Veckan i stort

Saker jag har gjort den här veckan:

- Läst ut The Given Day (Ett land i Gryningen)
- Slösurfat
- Hostat och svalt taggtråd
- Ätit antibiotika och andra roliga piller
- Kollat på TV
- Sökt jobb



Men nu har jag nog äntligen hittat det. Jobbet med stort J. Minimal ansträngning, bra betalt (?). Meet Daniel, the Artistic Nude Model.

Vad händer annars då?

Funnet på Fejsbok

Två bilder från Johnstone River Crocodile Park, december 2008.






Tack Rachel!

Icke då!

Här trodde man minsann att kroppen var helt återställd och bakterier utkörda. Men så var det förstås inte, istället har de nu hängt i under nästan två veckors tid. Min hals är svullen och det känns som om jag sväljer genom ett sugrör, så i dag besöktes doktorn som erbjöd en kur antibiotika. Hoppas det gör susen.

Det suger dock att jag ska behöva stanna hemma ytterligare dagar från jobbet, jag saknar ju förmånen att få någon som helst sjuklön, och hyran måste fortfarande betalas.

Omröstningen vi berättade om tidigare är nu genomförd. Jag hade dock missuppfattat den en aning. Det är tydligen olagligt att aga barn, sedan 2007.

Dock har den lagen inte gått hem hos befolkningen, och motståndarna fick alltså igenom en folkomröstning i frågan. 88 % av de röstande tycker det ska vara fritt fram att daska sina ungar (54 % röstdeltagande).

Premiärministern höll i går en presskonferens där han lugnade oroliga föräldrar att de inte kommer kriminaliseras när de i gott uppfostringssyfte ger sina ungar ”a lighter smack”. Så man har med andra ord en lag som inte kommer följas speciellt strikt.

Polisen kommer rapportera tillbaka till regeringen årligen om hur de går tillväga vid utredningar om barnmisshandel, så att inte ”good parents” ska råka illa ut p.g.a. anti-smack lagen.

Så, det politiska läget i NZ kan sammanfattas med att:

1. Regeringen vägrar skriva under internationella avtal för ett minskade utsläpp av växthusgaser.

2. Nya Zeeländare vill ha rätten att slå sina barn ”i gott uppfostringssyfte” utan att farbror blå ska knacka på dörren.

Jag tycker det luktar ganska unket!


Sara hade i helgen besök av gamla arbetskamrater. Tyvärr kunde jag inte umgås så mycket med dem, tacka arbete och sjukdom för det. Men jag hann åtminstone följa med och äta en enorm jäkla bit ”sizzling beef”. Exotiskt till tusen.

Min kära chef som jag berättat om tidigare tycks lida av någon form av schizofreni. Förra fredagen hade vi ett enormt tryck på flygplatsen tack vare att rugbylandslaget All Blacks spelade mot The Wallabies i Sydney, och vi hade just därför som mest upp till fyra personer som arbetade i baren med att städa undan, diska och annat roligt.

Då blev vi hyllade, och allt var toppen, bra jobbat, frid och fröjd. Tro fan det är när personalstyrkan fördubblades gentemot en vanlig dag.

För övrigt vann All Blacks matchen, och därmed även premiärminister Key ett vad med Australiens premiärminister Kevin Rudd. Rudd bar dagen efter matchen en All Blacks-slips till kostymen. Mycket roligt tyckte man här under nyhetssändningarna.

En helt annan sak jag tror vi missat att berätta om är att vi knåpade ihop en fotobok efter vår långtripp i Australien förra året. Vi gjorde det via webbtjänsten Blurb, och om man så vill, kan man köpa ett eget exemplar av boken här, eller bara bläddra i den. Vi har inte själva sett boken i fråga, den ligger och väntar på oss i Vena. Huruvida bildkvalitén i tryck är bra eller inte låter vi vara osagt.

På återseende.

Dagen efter (både det ena och det andra)

Det blev visst så… Sjukdomen slog till (inte fläskvarianten av influensan, så vitt jag vet). Jag borde nog egentligen stannat hemma från jobbet redan för en vecka sedan, men jag jobbade mina sista arbetsdagar innan ledigheten. Så mina helgdagar som var fredag och lördag denna vecka gick helt bort, jag var inte helt reko kan man säga. Sedan fick jag ändå ringa och sjukanmäla mig för söndag och måndag. Men, nu mår jag åtminstone bättre... Kind of.

Jag skyller på att Irländare är ganska glada i öl. Det är ingen stereotyp, det är en av livets sanningar. Irländaren Alan som jag jobbade tillsammans med under några veckors tid på Howard’s Storage World i Sydney var på plats i Auckland tillsammans med flickvännen Louise. Givetvis möttes vi upp på hemmaplan – i baren. ”There’s nothing that fights of sickness better than a drink, or two.” Som ett brev på posten hade de kommit över en hel bunt vouchers som berättigade oss till 2-för-1 av fatölen.

