HET JUL

Den kom och gick ganska fort igen, julen. Vädret var perfekt, med kiwi-mått mätt; det var knappt ett moln på himlen under julaftonen och juldagen.

Själv jobbade jag drygt 38 timmar den 22-24, så jag var mäkta trött. Juldagen spenderade vi hemma med irländarna och Caitrionas syster som precis flugit över pölen från Irland för att komma hit. Det lagades en jäkla massa mat, öppnades en del paket och åts ännu mer godis och annat onyttigt. Precis som hemma alltså, fast på engelska och i 25-gradig värme.


Boxing Day var jag tillbaka på jobbet igen, har nu en ledig dag och jobbar igen över nyår. Efter det väntar endast FYRA arbetsveckor innan långresan. Någon av dessa ska vi göra en kortare tripp till Coromandel, en halvö några timmar öster om Auckland. Vi längtar så mycket så ni kan inte trot, som en säger där hemma.

***

Eftersom både Sara och jag var lediga i dag gav vi oss ut i rean och lyckades tro det eller ej spendera en stor del av julklappspengarna hemifrån, men billigt var det ändå! Jag inhandlade en ny munkjacka, t-shirt, ett par jeans, en scarf (det är inte kallt, men det var halva priset!), strumpor och en ytterligare en bok.

***

Kul att Junior-Vm i hockey är igång igen, men tyvärr kommer jag antagligen missa de flesta matcherna tack vare fruktförsäljningen.

***

Vi fortsätter intala oss själva att vi innerst inne är riktiga campare, och har nu blivit medlemmar i den stora campingkedjan Top10. 40 dollar kostade det, och då får vi rabatterat boende på alla deras campingplatser. Borde kanske ta ut tältet ur bilen en gång innan vi åker för att se att det faktiskt är helt och stort nog för oss båda… Det har legat i bagagen sedan vi köpte Mitsubishin.

***

Bokade i dag flyget från London till Göteborg…………… Paus…..
Med Ryanair. The Airline from hell. Men, de var trots allt billigast, och det smidigaste alternativet eftersom AirAsia landar på Stansted. Nu behöver vi bara spendera 7-8 timmar där istället för att åka buss till Heathrow.

***

Snart är det 2010. Så passa på att ha ett par bra dagar till av 2009, det kommer inte igen.

Jag ska sälja frukt årets två sista dagar. På andra sidan jorden, det kommer garanterat inte heller hända igen.

Gott Nytt År!

JULVECKA

Otroligt nog är det som bekant snart jul, men för vår del innebär det mest arbete. Sara jobbar tidigt onsdag till söndag både jul- och nyårsveckan. Själv har jag i dag måndag ledigt, arbetar sedan resten av veckan, är ledig juldagen, och ska sedan tillbaka till jobbet igen för åtta raka dagar över nyårsveckan. Vem behöver semester egentligen?

Som tur var hade vi dock en liten minisemester förra veckan. Vi lämnade Auckland på söndagen och tog oss norrut till Northland och Paihia. Vi hade relativt bra väder större delen av resan och hann med mycket roligt.

Första natten spenderade vi på en camping i Paihia som sagt, och på måndagsmorgonen åkte vi ut på en båtkryssning i Bay of Islands, där vi bland annat fick se “Hole in The Rock”, showande delfiner och vandra på en av de större öarna. Det var hur bra som helst, och efter trippen besökte vi Waitangi Treaty Grounds, den plats där avtal undertecknades mellan Maoriledare och brittiska kronan back in the days… Någon gång på 1800-talet. Väldigt intressant.

Efter det tog vi oss vidare längs med kusten över till nordöns västra sida och strandhålan Ahipara. Där stannade två nätter på ett hostel som vi visste skulle vara bra, men var bättre än så. Det var en gammal villa precis vid stranden, och vi hade tur nog att få det finaste rummet där vi kunde ligga i sängen och se havet och en svajande palm genom fönstret. Helt klart det bästa hostel vi bott på än så länge.

Efter första natten där åkte vi på en tur till Cape Reinga, landets nordvästligaste punkt där Stilla- och Tasmanska havet möts. På vägen upp gjorde vi stopp i Gumdigger’s Park, och åt lunch vid en fantastisk strand som jag inte kommer ihåg namnet på. Cape Reinga var nog höjdpunkten dock, vilken utsikt!

På hemvägen provade vi på att åka pulka nerför enorma sanddynor som finns i området, och bussen körde hela hemvägen längs med stranden.

När vi lämnade Ahipara på onsdagen körde vi längs med västra sidan av nordön genom Waipoua Forest, och stannade bland annat vid ett enormt, gammalt Kauriträd (Tane Mahuta) som fick Rumskulla-eken att framstå som en tandpetare. De som kan sina träd menar att det kan vara närmare två tusen år gammalt, och dess omkrets mäter närmare 18 meter. Förbannat stort helt enkelt.

***

I dag har vi båda varit lediga och spenderade förmiddagen i stan och käkade kinesisk Yum Char till lunch med folk från Saras jobb, och gick med i AA (inte för de som dricker, för de som kör bil). Det kostade oss 130 dollar för ett år och då får man bland annat road-side assistance och gratis bärgning, gratis hyrbil och annat vilket lär vara bra att ha om bilen skulle lägga av ute på någon ödslig landsväg i bergen om några månader.

***

Publiceringssystemet för bilder här på Blogger är sämre än en gammal Fiat, så slänger upp de flesta foton på Fejsboken, så kolla DÄR.

Några enstaka dock:

Vi hörs, och om inte tidigare; God Jul!

Ö-besök

Efter en hel veckas skitväder med alldeles för mycket regn, verkar det nu ha vänt och sommaren smugit sig fram igen. De senaste dagarna har varit härliga, och prognosen för resten av veckan ser väldigt lovande ut:



Vi har haft två riktigt sköna lediga dagar med perfekt väder för utflykter, så i söndags bestämde vi oss för att spendera måndagen på Waiheke Island, dryga 40 minuters båtfärd från Auckland, men med känslan av att vara hundratals mil ifrån storstadens rusningstrafik och bilköer.

Väl där hyrde vi en bil över dagen, och körde i runt hela ön med stopp vid fantastiska bukter, stränder och höga kullar med härlig utsikt över näraliggande öar och Hauraki-golfen.

På Waiheke produceras också en hel del fina viner. Tyvärr var många vingårdar stängda för provning eftersom vi var där på en måndag, men hann ändå med några besök (och några flaskor som kostade mer än våra genomsnittliga vinköp).

***

Nästa vecka åker vi upp till Northland som vi skrivit om tidigare, det ska bli roligt.

Om vädret vill kommer vi antagligen åka ut på en kryssning och kanske plaska runt med delfiner. Det har jag alltid velat uppleva, och om det inte blir denna gång så finns det fler chanser till det söderut.

***

Förra året när vi besökte Melbourne (och inte hade bokat boende i förväg), lyckades vi tajma in vår visit mitt i Australian Open. Inte bra. När vi ska dit nästa år är det istället Grand Prix. Det betyder svettiga motorfans, och än värre, svindyrt boende.

100 dollar per natt på hostel? Nej tack. Istället fick det bli Hotel Formule1. Fortfarande alldeles för dyrt dock…

Däremot lyckades vi hitta ett väldigt billigt boende i Sydney, vilket inte alltid är lätt. Mitt i CBD, nära till hamnen, Kings Cross, tåg och bussar ut till Bondi. Ska bli härligt att komma dit igen.

***

Här följer några bilder från gårdagen, fler finns i FB-albumen.



Vi hörs!

Sommaren är här!

I princip åtminstone. De senaste dagarna har varit kvalmiga, rätt gråa men jäklar så varma. Just nu, kvart över åtta på kvällen, visar termometern fortfarande 20 grader. Ännu en udda juletid väntar.

Återigen hade vi en måndag och tisdag ledigt, och hann med en hel del även denna gång; vi har tvättat i massor, skrubbat badrummet, cashat in min efterlängtade check från Australien, och spenderat det mesta av den på roliga prylar som rakblad, klippning, hårvax, campingstolar och en LED-lampa till tältet. Vi hann även med att se The Invention of Lying på bio, och äta en billig indisk lunch på norra sidan av staden.

