvämt på de här campingplatserna. På det här stället har vi varmvattenpooler, tennisbanor och ett spelrum.

Anyway, vi har haft en grym första vecka av trippen, och vi har väldigt mycket att se fram emot!

Hörs snart igen.


// Har nu lagt upp fler bilder på FEJSBOKEN

Hej igen.

Sedan sist har vi bland annat kört längs en helt otrolig vägsträcka runt hela Eastland, och vi är nu nere i Napier, Hawkes Bay.


View Larger Map


View Larger Map

Det går inte att beskriva hur vacker Pacific Coast Highway var - ömsöm körde man runt krönet till ytterligare en vik eller kilometerlång sandstrand, eller slingrade sig upp genom bush och berg.




Vi spenderade natten på det näst snuskigaste boendet vi hittills upplevt. Vi fick börja vistelsen med att låna en spray för att spruta ihjäl kackerlackor som bodde i gardinerna i den cabin vi skulle spendera natten i. Enligt ägaren var det dock “bush roaches, not the dirty ones.” Han tyckte vi var fåniga.

Anledningen till att vi inte tältade var att vi ville gå upp extra tidigt för att ta oss de sista slingrande milen ut till East Cape och “världens mest östliga fyrtorn” för att uppleva soluppgången där. Den otäcka upplevelsen på campingen till trots, det var helt klart värt det…

Efter det gjorde vi, i ultra-kort-format:
- Körde vidare till Gisborne
- Solade och badade i havet, kollade in stan
- Körde vidare söderut genom Hawkes Bay och tog in på ytterligare en campingplats i Napier.

Den här staden är så läcker så ni kan inte tro’t. Hela staden fick i princip återuppbyggas 1931 efter en kraftig jordbävning, och då var Art Deco på modet. Ska vandra runt i morgon och ta mycket bilder. Innan vi ska ut och åka på en vintur vill säga..

Det får räcka för i dag, jag vaknade trots allt 4.30 i morse.

Vi hörs snart.

Dag 3: Rotorua

Hejsvejs!

Vi ska försöka uppdatera så mycket vi bara kan, men voi voi vad dyrt det är med internet många gånger på resande fot… Hur som helst.

Första natten spenderade vi i Mt Maunghanui, några timmar från Auckland. Vi slog upp tältet på en camping precis vid stranden, och betalade några dollar extra för att sova beach front. Efteråt kunder vi inte förstå varför, det brukar ju blåsa friskt vid havet… Men det var en mycket bra plats att sova på, och när vi på morgonen hade packat ihop allt i bilen igen vandrade vi upp för självaste Mt Maunghanui, med utsikt över Taurangakusten.

Vi är nu i Rotorua, en plats känd för att det är ett historiskt fäste för flera Maoristammar, och att hela stället luktar skit. Med det menar jag riktigt illa, tänk ruttet ägg. Blandat med fis. Detta på grund av aktivitet i jorden som gör området fullt av bubblande lera, gejsrar och varma källor. Sulphur-rich air, som Lonely Planet beskriver det.

Rotorua är en av de platser som drar mest turister i landet, och det finns hur mycket aktiviteter som helst. Vi har haft två fullspäckade dagar: i går besökte vi Whakarewarewa som är en gammal Maori-by i stan mitt bland bubblande sjöar och rykande lera. Där gick vi runt och försökte att inte andas för mycket, och såg en konsert med traditionella sånger, danser och en haka. Det var väldigt intressant.

Efteråt åkte vi vidare för att kasta oss ner en kulle i en Zorb. Det kostade oss 44 dollar för ett åk, men när vi kom dit så visade det sig att en kille jag jobbade ihop med i Auckland förra året nu arbetade just där! Så han ordnade att vi fick åka två olika banor, och fick bilder utbrända på skiva, free of charge! De är gästvänliga sådana där kiwis.

Vi stannar två nätter på en annan Top 10 campingplats precis vid en sjö som heter Blue Lake. Det är oerhört fint här, och luktar inte en bråkdel så illa som stan.

Även i dag har varit ute och flängt över hela stan. Vi började med att besöka Wai-O-Tapo, som är en park full med ännu mer rykande, bubblande, luktande och färgat vatten och lerhål. Det ligger även en stor gejser i området som vi fick se in action i morse.

På vägen tillbaka till Rotorua stannade vi till och badade i varmvattenpooler som använder sig av varmvatten direkt från en kokande källa. Det var avslappnande, och varmt!

