Hemresa till Sydney

I natt vid halv fyra fick Daniel sitt godkännande av visum. Nu ska vi bara försöka få hem honom till Sydney för en ok resepenning. Verkar inte vara det lättaste.

Hur tråkigt det än var att komma hem till Sydney själv, kändes det genast bättre när jag läste mailet från pappa. Ja, han kommer och besöker oss i November och följer med oss en bit upp längst östkusten. Men att en förlovning hade skett medan vi var borta var nog ändå en ännu bättre nyhet. Grattis!

Nu vill jag bara att Daniel ska komma hem till Sydney. NU!

Home from Fiji

Jaha, då har man spenderat nästan en vecka på Fiji.
Och sen blev man själv på planet hem till Sydney, det var ju inte riktigt meningen.

Daniel sökte sitt visum första dagen på Fiji, men då han fortfarande inte hade fått någon bekräftelse fick han stanna kvar på flygplatsen när jag checkade in och lyfte mot Sydney. Ja, det blev ett par tårar som fälldes...

Men tiden på Fiji var fantastisk. Underbart resort helt avskilt från andra turister. Väääldigt god mat, med nyfångad fisk varje kväll. Till och med Daniel fick ur sig orden: Ja, fisk - det är gott det! Inte en enda dag på hela veckan åt vi kött, så pass bra var fisken. Personalen på resorten var helt fantastisk, mindes vad vi hette från första stund och ordnade fisketur - fast den egentligen inte skulle kunnat ordnas den dagen. Att en av tjejerna var så pass bakfull från dagen innan att vi bara efter ett par timmar till havs var tvungen att vända tillbaka, var ju faktiskt inte personalens fel. Vi spenderade våra nätter i en Beach Front Bure, som verkligen låt vid stranden. Vi vaknade varje dag till vågornas svall, tog oss upp och duschade i vår utomhus dusch för att sedan stiga ut på verandan och skåda utsikten. Att frukosten var inkluderad var ju inte heller fel, speciellt när den bestod av färsk frukt, mjölk och flingor, juice och kaffe/the och toast. Man höll sig mätt fram till lunch.

Vi tog oss ut från resorten ett par gånger, som jag berättade - fisketur, men också en tur till en närliggande by. En av killarna som jobbade på resorten var "bodyguard" åt byns överhuvud och han visade oss runt i byn. Väldigt intressant.

Fijian Cooking Class fick vi också vara med om, samt Melon Crushing, snorkling, sol och bad, drinkar i poolen (som hade en "swim up bar"), quiz night, crab race, movie nights och "liten släng av storm".

Ja, det blir många minnen från Fiji. Men det som jag nu tänker på mest är Daniel som sitter på ett skitigt hostel vid flygplatsen i Nadi. Snälla immigration, låt honom komma hem till Sydney!

Bilder kommer så snart Daniel har kommit hem.

Upside down you’re turning me, and lalala lalala

Hallå alla glada, hoppas att sommaren på hemmaplan är så bra den möjligen kan vara, men enligt uppgift har den varit en del upp och ner. Här är det helt, som ni vet, upp-och-ner-vänt. Den här veckan har varit årets kallaste i Sydney, med kvällstemperaturer så låga som 8 grader. Och åtta grader här känns på något vis betydligt lägre än åtta helsvenska, inte helt ovanliga grader. Här fryser man arslet av sig! Inte minst tack vare de oisolerade husen, är det kallt ute är det kallt inne. Om kvällarna sätter vi igång vår lilla heater, eller blåsfia som det heter hemma i skogen, och klär på oss kläder innan vi kryper ner under täcket. I detta nu ligger jag till sängs under täcket och låter blåsfian värma mig, samtidigt som jag dricker en kall Tooheys. Ett underligt val kan tyckas, men det är ändå fredag…

Dagarna tickar på i en vansinnig fart, och jag får dom att gå genom att springa runt och dela ut mitt CV eller mejla ut ansökningar från macbooken. Det var länge sedan jag var så frustrerad över någonting, men efter att antalet sökta jobb passerat 60 så har man fanimej rätt att bli en aning ilsk. Det var drygt en månad sedan jag hade min sista lektion på UTS. Första veckan, kanske tio första dagarna tog jag inte sökandet så hårt utan tyckte det var rätt skönt att ta det lite lugnt en stund. Men sedan dess har jag legat i, och mejlat och besökt och pratat och förklarat att jag har det här visumet, snart det här och får jobba så här länge och… Ofrivillig ledighet är terror, och arbetsgivare som inte vill anställa folk utan permanent uppehållstillstånd är trångsynta terrorister. Gaah! Detta måtte få ett slut. Jag har inte varit ledig så här länge sedan mina tidigare tonår skulle jag tro.