I morgon väntar jobbet igen, om nu inte resten av veckan regnar bort. Prognosen ser inte lovande ut, men man kan heller aldrig riktigt lita på prognoserna här.



Annars planerar vi nu en långweekend (mitt i veckan) till den nordligaste delen av ön, där vi ska besöka Bay Of Islands och se Cape Reinga, landets mest nordvästliga punkt där Tasmanska och Stilla havet möts, som också är en helig plats för Maorierna. Enligt mytologin påbörjar de dödas andar sin resa in i efterlivet från udden.



Vi har nu även bokat ytterligare ett inrikesflyg i Australien nästa år. Vi ska flyga från Adelaide till Sydney med Tiger Airways, ett billigt asiatiskt flygbolag som tar extra betalt för allt man kan tänka sig. Vi valde att inte betala extra för att välja platser, så vi kan hamna i skilda säten om det inte vill sig väl. Å andra sidan kanske det skulle vara skönt efter att då ha varit på resande fot tillsammans i drygt två månader! (Till Sara säger jag som jag brukar, “Får man inte skämta här eller?!”)

Så, nu har vi bara två flyg kvar att boka: Cairns till Melbourne, och avslutningsvis Sydney tillbaka till Melbourne innan vi ska vidare mot Kuala Lumpur. Och ja, det är nog bäst att boka ett flyg från London också, annars lär vi bli strandade där den 15 april.


Nu ska vi sova, god natt!

Utlandssvenskar: Så fick vi en superhelg med kallvattenchock

Våra lediga två dagar spenderade vi större delen av i Waitomo Caves som ligger drygt tre timmars bilfärd söder om Auckland. Dessa grottor är något av ett måste att besöka på nordön, inte minst p.g.a. de tusentals lysmaskar som bebor grottsystemen.

Vi for söderut i måndags, efter att jag återigen besökt tandläkaren och äntligen fått min tandkrona på plats. Den temporära kronan gick sönder två gånger om, så det var skönt att få det gjort.

På vägen ner gjorde vi ett snabbt stopp i staden Hamilton, och konstaterade efter en kort promenad att det fanns ett alldeles för stort antal barer och restauranger i förhållande till stadens storlek. Hamiltonbor tycker antagligen om att supa när arbetsveckan är över.

När vi väl kom till Waitomo bestämde vi oss för att stanna över natten på byns enda hotell (Motellet där man kunde välja mellan att bo i en båt, ett gammalt flygplan eller ett hobbithus var lite för dyrt). Om man nu varit vidskeplig hade det varit en god ide att bo någon annan stans, för det låg en ganska läskig atmosfär över det gamla bygget. Lonely Planet skriver: “If the hotel from The Shining and Bates Motel had a bastard son, it would be this grand old place. “

När vi checkat in korsade vi gatan och för att äta på en av de två restauranger som finns i byn. Med tanke på utbudet hoppades vi inte på för mycket, men voivoi, maten var utsökt! En grinig servitris drog ner betyget en aning, annars hade det varit full pott.

Efter en natt med dålig sömn (konstiga ljud, tvillingar i korridoren och en man med yxa), var det dags för grottäventyret. Det var otroligt häftigt. Det hela började med (efter instruktioner, våtdräktsprovning och annat tråkigt), med att vi fick abseila (svengelska?) ner drygt 40 m genom ett hål som gick rätt ner i grottsystemet. Väl där spenderade vi drygt tre timmar under jord med att åka linbana, simma i svinkallt vatten, och plaska runt i stora badringar medan lysmaskarna gjorde sin grej runt om i grottorna. Det var helt otroligt fint där nere, trots kylan och vassa stenkanter. På utvägen fick vi klättra oss igenom vattenfall och krypa igenom trånga passager. Det hela avslutades med en varmdusch, tomatsoppa och bagels innan vi fick betala 20 dollar för en cd med dåliga bilder. Men vilken upplevelse!

Det var verkligen skönt att lämna Auckland för någon dag, och suget efter att resa blev inte mindre. Ska göra ytterligare några korta tripper i december och januari. We’ll keep you posted.


***

Här är förklaringen till att man lätt bränner sig utomhus:



***

Vi hörs!

Stor spenderardag

Det ska tydligen alltid vara så att oförutsedda utgifter dyker upp när man minst behöver dem. I måndags förra veckan besökte jag tandläkaren återigen för att förbereda ett kronimplantat. Visserligen täcker min utlandsförsäkringen det den här gången, men måste ända punga ut med $660 gånger två! Förutom hål i fickan gjorde hästsprutan de bedövade mig med att halva käften och tungan var bortdomnad över dagen och jag drabbades av tillfälligt talfel.

Senare samma dag lämnade jag in bilen för en warrant of fitness (besiktning). Givetvis höll jag tummarna för att det skulle stanna vid besiktningskostnaden på 30 dollar. Det var ju så vitt jag kunde se eller höra med mina skrala kunskaper inga problem med bilen över huvud taget. Inte alls!

Besiktningen slutade med en nätt lista som var tvungen att åtgärdas inom två dagar eftersom det gamla beviset var på väg att utgå. Det brukar ju bli så att saker och ting görs i sista sekunden. Vi behövde nya framdäck, nya bromsbelägg, justera handbromsen eller möjligen till och med montera in nya av vad man nu monterar i en handbroms, och en del lampor (parkering och backlykta) som tydligen inte fungerade. Vi kunde höra pengarna rulla iväg i snabb takt.

Vi spenderade hela lediga tisdagen åt att köra runt Auckland på jakt efter det vi behövde - och det löste sig trots allt ganska enkelt, till en total kostnad på 300 dollar. 1000 dollar försvann alltså i ett nafs, på ingenting roligt alls! Men, om man försöker se positivt på det kommer jag få tillbaka det mesta från försäkringsbolaget, och förhoppningsvis kommer vi kunna lägga till några dollar på priset för bilen när det vankas försäljning.

***

Innan ledigheten är över för den här veckan ska vi köpa oss ett par smidiga solstolar att ta med på den stora resan. Sedan har vi nog allt som behövs; gaskök, tält, sovsäckar, tallrikar och bestick, vägatlas. Avresan närmar sig i rask takt!

***

Julkänslan infinner sig inte riktigt, temperaturen börjar stadga sig runt åtminstone 20 grader även dåliga dagar och julpyntet i köpcenter och skyltfönster känns bara fel. Det där med julkänslan är ganska svårt alltså, men irländarna har ändå köpt på sig en gran i plast och lite blandat pynt till lägenheten, så det kanske tar sig närmare högtiden.

***

Har börjat fundera över hur vi ska kunna följa Vancouver-OS när vi är ute och bilar. Jag måste självklart se hockeyn! Vi blir kanske helt enkelt tvungna att ta in på motell då och då för att ha tillgång till tv, med förhoppningsvis de rätta kanalerna. Tidsskillnaden är en bitch dock, 18 timmar före är vi här.

***

Okej, nu börjar vi den officiella nedräkningen: om 11 veckor lämnar vi Auckland!


Vi hörs

Utflykter

I morgon väntar starten på en femtio-sextio timmars arbetsvecka, så det är bra tid att summera vår tidigt-i-vecka-helg:

I går (måndag) blev så av: vi pungade upp lite mer än vad ett ordinärt biobesök kostar för att prova på deluxe-varianten i biokomplexet Hoyts ute i köpcentret Sylvia Park. Det kallas lite fancy pantsy for La Premiere, och rätt fancy är det.

Innan filmen får man tillgång till en lounge med bar där man kan sitta ner en stund, sedan visar personalen in en till ens platser i salongen. Och ja, sätena är något i hästväg. Enorma lädersäten, som med ett reglage i armstödet kan vinklas gradvis tills man rätt och slätt ligger ner och beskådar filmduken. Vid båda sidorna av dessa dubbelsäten har man ett litet bord (med bordslampa), och armstöden i mitten kan fällas bak om man hellre vill hångla än att se den film man betalat extra för att avnjuta i pampsäten. Under filmens gång serveras mat, dryck och dessert om man så önskar. Självklart åt vi mat! Och drack Heineken. Och åt Cheesecake till sista delen av filmen.

