Dubbelinlägg

I dag har vi efter en ganska lång och bra helg packat och städat ur rummet ordentligt. I kväll ska vi äta middag tillsammans med irländarna och i morgon bitti drar vi iväg.

Vi har alla biljetter och bokningsbekräftelser utskrivna, resvägen något sånär klar, en stor kartong á 15 kg med prylar har redan skickats iväg med adress Sverige, digitalbildkursen är avklarad och vi har sagt adjö till kollegor och vänner i stan, och spenderat en gratisnatt på Saras hotell. I morgon är det äntligen dags.

Tyvärr visade det sig att min arbetsgivare (även denna gång) var ett riktigt praktarsle (jag skulle gärna uttrycka mig barnförbjudet, men struntar i det för tillfället), som blåst sina anställda på pengar och nu påstår sig inte ha råd att betala ut den ersättning vi har rätt till för helgarbete över jul och nyår. Detta trots kontrakt och lagar. Jag ska ringa några samtal och se till att han får besök av Department of Labour, som har hand om sådana här frågor. Men ja, jag är både förbannad och besviken. Jag träffade en tjej som jobbade för honom förra året, och tydligen var det samma sak även då.

Men men, jag tänker inte låta den idioten förstöra vår semester, men det skulle sitta fint att sätta dit honom ordentligt…

Vädret verkar också jävlas en aning med oss. Sommaren här på nordön har varit otroligt bra, och det har varit ordentligt varmt de senaste veckorna. Nu regnar det dock, och har regnat ganska kraftigt söderut på ön. Så pass mycket att de har gått ut med vädervarningar för översvämningar, och en del vägar stängts av för trafik. Vi hoppas vårt nya tält håller tätare än minitältet.

/ D


****


I fredags var sista dagen på jobbet för mig. Det var också tionde dagen i rad för mig att arbeta. Jag var rejält trött på torsdagen! Jag hade förväntat mig en dag av “hej då” och lyckönskningar, men dagen blev inte riktigt som jag hade förväntat mig. Vaknar klockan 3 på morgonen av att Daniel kommer hem från krogen med sin tjeckiska vän. Därefter kunde jag inte sova en blund pga illamående. Och då klockan ringde 05.15 ringde jag direkt till jobbet för att säga att jag blir en timme sen, var tvungen att få lite mer sömn. Men nej, illamåendet blev värre och jag fick besöka toaletten fyra gånger innan jag var tvungen att sätta mig i bilen och köra till jobbet. Jag kunde ju inte sjukanmäla mig SISTA dagen! Dagen blev bara sämre och sämre och jag var tvungen att gå hem vid tiotiden, det blev en kort dag på jobbet.

Åkte hem där Daniel väntade, lika trött som jag. Stängde av telefonen för att inte störa min sömn. Men precis som min/vår vanliga tur, ville inte ödet som vi. Efter en timme av sömn gick brandlarmet i byggnaden! Och då brandlarmet går, måste hela byggnaden utrymmas. Inte roligt! Men en halvtimme och tre brandbilar senare fick vi gå tillbaka till lägenheten.

Vid halv sex satte vi oss i bilen och körde tillbaka till hotellet för en gratisnatt och “goodbye drinks” med de gamla kollegorna. Och nu är man officiellt arbetslös!

Så i morgon bär det av. Nästan tre månader av resa som vi planerat i nästan ett år. Ska bli helt fantastiskt! Håll tummarna för att bilen håller hela vägen!


/ S

En veckas tid

I dag är det på dagen en vecka kvar innan vi lastar Pärlan full och kör söderut från Auckland längs med SH1 för sista gången. Vi har vår resrutt i stort klar för oss, med visst utrymme för oplanerade stopp om vi känner för det, ett jävligt bra utgångsläge helt enkelt!

Vi var på Warehouse i går och köpte oss ett nytt, aningen större tält, och den portabla hårddisken är matad med tv-serier och filmer som förhoppningsvis räcker hela vägen hem. Den stora kartongen vi köpte på postkontoret är fullpackad och väntar mest på att skickas iväg.

Så saker och ting är helt enkelt redo. För min del är det bara att vänta veckan ut medan Sara gör sin sista på hotellet. Det enda jag behöver göra är egentligen att slutföra examinationsuppgiften i digitalbildkursen jag håller på med, men det är sådär med inspirationen. Solen skiner idag och jag kommer antagligen hamna utomhus istället.

