....

Gert Fylking ropar: Äntligen!

Och jag gör likadant. Sara också, kanske fler.

Nu har jag fått jobb ute på flygplatsen. "Induction" på torsdag.

Sweet as!

Dagarna går

Oj, oj, oj. Det har hänt mycket den senaste tiden. Nu är det ju i och för sig ganska länge sedan det skrevs något här, så bara man klivit ur sängen varje dag borde det väl finnas något att berätta? Men jorå. En del har hänt.

Det har (äntligen) hunnits med två arbetsintervjuer. Den första av dem var på ett ställe som säljer ”military surplus”, alltså militärt överskott eller liknande (tänk ÖB fast utan godis, schampo och VHS-filmer). De sålde bara militärprylar, och var väl överlag en ganska skum butik, med skum personal och skumma kunder.

Det jobbet fick jag inte, de ville ha någon som kunde stanna längre än till februari.

Den andra intervjun var ute på flygplatsen. Skickade in ansökan en morgon i veckan och två timmar senare blev jag uppringd och fick komma in på intervju dagen efter. Det gick bra, och jag gjorde i torsdags en s.k. Trial Day (övers: jobba gratis). Jobbade ungefär tre timmar i en bar, fick göra lite av varje som ingen annan ville göra, och det gick fint. Jag följde en Team Leader i hasorna hela dagen, och sen skulle hon och the Big Boss (på alla sätt och vis) diskutera min insats.

I dag måndag väntar jag på ett samtal från Rachel, där hon förhoppningsvis säger att jag får fortsätta. Jag skulle bli jävligt besviken, och förvånad, om det inte blir så. Team Leader-Julie sade adjö med orden ”I hope to see you again”, vilket i mina öron klingar ganska positivt. Men man vet ju aldrig. Inte fan hade jag trott att det skulle ta mig tre månader att hitta ett riktigt jobb heller…

Men, jag fyllde ju faktiskt 25 i går! Hade en väldigt bra födelsedagshelg. Sara hade lyckats få ledigt både lördag och söndag, så vi hann med en hel del. Pannkaksfrukost på lördagen, sedan tog vi Pärlan ut till Sylvia Park. Där strosade vi runt ett tag, och gick senare på bio och såg The Hangover. Den var faktiskt väldigt rolig. Hade väntat mig en helgrabbig rulle med tuttkavalkader á la American Pie, men den var inte riktigt så grabbig. Om än lite. Men Sara skrattade nog precis lika mycket som jag.

Senare på kvällen kokade vi upp en tomatsås med musslor, och svepte kastrullen med baguette och gott vin. Sedan följde några drinkar tillsammans med Jeremy och Jane, innan tolvslaget kom och jag fick lov att öppna paket. Av J & J fick jag en kopia av filmen The Odyssey - Sara hade köpt mig ett par ursnygga solglasögon vi hittade i stan förra veckan, och hade dessutom passat på att köpa sig ett par själv. Utöver det hade hon bokat in oss för brunch på The Orbit, som ligger i toppen av Sky Tower. Dit åkte vi igår, och det var fantastiskt gott. Självklart hade Sara påpekat att det var en födelsedag, och jag fick ett (gratis!) födelsedagskort och fyra marshmallows med tårtljus. Deluxe. Det bjuds en jäkla utsikt där uppe i tornet, men just den dagen var det mulet och dimmigt som bara den. Dock fick vi se en tjomme utföra ett Skyjump utanför fönstret, det var väldigt obehagligt.

Vissa blir glada av att laga mat.. Lucky me.

Mums.

Sweet as!

Dom sparade inte på krutet minsann..