Filmen då? This is It. Ingen superproduktion, vilket det heller aldrig var tänkt att vara, men klart sevärd. Jag var ju trots allt en riktig MJ-nörd innan tonåren.

I dag har bockade vi av en annan aktivitet från to-do-listan, då vi tog färjan ut och åkte släp efter traktor runt vulkan-ön Rangitoto, som ligger här i Hauraki Gulfen - Aucklands hamn. Det var en häftig upplevelse. Ön kom till för drygt 700 år sedan efter ett antal vulkanutbrott. Det finns ett antal vandringsleder kring ön, varav en bär hela vägen upp till vulkankratern, där utsikten är grym.

Som oväntad - och tydligen ovanlig - bonus fick vi se valar i hamnen under färjetrippen ut till ön. Den reguljära färjan stannade upp någon minut så att passagerarna skulle få chans att se dem komma till ytan. Missade att uppfatta vad det var för art, men den var svart och vit. Och ja, hur ofta ser man valar över huvud taget? Vi säger att det var Späckhuggare. En Willy, med kalv.

Så, i det stora hela har det varit två mycket bra lediga dagar. Men självklart ska det alltid inträffa något man kan gnälla över. I går eftermiddag och över natten sprang ett par munsår-from-hell fram och slog rot på underläppa’ min. I morse såg jag ut som någon som inte nått ett helt övertygande resultat hos botoxkliniken.

****

On another note: Sommaren har inte riktigt nått hit än, men redan brinner mitt ansikte efter var och varannan arbetsdag. SPF 30+ räcker alltså inte, vi har nu inhandlat solskydd med 70+.

70+!

Strålningen är livsfarlig, och det gäller att försöka stanna i skuggan så länge det bara går om dagarna. Men brun blir jag ju. I ansiktet framför allt. Till viss del på underarmarna. Och mina händer ser ut som pepparkakor. Och mina fötter har ett fint inpräntat mönster efter mina flippies. Jag använde dem en dag! (Flip-flops heter för övrigt Jandals här. Inte Thongs som i Australien).



Nu sover vi.

Gonatt.



Bonusbilder:

Humor!

Real-Life Pac Man Terrorizes People - Watch more Funny Videos

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
The Word - Don't Ask Don't Tell
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor Religion

Snart november

Med andra ord är det drygt bara tre arbets/reskassesparar-månader som återstår.

Den senaste tiden har det varit sisådär med vädret. Jag har fått stanna hemma en dag för att det spöregnat, en annan dag var det återigen skyfall så då fick jag och Lada stanna i varuhuset och packa sparris.

Men nu drar snart säsongen igång på allvar, då alla fem lastbilar körs ut. Då kommer jag få arbeta fem eller sex dagar i veckan, och det uppskattar reskassan.

Vädret kan man ägna spaltmeter åt. Det finns tydligen ett ordspråk här; “If you don’t like the weather, just wait five minutes,” och det stämmer verkligen. Under en och samma dag kan man uppleva starka vindar, spöregn och grå himmel, för att däremellan njuta av strålande solsken utan moln.

Vi har lagt upp lite lösa planer för kortare resor vi vill ha avklarade innan det blir dags för den stora resan nästa år. En av dessa tripper vi ska försöka klämma in ska gå till Waitomo Caves, som är ett område ett par timmar söder om Auckland kända för sina grottor med lysmaskar. Låter hur fånigt som helst, men ska vara en riktig upplevelse.

Vi har hittat en tur som vi verkligen, verkligen vill göra. Den är dyr, och lång (7 timmar varav större delen under jord), men smäller nog mycket högre än en vanlig rundvandring. Den inleds med att man hissar ner sig (abseiling) i underjorden iklädd våtdräkt och pannlampa för att sedan klättra, simma och hoppa sig fram där nere. Låter som ett äventyr man inte får chansen att uppleva så många gånger. Kan inte låta bli att tänka på filmen The Descent dock. Men säg inget till Sara om det…




***

Har träffat en del roliga (och mindre roliga) människor sedan jag började kränga frukt. Den här veckan blev jag bland annat erbjuden att jobba i trädgården hemma hos en dam (över 40 åtminstone) under sommaren.

Utöver det fick jag ett visitkort av en välklädd (och Mercedeskörande) man, som satt i styrelsen för ett företag baserat i Queenstown som ska etablera sig i Sverige nästa år. Det hela började med att han frågade varifrån jag kom, som i sin tur ledde in på vad och var jag hade pluggat, vad jag gjorde i Nya Zeeland och vad jag hade för planer väl hemma i Sverige igen. Han tyckte jag skulle kolla upp företaget online och sedan skicka honom ett mejl. Oväntat!

***

Har även denna vecka tre lediga dagar, och det har faktiskt varit väldigt skönt. Får se hur jag kommer känna mig efter en femdagars arbetsvecka, de långa dagarna tröttar ut, även om det inte är konstant påfrestande arbete.

I dag har jag varit en duktig hemmaman och hunnit med att både handla, tvätta, hämta ut ett paket på posten och beta av en ny lektion i digital bildbehandling som jag läser via Högskolan i Jönköping.

***

Inom tre veckor måste vår bil besiktigas. Börjar bli lite orolig, enligt de som vet kan det spela en stor roll vart man tar bilen för att få den kollad. Här finns det inte bara en statlig stationskedja att åka till, utan var och varannan jävla mekaniker utför också besiktningarna. Dessa kan vara enklare att få godkänt hos jämfört med VTNZ som är den största kedjan, men å andra sidan kanske de istället kuggar en så man blir tvungen till vissa åtgärder, som de givetvis kan hjälpa till med! VTNZ utför inga reparationer alls, det talar för dem istället.

Helt enkelt har man ingen aning om vilka ställen det kan vara en bra idé att åka till, innan man provat sig fram. Ska be chefen om råd.

***

Varför ska det alltid, ALLTID, vara så förbannat svårt att kunna kommunicera med försäkringsbolag? IF hatar jag redan utöver allt annat, dom är helt omöjliga. Tänker aldrig någonsin bli betalande kund hos dem igen.

Folksam är jäkligt långsamma, men svarar trots allt förr eller senare.

Länsförsäkringar däremot, det är ett företag som behandlar sina kunder som de förtjänar. Hade en studentförsäkring via Länsförsäkringar i Jönköping, och de hjälpte mig utan problem när jag slarvade bort vår kamera i Sydney. Kudos LF!

***

Mina pensionspengar från Australien har jag ännu inte sett röken av. Ett fjärde ännu obesvarat mejl skickades för en vecka sedan. Unbeliavable!

***

Har just avslutat första säsongen av True Blood. Gillar’t, gillar’t skarpt!

På återseende.




Uppgift 1 i kursen. Australian War Memorial, Canberra. (Av någon anledning ljusar Bloggers system upp bilden, den ser inte ut som den ska...)

Grattis, Obama.

På tal om Obama.


Colbert Report


Colbert är ett geni.

Det nya jobbet

Har redan avklarat två veckor, och trivs bra med det. Tyvärr har vädret mestadels varit ganska träligt, men i går var det strålande solsken och cirka 18 grader varmt.

Alla på det nya arbetet är väldigt trevliga och roliga att ha att göra med. Vi är en bra blandning av nationaliteter; några Kiwis, ett tjeckiskt par, en ryska, en tyska (som jag inte träffat än) och enligt uppgift också en fransyska (heller aldrig träffat).

Arbetsdagarna i sig är ganska rutinmässiga. Man kommer in på morgonen, fyller i sitt time-sheet, plockar ihop frukten och grönsakerna från en lista man blivit tilldelad, tar med sig en skylt, och kör ut en liten lastbil till platsen där man ska sälja för dagen (företaget säljer på flera olika platser runtomkring Auckland). Väl där sätter man upp sin ”affär”, ställer ut skylten, och sitter ner på en stol i väntan på kunder.