När vi hade skållats klart åkte vi via ett kort stopp i centrala Rotorua till Skyrides, en gammal skidanläggning (antar vi) som nu huserar restauranger, souvenirbutik, något som kallas Sky Sling, och en väldigt kul sorts go-cart bana ner för backen som heter Luges. Vi hade bokat ett paket där vi fick prova på allt, och jisses vad det var kul!

Vi avslutade dagen med ett dopp i sjön vi bor vid, och grillade ett gäng korvar.

I morgon bitti ska vi först kolla ett par intilliggande sjöar innan vi styr bilen mot nordost och East Cape och Pacific Coast Highway som ska ta oss runt landets östligaste område. East Cape, som ligger längst öster ut, är det första stället på landet som ser solen på morgonen, och därmed ett av de första ställen på jorden som ser soluppgången varje dag.

Bilder kommer snart, förhoppningsvis.

Vi hörs!



Litet urval:

Dag 1: Nu drar vi

Nu börjar det: 75 dagar on the road.


Bland annat väntar det här:













Vi hör av oss så fort vi kan!

Dubbelinlägg

I dag har vi efter en ganska lång och bra helg packat och städat ur rummet ordentligt. I kväll ska vi äta middag tillsammans med irländarna och i morgon bitti drar vi iväg.

Vi har alla biljetter och bokningsbekräftelser utskrivna, resvägen något sånär klar, en stor kartong á 15 kg med prylar har redan skickats iväg med adress Sverige, digitalbildkursen är avklarad och vi har sagt adjö till kollegor och vänner i stan, och spenderat en gratisnatt på Saras hotell. I morgon är det äntligen dags.

Tyvärr visade det sig att min arbetsgivare (även denna gång) var ett riktigt praktarsle (jag skulle gärna uttrycka mig barnförbjudet, men struntar i det för tillfället), som blåst sina anställda på pengar och nu påstår sig inte ha råd att betala ut den ersättning vi har rätt till för helgarbete över jul och nyår. Detta trots kontrakt och lagar. Jag ska ringa några samtal och se till att han får besök av Department of Labour, som har hand om sådana här frågor. Men ja, jag är både förbannad och besviken. Jag träffade en tjej som jobbade för honom förra året, och tydligen var det samma sak även då.

Men men, jag tänker inte låta den idioten förstöra vår semester, men det skulle sitta fint att sätta dit honom ordentligt…

Vädret verkar också jävlas en aning med oss. Sommaren här på nordön har varit otroligt bra, och det har varit ordentligt varmt de senaste veckorna. Nu regnar det dock, och har regnat ganska kraftigt söderut på ön. Så pass mycket att de har gått ut med vädervarningar för översvämningar, och en del vägar stängts av för trafik. Vi hoppas vårt nya tält håller tätare än minitältet.

/ D


****


I fredags var sista dagen på jobbet för mig. Det var också tionde dagen i rad för mig att arbeta. Jag var rejält trött på torsdagen! Jag hade förväntat mig en dag av “hej då” och lyckönskningar, men dagen blev inte riktigt som jag hade förväntat mig. Vaknar klockan 3 på morgonen av att Daniel kommer hem från krogen med sin tjeckiska vän. Därefter kunde jag inte sova en blund pga illamående. Och då klockan ringde 05.15 ringde jag direkt till jobbet för att säga att jag blir en timme sen, var tvungen att få lite mer sömn. Men nej, illamåendet blev värre och jag fick besöka toaletten fyra gånger innan jag var tvungen att sätta mig i bilen och köra till jobbet. Jag kunde ju inte sjukanmäla mig SISTA dagen! Dagen blev bara sämre och sämre och jag var tvungen att gå hem vid tiotiden, det blev en kort dag på jobbet.

Åkte hem där Daniel väntade, lika trött som jag. Stängde av telefonen för att inte störa min sömn. Men precis som min/vår vanliga tur, ville inte ödet som vi. Efter en timme av sömn gick brandlarmet i byggnaden! Och då brandlarmet går, måste hela byggnaden utrymmas. Inte roligt! Men en halvtimme och tre brandbilar senare fick vi gå tillbaka till lägenheten.

Vid halv sex satte vi oss i bilen och körde tillbaka till hotellet för en gratisnatt och “goodbye drinks” med de gamla kollegorna. Och nu är man officiellt arbetslös!

Så i morgon bär det av. Nästan tre månader av resa som vi planerat i nästan ett år. Ska bli helt fantastiskt! Håll tummarna för att bilen håller hela vägen!


/ S

En veckas tid

I dag är det på dagen en vecka kvar innan vi lastar Pärlan full och kör söderut från Auckland längs med SH1 för sista gången. Vi har vår resrutt i stort klar för oss, med visst utrymme för oplanerade stopp om vi känner för det, ett jävligt bra utgångsläge helt enkelt!