Men innan helgen kom hade vi bokat flygbiljetterna hem nästa år! Det finns ett lågprisflygbolag som heter AirAsia (utnämnt till världens bästa 2009), som har helt vansinnigt billiga flygbiljetter. Den första halvan av vår hemresa går från Melbourne till Kuala Lumpur den 11 april nästa år. För den nätta trippen på åtta flygtimmar betalade vi 303 Australiska dollar. Tillsammans! Vi bestämde att nästa gång inte göra hela 25-30 timmarsflygningen i ett svep, utan mellanlandar i Kuala Lumpur i fyra nätter. Skitkul! Sedan flyger vi från KL den 15 april och landar 13 timmar senare på Stansted i London. Den trippen kostade 1600 Malaysiska Ringit (tror jag det heter), vilket motsvarar ungefär 3500 kr. Alltså betalar vi runt 5500 för HELA hemresan. För oss båda tillsammans. Det låter inte riktigt klokt, men stämmer. För flygresan till Auckland betalade vi 6000 kr, var.

En annan mindre rolig företeelse damp i dag ner som ett brev på posten (bokstavligen). Någon (inte Sara) hade tydligen kört pärlan 11km över hastighetsbegränsningen på en 50-väg för nästan två veckor sedan när vi var ute och utforskade nya delar av Auckland. Polisen ville ha 80 dollar för kalaset. Grattis!

Uppdaterar för övrigt FB-fotoalbumen då och då, så kolla in dem via länkarna till höger om ni inte varit där på ett tag.

Men, ja… nu väntar jag mest på ett telefonsamtal. Och håller tummarna.

Muriwai Beach - given i nästa fotobok, Sara kan hon!

Tillbaka i Auckland

Ja det blev bara en vecka av kiwiplockning. Säsongen tog slut och lika bra var väl det, för lönen var i väl något man möjligen hade kunnat leva på i Thailand. Lägg till en inflammerad muskel på det så får man se det hela som en räddning från framtida arbetsskador.

Men, Sara och jag fick i alla fall stanna en natt i Paihia, och det kan ha varit värt en veckas slit bara det. Det är lågsäsong nu, så vi fick ett jäkla fint hotellrum till ett väldigt bra pris - och åt färsk fisk på en liten restaurang runt hörnet. Tyvärr regnade det hela dagen efteråt, ganska typiskt efter en hel vecka med en knappt timmes moln på himlen, så vi gjorde inte så många stopp längs med vägen under bilfärden hemåt. Har lagt upp en del nya bilder i Fejsboksalbumet som finns länkat till höger.

Så, nu är det arbetssökning 24 timmar om dygnet igen. Men, som sagt, det är nu lågsäsong och det verkar som att många lämnat landet, förhoppningsvis blir även en del arbeten tillgängliga i och med det.

Här har det regnat i flera dagar nu, och prognosen ser lika ljus ut den:



Sara har en ledig dag denna fredag så vi var inne i stan och besökte en stor bokhandel som ska stänga igen dörrarna och nu säljer ut hela sortimentet med 40 % rabatt! Vi hittade en del intressanta titlar....




Så, nu har vi läsning ett tag framöver. Har som sagt ingen tv här i lägenheten, så det finns mer lästid än någonsin förr!

Dock vet vi nu att vi ska flytta ur lägenheten så småningom, någon gång i månadsskiftet juli/augusti. Jeremy och Jane ska flyga över till Frankrike och gifta sig i juli och kommer vara borta i tre veckor, vilket betyder egen lägenhet för vår del! När de kommer hem därifrån ska Jane flytta tillbaka och arbeta på ett sjukhus i Auckland, så de vill då ha lägenheten för sig själva igen. Men det är ju så pass långt fram - no worries.

Nu ska vi dricka te och försöka värma oss framför gasbrasan!