För detta får jag exakt samma skitlön som ute på flygplatsen, men jobbar bra mycket längre dagar. Än så länge snittar jag 10-11 timmar, och med en arbetsvecka på fem-sex dagar blir det i slutänden betydligt mer än vad jag knåpade ihop tidigare. Less hassle, more dough.

Dessutom har jag oftast gott om tid att på plats läsa eller sitta ner och lyssna på ipoden. Har hunnit beta av flera avsnitt av årets sommarpratare, läst Coronado av Dennis Lehane och kommit halvvägs igenom Obamas memoarer på fyra arbetsdagar den här veckan. Under sommaren blir det kanske mindre tid för sådant, men med mer kunder går ju tiden i övrigt ändå snabbare.

En sommar med en tonårings sommarjobb på Nya Zeeland. Märkligt, men ganska kul ändå.

Favoritplatsen för min del är Tamaki Drive, som i mitt tycke är centrala Aucklands finaste vägsträcka. Den går längs med vattnet från centrala staden ut till Mission Bay, som är ett populärt sommarstråk med en härlig strand och några caféer.

***

Chefen lät mig börja en timme senare i går så jag kunde stanna hemma och se Danmark-Sverige. Jävla skit… Vi lämnar därmed ämnet.

***

I kväll ska vi gå på filmklubbsbio. Jag är medlem hos Rialto, som visar mycket bra film och annorlunda titlar jämfört med Skycity och Hoyts som enbart riktar in sig på Blockbusters. Ibland får man erbjudanden om s.k. advance screenings, där man får gå och se nya filmer innan premiären för $5 per person.

***

Vy från min arbetsplats på Tamaki Drive.


Ankfamilj på promenad vid en annan arbetsplats, Remuera Golf Course.


Annars är jag för tillfället rätt förbannad på olika organisationer som inte svarar på korrespondens. Dels den Australiska pensionsfonden som inte verkar bry sig om att återbetala mina pensionsinsättningar som arbetades ihop under förra året. Även Folksam har gjort sig förtjänta att få lite skit, då de struntar i att svara på mejl angående tandläkarbesök jag behöver göra som ska täckas av min utlandsförsäkring. Fy skäms!



Vi hörs

A Grand Night Out

Hurra! Den 29e september 2005 blev vi officiellt ett par, och en sådan sak är en ganska bra ursäkt till att hitta på roliga saker. Så när det nu var dags för den 29e september för fjärde gången tillsammans slog vi på stora trumman.

Vi bokade in oss för en natt på Grand Hotel vid Skycity, men började dagen med en ordentlig sovmorgon och rejäl frukost. Sedan spenderade vi några timmar på Auckland Zoo vilket var skoj, kanske främst tack vare surikaterna, lemurerna och kiwifågeln. Den ser helt otroligt rolig ut när den lunkar fram med sin klumpiga och vinglösa kropp. Tyvärr är fågeln ett nattdjur, så deras inhägnad är mörklagd vilket gör det svårt att fånga den på bild. En sådan måste vi se i det vilda innan vi flyger hemåt igen!

När vi senare hade checkat in på Grand, ätit (lite) choklad och smuttat sånt där bubblande som Fransmännen dricker, besökte vi lobbybaren och ytterligare en bar på vägen till den finfina restaurangen The Grove.

The Grove är, kan man säga, ett ställe man kan besöka en gång för att sedan inte ha råd att gå dit förrän nästa år. Just därför ville Sara äta där, kan jag tro… Men jäklar! Det var fantastiskt gott, vi fick fönsterbord, och vår servitör var otroligt kunnig och valde viner åt oss som passade perfekt till maten.

Det var vansinnigt gott, och så är det ju alltid spännande att prova rätter man egentligen inte har en aning om vad det är men låter gott, och höra en somelier beskriva rätter och vin på ett sådär engagerat sätt, där det är passande att nicka med och låtsas om att man förstår precis vad han menar. Men han kunde sin skit den killen, och att avsluta med lamm (racks) och Shiraz från Barossa, Australien var en höjdare. Saras John Dory (fisk) och Chardonnay fick också högsta betyg.

Så, hur avslutas en perfekt afton? På Casino så klart!

Jag har aldrig spelat på Casino tidigare, men har tydligen en medfödd förmåga att vinna pengar på roulette. Det var verkligen hur kul som helst! Tiden flög förbi, och vi hann med att dricka drinkar och vandra runt för att beskåda spelgalna asiater, samt spela ordentligt på $2.5-bordet. Vi började på 50 dollar, men cashade ut 200 när vi gick hem! Vårt roulettspelande betalade hela hotellvistelsen för oss, succé!

****

Samtidigt som vi hade det bra tillsammans har det som bekant hänt en hel del elände. Det var tsunamivarning i landet på morgonen när vi vaknade, vilket kändes väldigt underligt. Nu blev det aldrig några problem i NZ, men Samoa och Amerikanska Samoa har det betydligt värre. Självklart rapporteras det väldigt mycket om det, det finns mycket människor från Samoa och övriga Söderhavsöar här i landet, och det går dagliga flyg till öarna.

****

I morgon bitti gör jag mitt första pass som fruktförsäljare för Mr Fruit. Får väl se hur det blir. Det skönaste är att jag nu kommer få spendera hela sommaren utomhus, förutsatt att jag jobbar kvar hela sommaren. En annan bra sak är att det blir långa, långa dagar, vilket gör att lönechecken nu kommer bli större. Vi jobbar ju faktiskt just nu för det enda syftet att spara pengar till resandet som väntar. Om man bara jobbar, äter och sover hinner man inte slösa speciellt mycket pengar på annat.

Hoppas det inte regnar bara.

****

Missar Danmark-Sverige på söndag. Det suger!

****

Vi saknar helt och hållet dokumentation angående vår bils service (eller brist av). Hoppas den går igenom besiktningen i november, och att vi får den såld utan problem i mars. Än så länge går den som en klocka. Men det var tur att vi kollade oljan för någon vecka sedan… Vi är inte så bra på det här med bilar!



Vi hörs!




Kan ni se fågeln? Antagligen inte, men den är där!

Mer från sandstormen

Fler domedagsbilder från Sydney hittar ni HÄR.

Och här följer en helt vansinnig film från Broken Hill, som ligger i New South Wales outback, drygt 120 mil från Sydney:

En dag utöver det vanliga

I dag var det äntligen dags. Jag klev in på HR-kontoret och sa tack och hej. Visserligen med en veckas uppsägningstid, jag är ju inte gjord av pengar.

Pratade med Rachel, som kanske är den trevligaste människan på hela företaget, och även var den som intervjuade mig innan jag började. Hon var väldigt förstående, och hade inte hört talas om uppvisningen Shelley och Ann hade bjudit på för någon månad sedan.

Jag var tvungen att lämna in ett skriftligt uppsägningsdokument, så hon lånade mig ett block och en kulspetspenna.

Vet inte om jag berättat om senaste tidens uppsägningar/avskedanden på jobbet, men bland annat har 1) två baranställda fått sparken för att ha serverat en full gubbe 2) En av de två sparkade tagit sitt ärende till rätten, vunnit mot företaget, och återfått en tjänst på flygplatsen! 3) En teamleader som arbetat fem år på företaget fått sparken efter att ha gett en muffin till en annan anställd utan att ta betalt 4) En anställd fått sparken för att hon mottagit en muffin utan att betala för den. Ingen av dessa tjejer hade några som helst formella varningar innan avskedandet. Teamledern Lina ska dock enligt rykten ta sitt ärende till rätten även hon, och hon lär med största sannolikhet vinna, vilket jag verkligen hoppas. 5) En lagersnubbe fått sparken efter att ha kommit 15 minuter sent till arbetet.

Sammanfattningsvis: Sedan jag började har fyra supervisors lämnat företaget, och ytterligare fem personer fått sparken. Det säger en del om företagskulturen.

Så, vad ska jag nu göra istället undrar ni? Jo, jag har hittat ett jobb som verkligen känns rätt, som är relaterat till min utbildning och något jag kommer ha nytta av i mitt framtida… No, just kidding!