Vi var på Warehouse i går och köpte oss ett nytt, aningen större tält, och den portabla hårddisken är matad med tv-serier och filmer som förhoppningsvis räcker hela vägen hem. Den stora kartongen vi köpte på postkontoret är fullpackad och väntar mest på att skickas iväg.

Så saker och ting är helt enkelt redo. För min del är det bara att vänta veckan ut medan Sara gör sin sista på hotellet. Det enda jag behöver göra är egentligen att slutföra examinationsuppgiften i digitalbildkursen jag håller på med, men det är sådär med inspirationen. Solen skiner idag och jag kommer antagligen hamna utomhus istället.

Som sagt, en vecka kvar till resan. Saker och ting går mot sitt slut här, och innan man vet ordet av kommer vi vara hemma i Sverige igen (utan jobb och bostad, men varför tänka på sådana tråkigheter just nu?). Det helt vansinniga, är att det nu i januari var två år sedan vår “utlandsvistelse” började, två hela år! Det har gått så vansinnigt fort så det är bara inte klokt. Två år sedan vi landade i Sydney, snart två år sedan min sista termin var avklarad och en Bachelor var min.

Det ska bli skitkul att komma tillbaka till Sydney igen, för hur bra vi än har haft det i Auckland, så är Auckland inte Sydney. Snarare en Sydney-Light, som gör ganska mycket för att likna Sydney, men inte riktigt lyckas. Men, innan dess är det mycket annat som ska upplevas och ses, där Sydney blir något av en minifinal av hela kalaset. Den riktiga finalen blir dock fyra dagar i Kuala Lumpur, trots allt.

Så, januari 2008 var det alltså. Vi landade i Sydney, det var varmt men ganska trist väder de första dagarna. Vi hade bokat boende på det värsta hostel (eller åtminstone nr 2) vi hamnat på under de här åren. Jag hade otäck närkontakt med en muterad kackerlacka i duschen, slarvade bort vår kamera, Saras telefon gick sönder och hon blev på pissdåligt humör och tyckte innan tredje dagen var slut att vi borde åka hem igen. Jag ansåg att hon överdrev ganska ordentligt och blev förbannad på henne istället. Som tur var hade vi innan ankomsten bestämt oss för att bila ner till Melbourne, och det blev en fantastisk resa.

Vädret blev bra, vi blev uppgraderade till en helt ny Toyota Aurion hos Hertz utan kostnad, och hade det hur bra som helst på vägen ner. Även vistelsen i Melbourne och trippen till Great Ocean Road blev bra, till slut. Vi hade missat att det pågick något som kallas Australian Open i tennis just den veckan, och att hitta boende blev ett litet problem. Vi lyckades dock få en säng att dela på i ett 10 bed dorm i det värsta (nr 1) av hostel vi ännu besökt. Där bodde bland annat två holländska tjejer som inte lämnade sängen förrän åtta på kvällen för att gå ut och festa och en jävligt underlig kroat. Våningen över oss beboddes uteslutande av crack heads, så vi blev rekommenderade att hålla oss på vår egen våning.

Så det var det där hela började, och mycket har hänt sedan dess. Och nu är det snart slut. För den här gången.

Det första plagget jag köpte när vi kom till Australien var den här munkjackan. Den har sett ganska mycket vid det här laget, men nu är det slut. Jag har använt den på jobbet de senaste fyra månaderna, och jag har aldrig i mitt liv använt ett plagg mer än den här Rip Curl-stackaren. Den är så nött att sömmarna i ärmarna trådats sönder, den har stänk av målarfärg och ett stort hål i sidan efter att jag fastnade i en spik på lagret.



Den har helt enkelt varit med på det mesta, och nu är det dags att kasta den i papperskorgen. Den kan på något sätt symbolisera de senaste två (nästan två och ett halvt) åren, och att de snart är över. Det är ju alltså inte så att livet är över för att vi ska åka hem, bara delen Down Under, som har varit otroligt bra.

Nu hoppas vi bara att allt går vägen 2010: förhoppningsvis inga större missöden under resan, vi vill hitta ordentliga jobb och någonstans att bo (vandrarhem undanbedes). Var det blir vet vi inte än. Jag brukar skämta och säga att vi kan få samma visum i Kanada. Men nej, det blir Sverige…

Så, om en vecka, den förste februari, börjar färden som slutar i Göteborg den 16 april. Vi ses då!





PS Jag har tydligen fått en inbjudan till klassåterträff med alla nior från 2000 på Hulingen, den 17 april av alla datum. Märklig tajming måste jag säga, så visst betyder det att jag ska gå på det. DS