På återseende

Kiwi kiwi kiwi

Sara har ju redan skrivit att dagen kom då jag ensam satte mig i vår nyinköpta Mitsubishi Lancer och åkte upp mot Northland och den lilla, lilla staden Kerikeri. Jag hade blivit lovad ett jobb av Michele som driver Hone Heke backpackers i orten, och hon bad mig att komma upp redan på söndagen. Det tog ca 3,5 timmar att köra, men på vägen passerade man en del fantastiska vyer. Väl på plats ringde Michele till arbetsgivaren i fråga, och då visade det sig att jag inte skulle börja förrän på tisdag, eftersom måndagen var Queen’s Birthday och därmed helgdag. Dessutom skulle den återstående plockningen bara pågå i drygt en veckas tid… Så, inte mycket att vara glad över så långt.

Inte mycket mer att vara glad över fanns det efter att ha hittat till rätt dorm. Där huserade fem snubbar som hade bott där en längre tid och det hade satt sina spår. Det såg ut som en knarkarkvart med kläder och prylar utspridda överallt, matrester på golvet, och smutsig disk på bordet. Just the way I like it.

Efter att ha bäddat, handlat lite mat och motat undan andras prylar för att över huvud taget få plats med min packning så hade jag mer eller mindre redan vant mig. De flesta var väldigt trevliga, så man får bara ta det som det är. Jag får åtminstone nya sängkläder varje vecka, om jag nu stannar längre än denna.

På måndagen smorde jag två lunchmackor att ta med mig ut på vägen. Jag tyckte söndagen på Hone Heke var lång, och insåg att jag behövde köra runt och se mig om i området. Kerikeri ligger i ett område som kallas Bay of Islands, som ska vara väldigt populärt bland turister. Och ja, man förstår varför när man börjar utforska det lite närmare. Nu är det ju snart vinter, så speciellt överbefolkat är det inte . Jag började med att åka ner till Kerikeri River, där Nya Zeelands äldsta hus ligger. Åkte senare lite fram och tillbaka, med ett längre stopp i Paihia och Waitangi (dessa namn!). Waitanga är speciellt, där skrevs nämligen ett fredsavtal mellan Maorikungar och den Brittiska kronan på 1800-talet (tror jag). Huset där avtalet skrevs under finns bevarat, tillsammans med annan maorikultur. Det ska vi besöka när Sara kommer uppåt hon också. Paihia var mer eller mindre en liten turistort, främst för att staden är porten ut mot havet här, och ett antal firmor kör båtturer och kryssningar till närliggande öar därifrån. Väldigt rogivande trots allt med en fantastisk utsikt, främst om man parkerar en bit utanför huvudgatan.


Kerikeri River



Paihia






Så på tisdagens morgon var det dags för första dagen av kiwiplockning. Jag och en tjeck som heter Martin var nya och följde efter tre tyskar när det var dags. Och hur ska man beskriva kiwiplockningen i sig? Tungt. Man utrustas med en korg som man hänger över nacken och trär armarna igenom, som en bak-och-fram-vänd ryggsäck ungefär. Sedan går men helt enkelt bara och betar av kiwiträden. Det må inte låta så farligt, men korgen är stor och när man börjar närma sig till bredden av frukt så är den förbannat tung.

Nu när jag har jobbat i tre dagar har jag förstått att det i princip finns två olika varianter av hur man binder (eller var det nu kan tänkas heta på fruktodlar/trådgårdsspråk) kiwiträden. Antingen fäster man grenarna i tvärgående vajrar, så att man så att säga går i gångar och plockar all frukt ovanför huvudet. Det låter hur bra som helst, men sanningen är att efter 9 timmar med lyfta armar och en tyngd runt halsen är man skapligt seg. Dessutom, så är ”taket” på vissa gårdar åt helvette för låga och frukterna hänger ner dryga metern från marken. Man måste fortfarande ta sig framåt och plocka frukten, men det är omöjligt utan att kroka på sig och sjunka ihop allt vad det går.

Den andra varianten, och som vid första anblick ser ännu värre ut, är att träden istället är bundna längs med enstaka vajrar, så att grenarna går växer ut och hänger ner till marken på båda sidor om dem. Jag trodde man skulle bli jäkligt trött av att behöva böja sig ner ständigt, men det var snarare skönare att få mer variation i plockhöjd. Om den första varianten var påfrestande utavbarahelvette för axlar och nacke, var den andra varianten milt påfrestande för ryggen.