Men vi hade en väldigt trevlig kväll. De två ölen blev fler, och helt plötsligt hade klockan blivit elva och Sara kom ner till baren från jobbet. Vi hann skvallra en hel del om det gamla jobbet, resor och platser vi besökt i Australien, och om hur fantastisk Sydön här är. Det säger verkligen varenda person man träffar på. Sydön: It’s amazing! Det får en ju inte direkt att längta mindre till nästa år. Alan och Louise skulle flyga vidare till Sydamerika för fyra månader där innan den sista flygresan hem till Dublin i december. Ressuget slog till ganska ordentligt…

En annan faktor som gör att man räknar dagarna till februari är jobbet. Det tog mig inte jättelång tid att inse vad det är för typ av företag jag hamnat i. Den värsta sorten. Det suger kamelpung. Jag kommer bra överens med de flesta av mina arbetskamrater. Med betoning på de flesta. Men cheferna. The management. Vilka. Jävla. Arslen.

Jag tycker inte att man som chef behöver vara kompis med sina anställda, men vad jag tycker, och som borde vara självklart, är att man som chef åtminstone kan kosta på sig ett respektfullt och ärligt beteende gentemot anställda. Man kan ha åsikter kring hur väl anställda sköter sina jobb, och en bra chef ger feedback. Men man ska fanimej göra det på rätt sätt. Personligen, och avsides. Man ska inte ställa upp sina anställda mitt på golvet och föreläsa/skälla ut dem inför gäster/kunder när man är missnöjd med något. INTE!


Det råkade jag och Lisa ut för i torsdags. Och det var helt oberättigat, onödigt och orättvist. Jag blev så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och jag ångrar nu att jag inte sa emot där och då, då hade det varit Ann och Shelley som fått stå där med dumstrut och se korkade ut inför våra kunder. Jävla idioter!

Lisa och jag trodde knappt det var sant, vi kunde bara skratta åt det efteråt och spy galla över dem resten av kvällen. Jag bestämde mig där och då att jag inte tänker stanna och slita för dem. Jag har nu planerat inför dagen då jag ska kliva in på Shelleys kontor och slänga upp en kasse med uniform, passerkort och nycklar på skrivbordet och tacka för mig med några väl valda ord. I torsdags förra veckan tyckte jag det vore en perfekt idé att få det gjort under måndagen. När jag nu legat sjuk några dagar och hunnit fundera lite mer har jag insett att jag bör hitta ett nytt jobb först.

Sedan sätta dem på plats.

Var sak har sin tid. Någon behöver verkligen upplysa de här personerna om ett och annat, och det ska bli fantastiskt skönt att få göra det personligen.

Så, nu letar jag återigen efter jobb. Förhoppningsvis kommer det gå snabbare än när vi först kom till landet.

Är inte säker på om vi skrivit så specifikt om vad vi egentligen ska göra innan vi flyger hem nästa år. So, here it is:

• Bila runt hela Nya Zeeland, från tidiga februari till den 19 mars.

• Lämna NZ från Christchurch på södra ön, flyg till Cairns.

• Spendera sex dagar i tropiska Queensland, via Cairns till Port Douglas, Cape Tribulation och barriärrevet.

• Flyga från Cairns till Melbourne, stanna två nätter där för att sedan flyga norrut genom öknen, till Alice Springs.

• Spendera några dagar i Alice Springs i väntan på en tur som ska ta oss till Uluru (Ayers Rock), Kings Canyon och Kata Tjuta, och sedan vidare söderut genom Northern Territory mot Southern Australia, och så småningom nå slutdestinationen Adelaide. Det är en bit att åka; 1529 km enligt Google Maps, om man inte gör några avstickare... Kommer bli mäktigt.

• I Adelaide stannar vi två nätter, sedan flyger vi till staden med stort S! Sydney blir finalen av hela Australientrippen, där vi stannar fyra nätter innan vi återigen far västerut till Melbourne, där vi hoppar på flyget med AirAsia till Kuala Lumpur.

• Kuala Lumpur, fyra nätter, sedan återigen AirAsia, mot London. Den 16e april landar vi (antagligen) i Göteborg. Har ännu inga biljetter från London, men det lär inte bli några större problem.

Så, med detta i bakhuvudet är det bara att bita ihop. Det kommer bli fantastiskt roligt!




För övrigt har vi nu varit här i fem månader. Det känns inte som vi varit borta så länge, eller gör det kanske?

Solen skiner idag, så jag borde gå ut… Ja, det får nog bli ett försök.

Vi hörs.

Augusti? Redan?

Ja, de säger det.

Jag ligger nu i vårt sovrum och dricker chai-te med Panadol (Kiwi-Panodil) med förhoppningen att det ska sätta stopp för den feber/malaria/sjukdom/halsböld/svininfluensa jag känner kommer smygande. Hoppas det hjälper.