Men det kan trots allt vara så att vändningen är här. Igår fick jag ett samtal från en butik i Bondi Junction som jag skickat in ansökan till, men jag var av någon anledning ärlig nog och bekräftade att jag i första hand letade efter ett heltidsjobb, istället för att ta den casual position de hade tillgänglig. Jag försökte rädda det hela med att ’jag är väldigt angelägen om att börja arbeta omgående’, men det verkade som hon misstänkte att jag skulle fortsätta leta efter andra jobb under tiden.

Men så idag ringde en kvinna (Rachel tror jag men uppfattade inte riktigt namnet, Aussies har en ovana att prata förbannat fort) från Howards Storage World, och frågade om jag var intresserad av en heltidstjänst där. ’Ja för fäen!’ skrek jag på danska, nej det gjorde jag inte, men jag fick hur som helst komma dit för en intervju på tisdag. Nu måtte det vara min tur att bli anställd. So long alla tankar på att hitta arbete som skulle ge mig nyttiga erfarenheter inför min framtida karriär, nu gäller det bara att dra in kosing för att kunna resa runt och se det vi vill se innan returresan hem.

’Hur är det med Sara då?’, är det säkert någon som undrar, hon är ju rätt dålig på att utnyttja det här utrymmet. ’Jo tack, bra,’ skulle hon nog svara. Hon jobbar och står i, hade en ledig dag idag vilken vi spenderade genom att ta en promenad till Junction, sedan åka in till stan och strosa runt. Sara hitta sig ett par Ray Ban hon letat efter ett tag på rea och sprättade iväg några dollar. Jag lämnade in ytterliga en ansökan. Sen ringde de dock in Sara till hotellet igen, en kollega hade drabbats av ett never ending näsblod, så hon är nu där och jobbar ett extra kvällspass.

En annan väldigt stor happening den kommande veckan är den så kallade World Youth Day, vilket i sig är ett ganska korkat namn på en hel vecka. Påven kommer till stan, och det vankas fet ravefest med trehundra tusen katoliker. Nej då, antagligen ingen rave, men en väldig massa katoliker non the less. Det ska vara det största eventet som någonsin anordnats i Sydney, större än OS, och kollektivtrafiken väntas vara packad till det yttersta. Det har varit oerhört mycket diskussioner och arga åsikter om det hela, vissa gay-grupper hade planerat protestdemonstrationer mot påven och hans entourage, men polismyndigheten har gått ut och sagt att man kommer sätta stopp för alla försök att ”störa pilgrimer och deras aktiviteter”, och utfälla böter på den nätta summan av $ 5500, vilket är vansinnigt mycket pengar. Detta har retat upp något hejdlöst och ett flertal butiker runt om i stan säljer s.k. Annoying World Youth Day-tshirts, och en nätbaserad t-shirtbutik har utlyst en tävling där folk får skicka in egendesignade förslag som häcklar händelsen. Vad som händer när det väl drar igång återstår att se.



Well mates, nu ska jag återgå till min Tooheys och kolla vad som visas på den kära dumburken ikväll. Uppkopplingen här är från stenåldern, så att kolla på streamad svensk tv är det inte tal om. Håll tummarna för att jag har ett jobb nästa gång jag återkommer.

Och just det, nästa lördag drar vi till Fiji. Ungefär så här ska det se ut:



Cheers

Finnes: arbetsvillig svensk 24-åring

Sökes: arbete, med lön. Timlön. Skojare och psykotiska säljare undanbedes.

