Mer från sandstormen

Fler domedagsbilder från Sydney hittar ni HÄR.

Och här följer en helt vansinnig film från Broken Hill, som ligger i New South Wales outback, drygt 120 mil från Sydney:

En dag utöver det vanliga

I dag var det äntligen dags. Jag klev in på HR-kontoret och sa tack och hej. Visserligen med en veckas uppsägningstid, jag är ju inte gjord av pengar.

Pratade med Rachel, som kanske är den trevligaste människan på hela företaget, och även var den som intervjuade mig innan jag började. Hon var väldigt förstående, och hade inte hört talas om uppvisningen Shelley och Ann hade bjudit på för någon månad sedan.

Jag var tvungen att lämna in ett skriftligt uppsägningsdokument, så hon lånade mig ett block och en kulspetspenna.

Vet inte om jag berättat om senaste tidens uppsägningar/avskedanden på jobbet, men bland annat har 1) två baranställda fått sparken för att ha serverat en full gubbe 2) En av de två sparkade tagit sitt ärende till rätten, vunnit mot företaget, och återfått en tjänst på flygplatsen! 3) En teamleader som arbetat fem år på företaget fått sparken efter att ha gett en muffin till en annan anställd utan att ta betalt 4) En anställd fått sparken för att hon mottagit en muffin utan att betala för den. Ingen av dessa tjejer hade några som helst formella varningar innan avskedandet. Teamledern Lina ska dock enligt rykten ta sitt ärende till rätten även hon, och hon lär med största sannolikhet vinna, vilket jag verkligen hoppas. 5) En lagersnubbe fått sparken efter att ha kommit 15 minuter sent till arbetet.

Sammanfattningsvis: Sedan jag började har fyra supervisors lämnat företaget, och ytterligare fem personer fått sparken. Det säger en del om företagskulturen.

Så, vad ska jag nu göra istället undrar ni? Jo, jag har hittat ett jobb som verkligen känns rätt, som är relaterat till min utbildning och något jag kommer ha nytta av i mitt framtida… No, just kidding!

Jag ska sälja frukt.

Jepp.

Jag ska köra ut en liten lastbil, parkera, sätta upp en skylt, och sedan sitta i en solstol dagarna i ända. Faktiskt. Men ärligt talat är det en uppgradering. Jag får spendera hela sommaren i Auckland utomhus, med samma lön jag hade fått på flygplatsen. Men slipper jobba arslet av mig och stå ut med psykotiska chefer. Det kommer istället vara, som man säger här, ganska laid back.

Så, tisdag nästa vecka blir min sista dag hos HSMC-AIAL. Sedan blir jag fruktman på fredagen.


****


Som om inte en uppsägning hade varit nog för en dag, visade sig den här onsdagen bli den stressigaste arbetsdagen på länge. Det var ett flertal försenade flyg i dag, allt på grund av DETTA.


****


Varje månad samma sak; frustration över det jäkla otyget med data-limit på bredbandet! 20GB på fyra personer räcker inte alls. Och att köpa 20GB extra kostar oss 30 dollar. Det landar därmed på 120 dollar i månaden för bredband och telefoni. Visserligen fördelat på hela hushållet, men ändock förbenat dyrt.


****


That’s all for now.

Vi hörs

nu är det nog min tur

Jag har nog varit lite dålig att lägga upp nya inlägg här, men det är aldrig någon som kommenterar inläggen jag skriver, så jag undrar om någon läser vad jag skriver!?

I alla fall... Det är inte bara Daniel som haft otur här i landet. För några veckor sedan började jag få utslag på armar och mage. Kunde inte komma på vad utslagen kom ifrån (nytt tvättmedel? Nej! Ätit något annorlunda? Nej! Ohyra i hemmet? Nej, ingen annan i lägenheten har utslag!) Och eftersom jag inte kunde komma på vad utslagen kom ifrån, sa jag inget förutom till Daniel. Men så en dag kom jag på det! Jobbet använder en riktigt dålig Drycleaner som tvättar allas uniformer. Uniformen sitter precis där utslagen är! Kanske har de ändrat några kemikalier eller liknade som jag inte tål? Så jag berättade på jobbet, och det verkar som om jag inte är den enda som fått utslag av kemikalierna! Så nu tvättar jag uniformen själv och utslagen är borta. Skönt!

Ja, nu är det verkligen vår här i Nya Zeeland! Regnar bara en till två dagar i veckan, annars sol, sol, sol! Så härligt med lite värme!