Som sagt, en vecka kvar till resan. Saker och ting går mot sitt slut här, och innan man vet ordet av kommer vi vara hemma i Sverige igen (utan jobb och bostad, men varför tänka på sådana tråkigheter just nu?). Det helt vansinniga, är att det nu i januari var två år sedan vår “utlandsvistelse” började, två hela år! Det har gått så vansinnigt fort så det är bara inte klokt. Två år sedan vi landade i Sydney, snart två år sedan min sista termin var avklarad och en Bachelor var min.

Det ska bli skitkul att komma tillbaka till Sydney igen, för hur bra vi än har haft det i Auckland, så är Auckland inte Sydney. Snarare en Sydney-Light, som gör ganska mycket för att likna Sydney, men inte riktigt lyckas. Men, innan dess är det mycket annat som ska upplevas och ses, där Sydney blir något av en minifinal av hela kalaset. Den riktiga finalen blir dock fyra dagar i Kuala Lumpur, trots allt.

Så, januari 2008 var det alltså. Vi landade i Sydney, det var varmt men ganska trist väder de första dagarna. Vi hade bokat boende på det värsta hostel (eller åtminstone nr 2) vi hamnat på under de här åren. Jag hade otäck närkontakt med en muterad kackerlacka i duschen, slarvade bort vår kamera, Saras telefon gick sönder och hon blev på pissdåligt humör och tyckte innan tredje dagen var slut att vi borde åka hem igen. Jag ansåg att hon överdrev ganska ordentligt och blev förbannad på henne istället. Som tur var hade vi innan ankomsten bestämt oss för att bila ner till Melbourne, och det blev en fantastisk resa.

Vädret blev bra, vi blev uppgraderade till en helt ny Toyota Aurion hos Hertz utan kostnad, och hade det hur bra som helst på vägen ner. Även vistelsen i Melbourne och trippen till Great Ocean Road blev bra, till slut. Vi hade missat att det pågick något som kallas Australian Open i tennis just den veckan, och att hitta boende blev ett litet problem. Vi lyckades dock få en säng att dela på i ett 10 bed dorm i det värsta (nr 1) av hostel vi ännu besökt. Där bodde bland annat två holländska tjejer som inte lämnade sängen förrän åtta på kvällen för att gå ut och festa och en jävligt underlig kroat. Våningen över oss beboddes uteslutande av crack heads, så vi blev rekommenderade att hålla oss på vår egen våning.

Så det var det där hela började, och mycket har hänt sedan dess. Och nu är det snart slut. För den här gången.

Det första plagget jag köpte när vi kom till Australien var den här munkjackan. Den har sett ganska mycket vid det här laget, men nu är det slut. Jag har använt den på jobbet de senaste fyra månaderna, och jag har aldrig i mitt liv använt ett plagg mer än den här Rip Curl-stackaren. Den är så nött att sömmarna i ärmarna trådats sönder, den har stänk av målarfärg och ett stort hål i sidan efter att jag fastnade i en spik på lagret.



Den har helt enkelt varit med på det mesta, och nu är det dags att kasta den i papperskorgen. Den kan på något sätt symbolisera de senaste två (nästan två och ett halvt) åren, och att de snart är över. Det är ju alltså inte så att livet är över för att vi ska åka hem, bara delen Down Under, som har varit otroligt bra.

Nu hoppas vi bara att allt går vägen 2010: förhoppningsvis inga större missöden under resan, vi vill hitta ordentliga jobb och någonstans att bo (vandrarhem undanbedes). Var det blir vet vi inte än. Jag brukar skämta och säga att vi kan få samma visum i Kanada. Men nej, det blir Sverige…

Så, om en vecka, den förste februari, börjar färden som slutar i Göteborg den 16 april. Vi ses då!





PS Jag har tydligen fått en inbjudan till klassåterträff med alla nior från 2000 på Hulingen, den 17 april av alla datum. Märklig tajming måste jag säga, så visst betyder det att jag ska gå på det. DS

Hot as bro

Den senaste tiden har det varit varmt nått så in i norden, igår var det dock mulet så Sara och jag passade på att se Avatar i Imax 3D. Weeeow. Det var en häftig upplevelse. Om ni inte vet vad Imax är så kan det kort beskrivas som en stor jävla bio. Huge screen.