De senaste två dagarna har jag jobbat i en ny bar, Blue Bar, som ligger på andra sidan säkerhetskontrollen. Det är ett helt annorlunda ställe gentemot Spinnaker Bar där jag vanligen jobbar. På andra sidan erbjuds ingen mat, bara dricka och nötter. Just den biten gör det rätt mycket enklare. Å andra sidan är det stressigt som fan. Man är som mest två personer i baren, och ska då även plocka undan/diska/torka bord samtidigt som man serverar. Ett jävla sjå helt enkelt.

Men dagarna går väldigt fort där, man har hela tiden att göra, och resenärerna (Amerikanerna framför allt) lämnar definitivt mer dricks. På två dagar har jag skramlat ihop till drygt 30 dollar, vilket är välkommet.

I morse hade jag dessutom nu officiell coffee-training. Dock har jag redan blivit tvungen att göra en hel del kaffe, med varierande resultat. Men instruktören var imponerad, jag kan minsann hälla upp en fin Cappuccino! Dock har jag aldrig smakat något kaffe jag gjort, så om det smakar bäver eller inte kan jag inte uttala mig om.

***************

Sara har fått för sig att hon måste ”komma i form”, och har därför nu börjat gå till ett gym några hundra meter ner på gatan. Hela paketet dessutom. ”Peetee” och allt. Egentligen borde väl jag också börja med liknande, men att gå på gym måste vara det mest otillfredsställande jävla påhittet i världshistorien. Jag borde ge mig ut och jogga i stället. Vilket antagligen kommer på andra plats. Jeez, man är långt ifrån storhetsdagarnas form (?) i Lojal-tröjan. Nu blir jag andfådd av att åka rulltrappan upp till baren på jobbet.

***************

Vi äger ju som bekant en gammal Mitsubishi Lancer. Den är grå och fin, men hade ju enligt den tidigare tyska ägarinnan ingen fungerande luftkonditionering. Vi tänkte att det inte gjorde så mycket, vi fick ju ett riktigt bra pris trots allt.

Men nu när det varit kallt om kvällarna efter jobbet, och bilen stått ute en hel dag och fått hela insidan av rutan fuktig har det varit mindre roligt. Jag har varit tvungen att veva ner rutorna och köra i korsdrag för att få bort kondensen. Vinterkorsdrag. Men så för några veckor sedan, när jag för första gången ens lade märke till knapparna för blåset, fick jag för mig att snurra lite på ett reglage. Och luftkonditioneringen fungerade. Perfekt. Värme och allt. Blås mot rutan och cirkulation mot passagerarna. Allt fungerade!

Alltså har jag genomlevt den kallaste tiden av året i en bil med korsdrag, helt i onödan. Men, vi slipper ju trots allt svettas till döds under vår kommande bilsemester nästa sommar.

***************

Läser just nu Dennis Lehanes The Given Day. Den verkar välskriven och bra. Hoppas det fortsätter så, för den är förbenat tjock. Mordvapenstjock.

***************

Chai-refill nu, tack.

Vi hörs





Från vår dagstripp för några veckor sedan.

To Smack or not to Smack

I mångt och mycket påminner faktiskt Nya Zeeland om Sverige. Och framförallt påminner kanske NZ om Sverige för X antal år sedan. Saker och ting sker oftast lite senare här. De är lite efter, kanske inte alltför progressiva så att säga.

Just nu pågår en omröstning som för de flesta svenskar (tror jag) skulle kännas väldigt främmande. Man röstar om ett förslag till lagändring, frågeställningen lyder: ”Should a smack as part of good parental correction be a criminal offence in New Zealand?”.


Hur illustrerar vi bäst den här allvarliga frågan? Jag vet! En orange leksaksgubbe som läser nyheter!


A smack?

Good parental correction?

Redan i frågeställningen tycker jag det står ganska klart vad de flesta här nere tycker om barnaga. Enligt de första prognoserna kommer så många som 85 % av de röstberättigade att kryssa ”No”. Endast 10.5% indikerade att de tänker rösta ”Yes”.

”Här ska inga jävla myndigheter komma och lägga sig i hur mycket jag smiskar mina barn!”

Ibland när jag om kvällarna kör hem från jobbet lyssnar jag på en (av de två kanaler jag lyckas få in på bilstereon) radiokanal där lyssnarna ringer in och diskuterar med programledarna. För någon vecka sedan diskuterades just denna omröstning, och om huruvida folk skulle bry sig om lagen om den nu skulle införas trots att den kommer röstas ner av den stora majoriteten kiwis. Det var som att hamna på en annan planet när man hörde lyssnarnas argument och diskussioner. Och No-sidan var de enda som ringde in.

Välkommen till 50-talet. 1950 that is.