Här i Nya Zeeland är inte bara vädret tvärtom från Sverige. De har lite andra underliga saker för sig, i alla fall underliga om man ser till Sverige:

Här kan man inte uttala sitt eget alfabet rätt (Se video klippet som Daniel la in i förra inlägget). Jag hade tex. en gäst under min första månad på jobbet som sa följande när han skulle checka ut:

Can I borrow you PIN, since I left my at home?
Jag: My PIN?
Yeah, you PIN. *gäst viftar med PENNAN han just signerat kvittot med*
Jag: Ah! My PEN! Sure... *jag skrattar*

Här har de nämligen just infört chip i sina kredit kort. Detta komplicerar mycket, då väldigt få maskiner är uppgraderade med att kunna läsa chip. När detta introducerades fördes en kampanj som kallades "PEN or PIN". Problemet här är då att det uttalas "PIN or PIN". Därför måste man nu fråga "Do you have a PIN or do you sign?". Allt detta för att de inte kan uttala sitt eget alfabet.

Att köra bil är inte heller så lätt här. De kör på vänster sida, men har en underlig regel för att svänga vänster (eller vad säger du Karin?!). Regeln är följande:
Säg att du ska svänga vänster in på en väg, ingen bil kommer bakom dig. Du ser i korsningen att det är en annan bil i motsatt riktning som också ska svänga in på vägen du ska svänga in på. Då måste du VÄNTA på att bilen i motsatt riktning kör FÖRE DIG in på vägen! Viktigt alltså att hålla uppsikt till HÖGER om du ska svänga VÄNSTER. Konstigt.

Här finns inget H&M. Liknande affär är Supré, men tro inte att utbudet är detsamma som H&M. Och räkna inte med att kläderna är gjorda av bomull. Bomullskläder finns bara i dyra affärer, och är dyyyyra. Det finns tom en affärskedja vid namn CottonOn. Men tro inte att kläderna här är av bomull (kan tro detta av namnet) nej, nej. Bomull är dyyyyrt.

Internet är en annorlunda historia från Sverige. Bredband är lååångsamt och för att använda det, finns det alltid ett BUT... Download limit är något som finns överallt, hos alla nätverk. T.o.m på jobbet har vi Usage Limit, En timme kostar $5 och Usage Limit är 5MG, dvs ingenting. Du kan logga in på din mail, men inte läsa några mail...

Och fåglarna! Här i NZ fanns för några decennier inga fiender på marken (inga hundar, katter, pungråttor) och därför överlevde NZ's nationaldjur Kiwi fågeln som går på marken. Men t.o.m nu går fåglar på marken. Hemma i Sverige sitter fåglar i träd/buskar/telefonvajrar när de filosoferar, men inte här inte. Här SITTER de på marken. Ja, alla fåglar sitter hellre på marken, småfåglar och måsar, alla sitter på marken. De verkar inte ha fattat ännu att fiender har introducerats i landet. Konstigt.

Men vi har i alla fall vår nu, och ni har höst. Den konstigaste men bästa skillnaden från Sverige.

Det var visst länge sedan…

Det är vårtider i Auckland!

Det är kanske inte därför det inte skrivits något här på länge, men skönt är det. De senaste dagarna har solen hållit sig framme och temperaturen letat sig upp till 18-19 grader. Just då känns det extra motiverande att ta sig till jobbet och se solen passera från fel sida av fönstret.

Jag har nu blivit bättre i halsen, men inte riktigt blivit av med hostan. Det var väl någonting envist som fick tag i mig. Utöver det fortsätter jag ha viss otur. En bit av min trasiga sidotand gick sönder, och jag tvingades till (ytterligare) en fyllning hos tandläkaren. Men som sagt, solen skiner i alla fall…

Något nytt jobb har jag inte lyckats få heller. Men vi har åtminstone fått en 25-cents lönehöjning sedan månadsskiftet. Det blir ju flera dollar extra i veckan. Så nu ligger jag nära en svensk lönenivå. Från 1995.

Men en löneökning på 25 dollar hade varit en undermålig ersättning för att stå ut med vissa sidor av företaget. Och jag är inte ensam om att tycka illa om saker och ting. Den senaste månaden har fyra mellanchefer, supervisors, lämnat arbetet. Fyra! Man skulle kunna tro att sådant skulle få ledningen att fråga sig vad fan det är som händer, men jag tror nog det rullar på som vanligt.

Stackars Linda, ny supervisor på jobbet, svär sig redan hes över eländet, drygt två veckor in i arbetet.

Oh, the joy of work!

Hur som helst. Jag får åtminstone varje dag från min arbetsplats se världens största kommersiella passagerarplan, Airbus A380. Vilken bjässe! De övriga planen ser ut som leksaksmodeller när de passerar Emirates terminal vid taxibanan.

***

Häromdagen besökte jag en Barber i Kingsland. Han verkade mest trött på att behöva ha kunder som kom in och störde i hans salong, men gjorde ett bra jobb med trimmern och rakbladet.

***

Hade tänkt berätta lite om Nya Zeeländarnas underliga dialekt, men jag orkar inte just nu. Kolla in filmen om den strandade valen:



Lägg märke till hur ”E” blir ”I”, och vice versa. ”O” blir ”U”. Och, ja. Konstigt är det, men roligt.

Snark. Måste sova. Ytterligare en dag i paradiset väntar i morgon.

Vi hörs.