I dag var solen framme igen så vi spenderade förmiddagen på stranden i Mission Bay, åt lunch på Burger Fuel och besökte ett postkontor på vägen hem där vi köpte en stor kartong att skicka hem våra pinaler i.

Nu är vi båda en aning rävfärgade. Sara vinner dock tävlingen överlägset. Hon är röd och har en vit bikini för tillfället.

Min härliga chef har tydligen bestämt sig för att stänga ihop verksamheten tidigare än vanligt eftersom han anser att pengarna inte rullat in i en takt de borde. Han har dock inte tagit sig tid att ge oss något definitivt besked om det när vi arbetat. I dag hade han dock bestämt sig för att meddela sina anställa. Via sms.

Så i värsta (?) fall har min semester redan börjat, och jag missar två veckors inkomst. De där OB-tilläggen har jag fortfarande inte sett till heller. Oddsen att hitta ett jobb för drygt en och en halv veckas arbete omgående är förstås inte överdrivet goda. Och jag skulle känna mig rätt rutten om jag försökte ljuga till mig ett jobb med löften om att stanna längre, när vi åker den förste februari… Så, ja. Det är ett ganska taskigt läge.

Nu ska vi se om jag lyckas få någon sömn i den bastu som är vårt sovrum.

God natt.

Tre dagar i The Coromandel

Wow, sicken tripp! Det långt efterlängtade resan till halvön Coromandel öster om Auckland blev nu i veckan av. Vi tog båda ledigt en extra dag från jobbet för att ha lite mer tid att utforska stället.

Så i måndags packade vi in packning och campingprylar i pärlan och lämnade Auckland i relativt god tid. Vi åkte längs med Pacific Coast Highway större delen av vägen, och fortsatte sedan norr förbi Coromandel Town via en liten slingrande grusväg som tog oss hela vägen upp till Fletcher Bay vid halvöns norra ände.

View Larger Map
Första dagen

Givetvis gjorde vi några stopp på vägen, bland annat i Thames, Coromandel Town, och vid en hel del platser som bara var alldeles för fina för att missa ett fototillfälle.

Vägen gick längs med kusten.



Nära Fletcher Bay

Första natten spenderade vi på en Top10-campingplats, kedjan vi blivit medlemmar i inför Den Stora Resan. Den låg helt otroligt fint till i en liten vik några kilometer norr om Coromandel Town. Som sagt var det ju första gången vi testade på vårt tilltänkte semestertält som vi fick på köpet med bilen. Vi visste att det var ett litet tält men... inte riktigt hur litet det faktiskt var. Vi var antagligen the laughing stock den natten. Jämför med våra grannars übertält - de sov också två i det…



Men som sagt, läget var fantastiskt! Där åt vi kvällens middag som bestod av rökta musslor och fisk från Coromandel Smoking Company, och en flaska Oyster Bay Savignon Blanc. Gott så ni kan inte tro’t.

Vi sov 50 meter från detta...

Tyvärr fick vi inte riktigt plats i tältet, så när det började regna under natten blev det en aning för fuktigt mot tältduken, och vi fick flytta över till bilen. Vi får antagligen försöka hitta ett billigt (större) tält innan vi reser igen…

View Larger Map
Dag två

Nästa dag åkte vi vidare mot The Waterworks söder om Coromandel Town, en jävligt knasig nöjespark eller vad man nu vill kalla det (först ett stopp på The Smoking Company för ytterligare en rökt fisk till lunch). Det var hur roligt som helst, och ja… Vi låter och filmer och bilder berätta:

Vattenhål i bäcken

Några minuter ner längs med vägen låg Waiui Falls:



Efter det utforskade vi östra kusten av Coromandel, där det främst handlar om vita sandstränder och strandhäng. Otroligt fint!

Vi hade lite svårt att hitta boende för natten, men hittade till slut det perfekta stället. Vi hamnade hos Aussien Paul som ägde ett väldigt fint hus i Hahei, som han precis hade hyrt ut som ett semesterhus till rika knösar från Auckland, men de hade tidigare under dagen lämnat orten och vi fick hyra ett av sovrummen på övervåningen.