Arbetet är inte direkt något man blir rik på. Man får betalt 18.10 dollar per ”bin”, vilket är en skitstor trälåda helt enkelt. Dessa dollar ska delas på hela teamet, ungefär 10-12 personer. Dessa lådor körs på släp efter trakter, och varje släp bär på tre lådor att fylla. Idag hann vi med runt 70 lådor. Mina axlar och värker som fan och min övre rygg känns hård som en stenplatta.

Nu tar dock plocksäsongen slut på lördag eller söndag. Sen vet jag inte om det finns något arbete här mer, och Sara tycker helst att jag ska återvända till Auckland. Det har dykt upp några ställen hemma i Newmarket som letar efter personal.

Det bästa med jobbet är nog ändå att man sover som en bebis om natten. Somnar strax efter 10 varje kväll, och har inga problem att sova hela natten igenom, förutom när skotten under mig i våningssängen börjar med sina lustiga nattliga ljud och ryck. Arbetet börjar oftast mellan 9 och 10 om dagarna, tidigare kan man inte börja för då är frukten för mjuk efter nattens fukt. Börjar det regna kan man inte fortsätta, men det har varit klarblå himmel här om dagarna ända sedan jag kom hit.

Hur som helst, nu väntar två eller tre dagar av ”poorly paid, back-breaking work” som Lonely Planet beskriver det. Sedan får vi se.

Kort uppdatering

Nu var det nog min tur att skriva ett inlagg.

Vi har blivit stolta foraldrar till Parlan, en Mitsubishi Lancer fran 1992. Den bilen far jag tyvarr inte se sa mycket utav sedan i forrgar, da Daniel akte 3,5 timmar norrut for att plocka frukt. Ja, sahar langt ifran varandra har vi inte varit sedan jag akte till Bali for tre ar sedan i tva veckor.
Sedan vi kopte bilen har Daniel inte fatt nagot jobberbjudande forutom fruktplockning, sa det blev inte annat an att satta sig i bilen och kora.

Sedan Skatteaterbaringen fran Australien kom har aven en liten Ipod Nano inhandlats, vi maste ju ha nagot att lyssna pa i Parlan! Aven denna tog Daniel med sig till Kerikeri i forrgar. Sa ingen musik kan jag lyssna pa i den tomma lagenheten...

Datorn tog Daniel ocksa med sig, sa eftersom vi inte har nagon TV i var lagenhet tillbringas kvallarna framfor en bok eller i koket. Ja, nya kakrecept har framtagits pa basta mojliga satt: baka sa mycket som mojligt -tillslut blir nagot riktigt gott. Kakor vantar nar du kommer hem Daniel!

Sjalv jobbar jag fortfarande pa the Quadrant. Jag trivs langt ifran sa bra som i Sydney. Skillnader fran Sydney: har far man mat (mat=flingor och mjolk, vitt brod, ost, tonfisk och pulverkaffe), jag far betalt ungefar lika mycket som jag fick nar jag var 15ar (och det ar BRA betalt for Nya Zeeland!), kollegorna gor allt for att komma ifran jobbet (spela spel pa arbetstid, komma sent till jobbet, ta langa raster etc) och ingen har i receptionen vill egentligen vara har (alla ar helt nya i hotellbranshen och har aldrig velat jobba inom branshen) och detta leder till att ingen gor ett riktigt bra jobb vilket paverkar gastens upplevelse. Inte roligt alls!

Men vi trivs i Nya Zeeland. Det ar kallt, morkare for varje dag och det finns ingen isolering i husen. MEN det finns en hel del riktigt trevliga manniskor har, ALLT ar billigare an i Sverige, och naturen ar FANTASTISKT vacker. Vi kommer definitivt komma harifran med ett harligt ar bakom oss.