Jag ska sälja frukt.

Jepp.

Jag ska köra ut en liten lastbil, parkera, sätta upp en skylt, och sedan sitta i en solstol dagarna i ända. Faktiskt. Men ärligt talat är det en uppgradering. Jag får spendera hela sommaren i Auckland utomhus, med samma lön jag hade fått på flygplatsen. Men slipper jobba arslet av mig och stå ut med psykotiska chefer. Det kommer istället vara, som man säger här, ganska laid back.

Så, tisdag nästa vecka blir min sista dag hos HSMC-AIAL. Sedan blir jag fruktman på fredagen.


****


Som om inte en uppsägning hade varit nog för en dag, visade sig den här onsdagen bli den stressigaste arbetsdagen på länge. Det var ett flertal försenade flyg i dag, allt på grund av DETTA.


****


Varje månad samma sak; frustration över det jäkla otyget med data-limit på bredbandet! 20GB på fyra personer räcker inte alls. Och att köpa 20GB extra kostar oss 30 dollar. Det landar därmed på 120 dollar i månaden för bredband och telefoni. Visserligen fördelat på hela hushållet, men ändock förbenat dyrt.


****


That’s all for now.

Vi hörs

nu är det nog min tur

Jag har nog varit lite dålig att lägga upp nya inlägg här, men det är aldrig någon som kommenterar inläggen jag skriver, så jag undrar om någon läser vad jag skriver!?

I alla fall... Det är inte bara Daniel som haft otur här i landet. För några veckor sedan började jag få utslag på armar och mage. Kunde inte komma på vad utslagen kom ifrån (nytt tvättmedel? Nej! Ätit något annorlunda? Nej! Ohyra i hemmet? Nej, ingen annan i lägenheten har utslag!) Och eftersom jag inte kunde komma på vad utslagen kom ifrån, sa jag inget förutom till Daniel. Men så en dag kom jag på det! Jobbet använder en riktigt dålig Drycleaner som tvättar allas uniformer. Uniformen sitter precis där utslagen är! Kanske har de ändrat några kemikalier eller liknade som jag inte tål? Så jag berättade på jobbet, och det verkar som om jag inte är den enda som fått utslag av kemikalierna! Så nu tvättar jag uniformen själv och utslagen är borta. Skönt!

Ja, nu är det verkligen vår här i Nya Zeeland! Regnar bara en till två dagar i veckan, annars sol, sol, sol! Så härligt med lite värme!

Här i Nya Zeeland är inte bara vädret tvärtom från Sverige. De har lite andra underliga saker för sig, i alla fall underliga om man ser till Sverige:

Här kan man inte uttala sitt eget alfabet rätt (Se video klippet som Daniel la in i förra inlägget). Jag hade tex. en gäst under min första månad på jobbet som sa följande när han skulle checka ut:

Can I borrow you PIN, since I left my at home?
Jag: My PIN?
Yeah, you PIN. *gäst viftar med PENNAN han just signerat kvittot med*
Jag: Ah! My PEN! Sure... *jag skrattar*

Här har de nämligen just infört chip i sina kredit kort. Detta komplicerar mycket, då väldigt få maskiner är uppgraderade med att kunna läsa chip. När detta introducerades fördes en kampanj som kallades "PEN or PIN". Problemet här är då att det uttalas "PIN or PIN". Därför måste man nu fråga "Do you have a PIN or do you sign?". Allt detta för att de inte kan uttala sitt eget alfabet.

Att köra bil är inte heller så lätt här. De kör på vänster sida, men har en underlig regel för att svänga vänster (eller vad säger du Karin?!). Regeln är följande:
Säg att du ska svänga vänster in på en väg, ingen bil kommer bakom dig. Du ser i korsningen att det är en annan bil i motsatt riktning som också ska svänga in på vägen du ska svänga in på. Då måste du VÄNTA på att bilen i motsatt riktning kör FÖRE DIG in på vägen! Viktigt alltså att hålla uppsikt till HÖGER om du ska svänga VÄNSTER. Konstigt.

Här finns inget H&M. Liknande affär är Supré, men tro inte att utbudet är detsamma som H&M. Och räkna inte med att kläderna är gjorda av bomull. Bomullskläder finns bara i dyra affärer, och är dyyyyra. Det finns tom en affärskedja vid namn CottonOn. Men tro inte att kläderna här är av bomull (kan tro detta av namnet) nej, nej. Bomull är dyyyyrt.

Internet är en annorlunda historia från Sverige. Bredband är lååångsamt och för att använda det, finns det alltid ett BUT... Download limit är något som finns överallt, hos alla nätverk. T.o.m på jobbet har vi Usage Limit, En timme kostar $5 och Usage Limit är 5MG, dvs ingenting. Du kan logga in på din mail, men inte läsa några mail...

Och fåglarna! Här i NZ fanns för några decennier inga fiender på marken (inga hundar, katter, pungråttor) och därför överlevde NZ's nationaldjur Kiwi fågeln som går på marken. Men t.o.m nu går fåglar på marken. Hemma i Sverige sitter fåglar i träd/buskar/telefonvajrar när de filosoferar, men inte här inte. Här SITTER de på marken. Ja, alla fåglar sitter hellre på marken, småfåglar och måsar, alla sitter på marken. De verkar inte ha fattat ännu att fiender har introducerats i landet. Konstigt.

Men vi har i alla fall vår nu, och ni har höst. Den konstigaste men bästa skillnaden från Sverige.

Det var visst länge sedan…

Det är vårtider i Auckland!

Det är kanske inte därför det inte skrivits något här på länge, men skönt är det. De senaste dagarna har solen hållit sig framme och temperaturen letat sig upp till 18-19 grader. Just då känns det extra motiverande att ta sig till jobbet och se solen passera från fel sida av fönstret.

Jag har nu blivit bättre i halsen, men inte riktigt blivit av med hostan. Det var väl någonting envist som fick tag i mig. Utöver det fortsätter jag ha viss otur. En bit av min trasiga sidotand gick sönder, och jag tvingades till (ytterligare) en fyllning hos tandläkaren. Men som sagt, solen skiner i alla fall…

Något nytt jobb har jag inte lyckats få heller. Men vi har åtminstone fått en 25-cents lönehöjning sedan månadsskiftet. Det blir ju flera dollar extra i veckan. Så nu ligger jag nära en svensk lönenivå. Från 1995.

Men en löneökning på 25 dollar hade varit en undermålig ersättning för att stå ut med vissa sidor av företaget. Och jag är inte ensam om att tycka illa om saker och ting. Den senaste månaden har fyra mellanchefer, supervisors, lämnat arbetet. Fyra! Man skulle kunna tro att sådant skulle få ledningen att fråga sig vad fan det är som händer, men jag tror nog det rullar på som vanligt.

Stackars Linda, ny supervisor på jobbet, svär sig redan hes över eländet, drygt två veckor in i arbetet.

Oh, the joy of work!

Hur som helst. Jag får åtminstone varje dag från min arbetsplats se världens största kommersiella passagerarplan, Airbus A380. Vilken bjässe! De övriga planen ser ut som leksaksmodeller när de passerar Emirates terminal vid taxibanan.

***

Häromdagen besökte jag en Barber i Kingsland. Han verkade mest trött på att behöva ha kunder som kom in och störde i hans salong, men gjorde ett bra jobb med trimmern och rakbladet.

***

Hade tänkt berätta lite om Nya Zeeländarnas underliga dialekt, men jag orkar inte just nu. Kolla in filmen om den strandade valen:



Lägg märke till hur ”E” blir ”I”, och vice versa. ”O” blir ”U”. Och, ja. Konstigt är det, men roligt.

Snark. Måste sova. Ytterligare en dag i paradiset väntar i morgon.

Vi hörs.

Veckan i stort

Saker jag har gjort den här veckan:

- Läst ut The Given Day (Ett land i Gryningen)
- Slösurfat
- Hostat och svalt taggtråd
- Ätit antibiotika och andra roliga piller
- Kollat på TV
- Sökt jobb



Men nu har jag nog äntligen hittat det. Jobbet med stort J. Minimal ansträngning, bra betalt (?). Meet Daniel, the Artistic Nude Model.