Det var en viss skillnad från det trånga tältet om man säger så. Vi hade en stor härlig säng i ett ljust och luftigt sovrum med franska dörrar mittemot sängen och eget badrum. Vi fick betala 60 dollar var, vilket ändå var billigt med tanke på att vi kom mitt i högsäsongen och varenda jäkla ställe inom tre mil var fullbokat.

Hahei Beach

Senare på kvällen åt vi middag på The Church, och avslutade med en drink och glass. Sedan somnade vi som två bebisar innan klockan 10.

När morgonen kom gjorde vi i ordning frukost i köket, och snackade en del med Paul. Han var hur trevlig som helst och vi hann prata om allt från gruvarbete i Western Australia, som han själv hade sysslat en hel del med (och de tjänar otroligt jävla mycket pengar på det, let me tell you!), Australien i stort, Sydney, huspriser i NZ, gamla Volvo 245:or och lågkonjunkturen.

När det var dags att åka gav han oss hälften av pengarna tillbaka, för han tyckte vi var i ungefär samma situation som han själv hade varit i tidigare år. En genuint trevlig och vänlig själ!

Huset i fråga

View Larger Map
Tredje dagen

När vi sagt adjö åkte vi och parkerade bilen för att vandra till den legendariska stranden Cathedral Cove, och ja, man förstod varför det är landets mest fotograferade strand. Vi var där tidigt och hann därmed före de stora folkmassorna. Vandringsleden till stranden har en egen parkering, som inte är i närheten stor nog för sommarbesökarna. Det var ungefär så här vackert (även om bilder aldrig gör verkligheten rättvisa och allt det där, ni vet):



Efter det åkte vi mot Hot Water Beach, en strand där varma källor under marken gör att man vid lågvatten kan gräva hål i sanden och få sig en helt naturlig varmvattenpool. Det var packat, så det blev en snabbvända och sen åkte vi vidare längs med kusten med korta stopp i Tairua, Whangamata och Paeroa innan vi var hemma i Auckland igen. Här fick sig pärlan en välhbehövd och grundlig tvätt, och en doftmojäng som gör att hon luktar dass (finns inga Wunderbaum här, man får använda sig av samma tillverkare som gör dofta-gott-i-toaletten-prylarna, resultatet blir därefter).

Det var helt enkelt en otroligt bra resa, och nu rycker det ordentligt i restarmen! Inte minst för att jag också är rätt less på jobbet, och på en chef som inte betalat extra ersättning för de helgdagar jag jobbat, och ändrar schemat utan att meddela sina anställda. Får jag inte alla mina pengar innan jag slutar kommer jag se till att han hamnar i deep shit.

Tills nästa gång: ha det väl i kylan!




Lite fler:

Dagens Dos

The Daily Show With Jon Stewart	Mon - Thurs 11p / 10c
Terror 2.0 by Yemen
www.thedailyshow.com
Daily Show Full Episodes Political Humor Health Care Crisis

Grymt album:

Nollnoll No More

Nu är vi ju faktiskt på tiotalet. Vädret är kalas, och vi behöver bara genomlida ett par veckor till av arbete, sedan väntar 75 dagar on the road (om jag räknat rätt)! Som vi har tjatat och längtat efter det.

Nyåret gick väldigt (väldigt) lugnt till. Både Sara och jag jobbade hela dagen, och Sara dessutom i ottan igen på nyårsdagen, så hon var förstås väldigt trött och gick och lade sig innan tio efter en god nyårsmiddag. Jag tänkte däremot hålla mig vaken till tolvslaget och lade mig i soffan för att kolla på ett maraton av Flight of The Conchords. Jag somnade. Sara hade dock ställt sitt alarm för att göra mig sällskap vid tolvslaget. Hon väckte mig, sedan smällde vi av två konfettismällare, gick och lade oss och somnade inom tio sekunder. Bubblet drack vi upp två dagar senare.

I går käkade vi frukost i Newmarket och gick på förmiddagsbio och såg The Fantastic Mr Fox, mycket underhållande om man gillar Wes Andersons humor. Sedan gick vi runt på jakt efter ryggsäckar. Vi går ju all-in för att vara naturnära under den här resan, och har planerat en del (åtminstone en) vandringar under trippens gång. Tongariro Crossing ska vi ut på.

Jag säger det igen: 75 dagar på resande fot. Det ska bli så jäkla härligt!

På måndag ska vi åka till Coromandel, där man kan njuta av vyer som de HÄR.

Bra mjukstart.



Vi hörs!