Oj oj oj, gissa vad? Vi är nu strandbor! Nära nog åtminstone. Det känns riktigt tungt att behöva se vyer som denna vareviga gång man lämnar lägenheten på Lucius street:



Vi upptäckte vid flytten att vi har samlat på oss helt otroligt mycket under våra första fem månader här, det var knappt att vi fick plats med allt i vår beställda kombitaxi.



Flytten ägde alltså rum i lördags, på mois egen födelsedag. Det var en riktigt bra dag, Sara kan konsten att fixa till det där lilla extra. Dagen började med en inspektion av ett brittiskt par, sedan drog vi oss ner mot Newtown och åt frukost på en väldigt fancy restaurang dekorerad med vitmålade väggar och enorma tavlor. Mätta och belåtna tog vi oss hemåt och bokade taxin. Vår Bangladeshiska vän Rafiq hjälpte oss med all bråte som skulle ut, han tyckte det var väldigt tråkigt att vi flyttade, men när vi lovade att hälsa på när tillfälle gavs så var det ok.

Ute i Bondi väntade Zane på oss och hjälpte till med grejerna, självklart bor vi högst upp i ett gammalt hus utan hiss. När vi väl var på plats tog vi oss till det enorma köpcentret i Bondi Junction och handlade lite mat och tårta, återvände hem, åt en bit tårta tillsammans med varsin Tooheys, gjorde oss i ordning och for in mot stan och Buckland street då jag glömde att lämna nyckeln till lägenheten när vi stack. Efter det blev det middag på en italiensk restaurang precis runt knuten från vår gamla lya. Maten var fantastico! Jag hade trots allt blivit vuxen och beställde skaldjursrisotto, Sara är ju inte ens 23 och åt därmed pizza. Vår servitör kan ha varit den mest stressade italienaren jag sett, och han glömde bort att ta vår beställning så vi var på väg att gå, men han bad så mycket om ursäkt och skyndade sedan på vår mat så han blev förlåten.

Sent om sider, mätta och glada efter maten och en flaska vitt tog vi oss till Jonas på Yurong street där det vankades fest. Temafest. "Gold Diggers & Sugar Daddies" stod det på inbjudan, och vissa försökte verkligen leva upp till epiteten. Jonas själv hade på sig frack och fluga till ett par vita tennisshorts, han såg verkligt aristokratisk ut.

Vädret har varit helt fantastiskt sista tiden, det skall föreställa vinter men vi har haft 20 grader varmt och skinande sol. Söndagen spenderade jag och Jonas i sluttningen ner mot Bondi där vi gassade i solen, och sedan åt en bit av min födelsedagskaka. I går var Sara ledig så då tog vi det mest lugnt, vandrade runt i vårt nya kvarter, satt vid klipporna och tittade ut över havet och tog ytterligare en sväng till Bondi Junction. Vid vår utflykt vid vattnet såg vi levs levande valar, endast några hundra meter från land! Tydligen är det valsäsong nu, och valar av alla de slag flockas runt Sydneys kust. Det var mäktigt att se dem, även om de var en bit bort. Knölvalar skall det ha varit enligt en aussie som beskådade dem från samma klippsats.

Idag har Sara jobbat, och jag har sprungit runt som en tetting och bett om jobb i ett antal butiker, det är mer slitsamt att söka jobb än att arbeta, vill jag intala mig själv.. Fick lämna in mitt CV på ett antal ställen, så det vore väl fan om inte något av dem skulle nappa. Jag håller tummarna, och lär spendera morgondagen åt att besöka ytterligare eventuella arbetsplatser.

Härligt att spanjorerna vann, eller ja, eftersom jag nu var tvungen att välja mellan Spanien och Tyskland vill säga - extra kul för danskvännen Jens som fick uppleva finalen och ett antagligen ganska gediget firande på plats i Barcelona.

Nej, nu räcker det för idag. Ikväll skall Sara och jag se på barnfilm på bio. Kung-Fu Panda. Förhoppningsvis en lagom dos av underhållning för en trött tisdagskväll. Jag återkommer om jag får något arbete de närmaste dagarna. Om inte så lär jag återkomma och svära åt de nötter som inte fattat hur bra jag är, ödmjuk som jag är..

Vi hörs!

Cheers


PS Tack för alla gratulationer! DS


Så här glada blir man vid flytt till Bondi Beach