Vad händer annars då?

Funnet på Fejsbok

Två bilder från Johnstone River Crocodile Park, december 2008.






Tack Rachel!

Icke då!

Här trodde man minsann att kroppen var helt återställd och bakterier utkörda. Men så var det förstås inte, istället har de nu hängt i under nästan två veckors tid. Min hals är svullen och det känns som om jag sväljer genom ett sugrör, så i dag besöktes doktorn som erbjöd en kur antibiotika. Hoppas det gör susen.

Det suger dock att jag ska behöva stanna hemma ytterligare dagar från jobbet, jag saknar ju förmånen att få någon som helst sjuklön, och hyran måste fortfarande betalas.

Omröstningen vi berättade om tidigare är nu genomförd. Jag hade dock missuppfattat den en aning. Det är tydligen olagligt att aga barn, sedan 2007.

Dock har den lagen inte gått hem hos befolkningen, och motståndarna fick alltså igenom en folkomröstning i frågan. 88 % av de röstande tycker det ska vara fritt fram att daska sina ungar (54 % röstdeltagande).

Premiärministern höll i går en presskonferens där han lugnade oroliga föräldrar att de inte kommer kriminaliseras när de i gott uppfostringssyfte ger sina ungar ”a lighter smack”. Så man har med andra ord en lag som inte kommer följas speciellt strikt.

Polisen kommer rapportera tillbaka till regeringen årligen om hur de går tillväga vid utredningar om barnmisshandel, så att inte ”good parents” ska råka illa ut p.g.a. anti-smack lagen.

Så, det politiska läget i NZ kan sammanfattas med att:

1. Regeringen vägrar skriva under internationella avtal för ett minskade utsläpp av växthusgaser.

2. Nya Zeeländare vill ha rätten att slå sina barn ”i gott uppfostringssyfte” utan att farbror blå ska knacka på dörren.

Jag tycker det luktar ganska unket!


Sara hade i helgen besök av gamla arbetskamrater. Tyvärr kunde jag inte umgås så mycket med dem, tacka arbete och sjukdom för det. Men jag hann åtminstone följa med och äta en enorm jäkla bit ”sizzling beef”. Exotiskt till tusen.

Min kära chef som jag berättat om tidigare tycks lida av någon form av schizofreni. Förra fredagen hade vi ett enormt tryck på flygplatsen tack vare att rugbylandslaget All Blacks spelade mot The Wallabies i Sydney, och vi hade just därför som mest upp till fyra personer som arbetade i baren med att städa undan, diska och annat roligt.

Då blev vi hyllade, och allt var toppen, bra jobbat, frid och fröjd. Tro fan det är när personalstyrkan fördubblades gentemot en vanlig dag.

För övrigt vann All Blacks matchen, och därmed även premiärminister Key ett vad med Australiens premiärminister Kevin Rudd. Rudd bar dagen efter matchen en All Blacks-slips till kostymen. Mycket roligt tyckte man här under nyhetssändningarna.

En helt annan sak jag tror vi missat att berätta om är att vi knåpade ihop en fotobok efter vår långtripp i Australien förra året. Vi gjorde det via webbtjänsten Blurb, och om man så vill, kan man köpa ett eget exemplar av boken här, eller bara bläddra i den. Vi har inte själva sett boken i fråga, den ligger och väntar på oss i Vena. Huruvida bildkvalitén i tryck är bra eller inte låter vi vara osagt.

På återseende.

Dagen efter (både det ena och det andra)

Det blev visst så… Sjukdomen slog till (inte fläskvarianten av influensan, så vitt jag vet). Jag borde nog egentligen stannat hemma från jobbet redan för en vecka sedan, men jag jobbade mina sista arbetsdagar innan ledigheten. Så mina helgdagar som var fredag och lördag denna vecka gick helt bort, jag var inte helt reko kan man säga. Sedan fick jag ändå ringa och sjukanmäla mig för söndag och måndag. Men, nu mår jag åtminstone bättre... Kind of.

Jag skyller på att Irländare är ganska glada i öl. Det är ingen stereotyp, det är en av livets sanningar. Irländaren Alan som jag jobbade tillsammans med under några veckors tid på Howard’s Storage World i Sydney var på plats i Auckland tillsammans med flickvännen Louise. Givetvis möttes vi upp på hemmaplan – i baren. ”There’s nothing that fights of sickness better than a drink, or two.” Som ett brev på posten hade de kommit över en hel bunt vouchers som berättigade oss till 2-för-1 av fatölen.

Men vi hade en väldigt trevlig kväll. De två ölen blev fler, och helt plötsligt hade klockan blivit elva och Sara kom ner till baren från jobbet. Vi hann skvallra en hel del om det gamla jobbet, resor och platser vi besökt i Australien, och om hur fantastisk Sydön här är. Det säger verkligen varenda person man träffar på. Sydön: It’s amazing! Det får en ju inte direkt att längta mindre till nästa år. Alan och Louise skulle flyga vidare till Sydamerika för fyra månader där innan den sista flygresan hem till Dublin i december. Ressuget slog till ganska ordentligt…

En annan faktor som gör att man räknar dagarna till februari är jobbet. Det tog mig inte jättelång tid att inse vad det är för typ av företag jag hamnat i. Den värsta sorten. Det suger kamelpung. Jag kommer bra överens med de flesta av mina arbetskamrater. Med betoning på de flesta. Men cheferna. The management. Vilka. Jävla. Arslen.

Jag tycker inte att man som chef behöver vara kompis med sina anställda, men vad jag tycker, och som borde vara självklart, är att man som chef åtminstone kan kosta på sig ett respektfullt och ärligt beteende gentemot anställda. Man kan ha åsikter kring hur väl anställda sköter sina jobb, och en bra chef ger feedback. Men man ska fanimej göra det på rätt sätt. Personligen, och avsides. Man ska inte ställa upp sina anställda mitt på golvet och föreläsa/skälla ut dem inför gäster/kunder när man är missnöjd med något. INTE!


Det råkade jag och Lisa ut för i torsdags. Och det var helt oberättigat, onödigt och orättvist. Jag blev så förbannad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och jag ångrar nu att jag inte sa emot där och då, då hade det varit Ann och Shelley som fått stå där med dumstrut och se korkade ut inför våra kunder. Jävla idioter!

Lisa och jag trodde knappt det var sant, vi kunde bara skratta åt det efteråt och spy galla över dem resten av kvällen. Jag bestämde mig där och då att jag inte tänker stanna och slita för dem. Jag har nu planerat inför dagen då jag ska kliva in på Shelleys kontor och slänga upp en kasse med uniform, passerkort och nycklar på skrivbordet och tacka för mig med några väl valda ord. I torsdags förra veckan tyckte jag det vore en perfekt idé att få det gjort under måndagen. När jag nu legat sjuk några dagar och hunnit fundera lite mer har jag insett att jag bör hitta ett nytt jobb först.

Sedan sätta dem på plats.

Var sak har sin tid. Någon behöver verkligen upplysa de här personerna om ett och annat, och det ska bli fantastiskt skönt att få göra det personligen.

Så, nu letar jag återigen efter jobb. Förhoppningsvis kommer det gå snabbare än när vi först kom till landet.

Är inte säker på om vi skrivit så specifikt om vad vi egentligen ska göra innan vi flyger hem nästa år. So, here it is:

• Bila runt hela Nya Zeeland, från tidiga februari till den 19 mars.

• Lämna NZ från Christchurch på södra ön, flyg till Cairns.

• Spendera sex dagar i tropiska Queensland, via Cairns till Port Douglas, Cape Tribulation och barriärrevet.

• Flyga från Cairns till Melbourne, stanna två nätter där för att sedan flyga norrut genom öknen, till Alice Springs.

• Spendera några dagar i Alice Springs i väntan på en tur som ska ta oss till Uluru (Ayers Rock), Kings Canyon och Kata Tjuta, och sedan vidare söderut genom Northern Territory mot Southern Australia, och så småningom nå slutdestinationen Adelaide. Det är en bit att åka; 1529 km enligt Google Maps, om man inte gör några avstickare... Kommer bli mäktigt.

• I Adelaide stannar vi två nätter, sedan flyger vi till staden med stort S! Sydney blir finalen av hela Australientrippen, där vi stannar fyra nätter innan vi återigen far västerut till Melbourne, där vi hoppar på flyget med AirAsia till Kuala Lumpur.

• Kuala Lumpur, fyra nätter, sedan återigen AirAsia, mot London. Den 16e april landar vi (antagligen) i Göteborg. Har ännu inga biljetter från London, men det lär inte bli några större problem.

Så, med detta i bakhuvudet är det bara att bita ihop. Det kommer bli fantastiskt roligt!




För övrigt har vi nu varit här i fem månader. Det känns inte som vi varit borta så länge, eller gör det kanske?

Solen skiner idag, så jag borde gå ut… Ja, det får nog bli ett försök.

Vi hörs.

Augusti? Redan?

Ja, de säger det.

Jag ligger nu i vårt sovrum och dricker chai-te med Panadol (Kiwi-Panodil) med förhoppningen att det ska sätta stopp för den feber/malaria/sjukdom/halsböld/svininfluensa jag känner kommer smygande. Hoppas det hjälper.

De senaste två dagarna har jag jobbat i en ny bar, Blue Bar, som ligger på andra sidan säkerhetskontrollen. Det är ett helt annorlunda ställe gentemot Spinnaker Bar där jag vanligen jobbar. På andra sidan erbjuds ingen mat, bara dricka och nötter. Just den biten gör det rätt mycket enklare. Å andra sidan är det stressigt som fan. Man är som mest två personer i baren, och ska då även plocka undan/diska/torka bord samtidigt som man serverar. Ett jävla sjå helt enkelt.

Men dagarna går väldigt fort där, man har hela tiden att göra, och resenärerna (Amerikanerna framför allt) lämnar definitivt mer dricks. På två dagar har jag skramlat ihop till drygt 30 dollar, vilket är välkommet.

I morse hade jag dessutom nu officiell coffee-training. Dock har jag redan blivit tvungen att göra en hel del kaffe, med varierande resultat. Men instruktören var imponerad, jag kan minsann hälla upp en fin Cappuccino! Dock har jag aldrig smakat något kaffe jag gjort, så om det smakar bäver eller inte kan jag inte uttala mig om.

***************

Sara har fått för sig att hon måste ”komma i form”, och har därför nu börjat gå till ett gym några hundra meter ner på gatan. Hela paketet dessutom. ”Peetee” och allt. Egentligen borde väl jag också börja med liknande, men att gå på gym måste vara det mest otillfredsställande jävla påhittet i världshistorien. Jag borde ge mig ut och jogga i stället. Vilket antagligen kommer på andra plats. Jeez, man är långt ifrån storhetsdagarnas form (?) i Lojal-tröjan. Nu blir jag andfådd av att åka rulltrappan upp till baren på jobbet.

***************

Vi äger ju som bekant en gammal Mitsubishi Lancer. Den är grå och fin, men hade ju enligt den tidigare tyska ägarinnan ingen fungerande luftkonditionering. Vi tänkte att det inte gjorde så mycket, vi fick ju ett riktigt bra pris trots allt.

Men nu när det varit kallt om kvällarna efter jobbet, och bilen stått ute en hel dag och fått hela insidan av rutan fuktig har det varit mindre roligt. Jag har varit tvungen att veva ner rutorna och köra i korsdrag för att få bort kondensen. Vinterkorsdrag. Men så för några veckor sedan, när jag för första gången ens lade märke till knapparna för blåset, fick jag för mig att snurra lite på ett reglage. Och luftkonditioneringen fungerade. Perfekt. Värme och allt. Blås mot rutan och cirkulation mot passagerarna. Allt fungerade!

Alltså har jag genomlevt den kallaste tiden av året i en bil med korsdrag, helt i onödan. Men, vi slipper ju trots allt svettas till döds under vår kommande bilsemester nästa sommar.

***************

Läser just nu Dennis Lehanes The Given Day. Den verkar välskriven och bra. Hoppas det fortsätter så, för den är förbenat tjock. Mordvapenstjock.

***************

Chai-refill nu, tack.

Vi hörs





Från vår dagstripp för några veckor sedan.

To Smack or not to Smack

I mångt och mycket påminner faktiskt Nya Zeeland om Sverige. Och framförallt påminner kanske NZ om Sverige för X antal år sedan. Saker och ting sker oftast lite senare här. De är lite efter, kanske inte alltför progressiva så att säga.

Just nu pågår en omröstning som för de flesta svenskar (tror jag) skulle kännas väldigt främmande. Man röstar om ett förslag till lagändring, frågeställningen lyder: ”Should a smack as part of good parental correction be a criminal offence in New Zealand?”.


Hur illustrerar vi bäst den här allvarliga frågan? Jag vet! En orange leksaksgubbe som läser nyheter!


A smack?

Good parental correction?

Redan i frågeställningen tycker jag det står ganska klart vad de flesta här nere tycker om barnaga. Enligt de första prognoserna kommer så många som 85 % av de röstberättigade att kryssa ”No”. Endast 10.5% indikerade att de tänker rösta ”Yes”.

”Här ska inga jävla myndigheter komma och lägga sig i hur mycket jag smiskar mina barn!”

Ibland när jag om kvällarna kör hem från jobbet lyssnar jag på en (av de två kanaler jag lyckas få in på bilstereon) radiokanal där lyssnarna ringer in och diskuterar med programledarna. För någon vecka sedan diskuterades just denna omröstning, och om huruvida folk skulle bry sig om lagen om den nu skulle införas trots att den kommer röstas ner av den stora majoriteten kiwis. Det var som att hamna på en annan planet när man hörde lyssnarnas argument och diskussioner. Och No-sidan var de enda som ringde in.

Välkommen till 50-talet. 1950 that is.

Dagsutflykt

Hej!

I dag är det torsdag och jag njuter av att bara sitta hemma och inte göra någonting. Onsdag och torsdag blev mina lediga dagar även denna vecka, och eftersom även Sara var ledig i går bestämde vi oss för en dagsutflykt i Pärlan.

Vi hade tänkt oss en biltripp till South Head, cirka nio mil nordväst om Auckland. En liten halvö med en vik där Tasmanska havet möter land, och där andra sidan helt sonika kallas North Head. Vi visste inte så mycket om området, men med tanke på dess geografiska läge antog vi att det skulle vara hur fint som helst.

Vi tänkte fantastisk strand med svart sand, en ordentlig utsikt och sittplats att äta vår medtagna lunch vid. Så var det inte riktigt, och vi missade att vår bensintank höll på att bli kruttorr på vägen.

Visserligen fann vi en del fantastiska utsiktsplatser på vägen, men någon strand kom vi aldrig till. Istället blev vi tvungna att vända på en liten lerig grusväg och åka närmare fyra mil till närmaste bensinmack med tanklampan lysande i varnande orange färg. Men vi klarade oss.

Istället bestämde vi oss för att åka vidare längs med en vägsträcka som kallas Twin Coast Discovery, och ja, det slutade med en heldag och över 300 km bakom oss.


Visa större karta
Vår rutt...

Såg naturligtvis massor av platser på vägen, och hamnade på en del små, små och dåliga väger, men kul var det! Vi har ju gnällt en del på hur kallt det är här i bland, men igår var det en helt fantastisk (vinter)dag. Solsken och någonstans mellan 16-18 grader skulle jag gissa. Helt ok för att vara vinter. Och snart ska det tydligen vända åt rätt håll igen. Det ser vi fram emot.

Det tråkigaste med gårdagens tripp var att kassettbandspelaren i bilstereon lade av. Vi har inte så många kassetter att lyssna på, däremot ett sådant där kassettband man kopplar ipoden till. Nu måste vi köpa en FM-sändare till den istället, men jag tror att de ska fungera ganska bra...

Ska lägga upp en del bilder på Fejsboken från vår tripp, kolla våra album där (länk till höger)!

I dag torsdag jobbar Sara sent, och i morse överraskades vi av att Jeremy och Janes äldre landlord knackade på dörren. Han såg ungefär lika förvånad ut som vi när vi öppnade. Han var orolig för att det var en läcka någonstans eftersom vattenräkningen för huset hade skjutit i höjden sedan förra avläsningen.

49 kubik mer vatten. En hel swimmingpool, sade han.

Jonathan (som han hette) frågade om vi delade lägenhet med dem eller hur det kom sig att vi var där. Jag var inte helt säker på vad J & J har för kontrakt med honom, så jag nödljög och sa att vi bodde i lägenheten medan de var och gifte sig i Frankrike och ska flytta ut nästa vecka (vilket iof är helt sant).

Så, det hela slutade med att jag hängde med Jonathan ut för att kolla till vattenmätaren, och läste sedan av den på egen hand när vår tvättmaskin var klar och vi hade duschat. Nu ska jag ut och läsa av den igen och rapportera till herr Landlord för att se om mätaren har ändrats. Hedersuppdrag med andra ord. Dessutom får jag inte gå på toa innan dess.....

Men nu är det gjort!

För övrigt visade det sig att personalfesten om två veckor inte var riktigt så generös som jag trodde. Vi kommer få ett klippkort som berättigar oss till tre drycker som vi får sprida ut hur vi vill över kvällen... Var fick jag fri bar ifrån?

Ni kanske minns att vi köpte på oss en tjock bunt böcker för inte alltför länge sedan? Jag har nu avslutat See Australia and Die - Tales of Misadventure Down Under. Vet inte varför, men vi hade väntat oss en bok av lite mer "hihi, vilka knasiga historier"-karaktär. Så var den inte riktigt. Det var till största delen helt fruktansvärd - folk som dog av hajattacker, folk som dog i öknen, folk som trillade ner för klippor, folk som blev tagna av krokodiler, gick vilse i bushen och dog, dödade av Stingers i havet, barn som dödades av Dingos... Hemskt! Vissa var dock mer positiva där stackarna åtminstone överlevt, men inte speciellt många. Fruktansvärt otäck men ändå intressant. Och många, om inte de flesta, omkom helt enkelt för att de inte respekterade naturen och dess kraft.



Men, trots denna hemska läsning ska vi dit igen nästa år och göra en rätt ordentlig resa. Biljetterna är redan bokade, så ni kan inte hindra oss!

Det är nog trots allt bra läsning för alla turister. Man borde veta vad man ger sig in på. Är man bara medveten om de faror som finns och respekterar djur och natur så klarar man sig galant.

Man ska inte (som vi gjorde förra året), ge sig ut och vandra i regnskog, även om sträckan var väldigt kort, i bara shorts och flippies. Man kan stöta på spindlar stora som nävar lurandes i nät som går tvärs över spåret (vilket vi också gjorde). Man bör nog inte heller ge sig ut och vandra mellan olika orter på eftermiddagen när man inte vet bestämt hur långt det är, eller hur lång tid det tar att ta sig tillbaka. Det gjorde vi också, men plockades upp i skymningen av en Queenslander som var på väg hem från arbetet.

Han tyckte nog vi var rätt korkade, och konstaterade för oss att i Australien (åtminstone uppe i tropiska Queensland) ska man inte lämna hemmet utan en ryggsäck med vatten och en kniv. Det finns spindlar, ormar, och små jävla insekter som kan droppa ner från träden och döda dig med ett bett om du har otur. Hans egna ord.

Men! Vi har inte några planer på några enormt långa ensamtripper genom outbacken eller djungeln. De flesa aktiviteter vi har planerat kommer göras i grupper och med guide. No worries, helt enkelt. Och vi längtar som fan efter det redan!

Vi flyger till Cairns 19 mars nästa år. Innan dess ska vi bila runt Nya Zeeland.

Exciting times!

Konstfack vs Mediautbildning i Auckland

Den senaste tiden har tidningar och media uppmärksammat en auktion på Trade Me (NZ svar på Tradera). Aktionen som låg uppe till försäljning var diverse lättklädda bilder på säljarens mamma som han hittat i familjens garage som han hade tvingats städa ur av sin mamma. Mamman hade inte gett sonen någon kompensation för städningen, men sa : "Om du hittar något av värde, kan du sälja det på Trade Me och behålla pengarna". Sagt och gjort, då sonen hittade bilderna på mamman la han ut dem på försäljning.

Media fick nys om auktionen och det fick stor uppmärksamhet. NZ största tidning, New Zealand Herald, hade en helsida på sida 2 om auktionen, och kvällsprogrammet Close Up intervjuade sonen på bästa sändningstid.

Då vi inte läser dagstidningarna här eller har en TV, hade vi helt missat denna udda nyhet. Det var inte förrän min kollega Ben som informerade mig om nyheten igår som vi fick höra om det.

För några dagar sedan tog nyheten en helt ny vändning. "Sonen" som lade upp bilderna på Trade Me är egentligen Bens bror, som går en Media utbildning här i Auckland. De fick en uppgift i skolan som gick ut på att använda Media för att berätta en historia. Gruppen som fick mest mediauppmärksamhet skulle få bäst betyg. Gissa vem som vann?

Bens bror och hans kompis hade alltså hittat några bilder på Internet på en helt främmande kvinna, hittat på en historia om hur en son inte skulle få betalt för att höra ett "skitgöra" hemma, och därför ville ge igen på sin mamma. Sedan hade killarna gett lite "hintar" till media som förstorade upp saker enormt vilket gav killarna högsta betyg i skolan.

Historien gick så långt att när NZ Herald ringde till "sonen" och ville prata med mamman för att bekräfta att hon visste vad sonen gjorde med hennes privata bilder, spelade killarnas lärare mamman, allt för att killarna skulle få så stort utrymme i media som möjligt. Killarna fick självklart A+ för sin uppgift, men skolan har senare i media dementerat detta och sagt att de fått F, men betyget kvarstår (allt bekräftat av Ben). Allt fungerade till killarnas fördel, och nyheten finns ny att läsa om i Kina, Sydafrika och Storbritannien.

Måste säga att denna historia är klart mycket roligare att läsa om än om Konstfacks examensuppgifter, som har kostat Sverige otaliga tusenlappar.

Flyttlass

Då är det klart!

Den 29e, eller däromkring kommer vi flytta från 90 Remuera Road till 26 Morningside Drive. Vi kommer dela lägenhet med ett Irländskt par, ha "ensuite", egen liten entré till vårt sovrum och en garageplats under huset.

Så här ser lyan ut!

Fremån?

Det känns som fredagskväll, vilket det är. Fast för mig är det måndag. Krångligt?

Den 4e augusti ska det tydligen vara personalfest på företaget. Kvällens tema kommer vara "Black & Bling". Är det inte lattjo med temafester? Jag har fått en personlig inbjudan, med nr 93.

Tydligen får inte alla vara med, folk ska ju trots allt flyga utomlands i vanlig ordning och behöver fortfarande äta och dricka innan boarding.

Så, trots hög risk för kufar i sällskapet lär det vara en god idé att gå. Blinget klarar jag mig utan, men baren kommer vara öppen och därtill; gratis.

Whoop whoop!

NIN

Vi är ju i Nya Zeeland, vilket är rätt fantastiskt. Men om det är en sak som jag verkligen, verkligen grämer mig över, och kanske kommer göra resten av livet - är det att jag missar Nine Inch Nails 2009 Wave Goodbye Tour.

De spelade i NZ och OZ under tiden vi var hemma i Sverige, och när vi flög över hit påbörjades deras sista turné för en överskådlig framtid på andra sidan pölen.

Hade vi varit hemma i Sverige hade jag garanterat sett dem på Arvika, eller möjligen Roskilde. Nu får jag nöja mig med youtube och Vimeo.



Wish



The Day The World Went Away



Head Like a Hole



La Mer