Blanda och ge

Hej igen.

Det här inlägget skulle utan svårigheter kunna vara enbart positivt, eller en serie svordomar. Men vi tycker ju om att ta saker och ting i kronologisk ordning, so here it is:

När vi lämnade Dunedin åkte vi nordväst mot Mt Cook och Lake Tekapo, två underbara platser:



Vi tältade två nätter längs med vägen innan vi nådde bergsbyn Hanmer Springs - ett ställe som är helt inriktat på bad och spa. Där hade vi lyckats boka ett väldigt billigt paket som inkluderade boende, halvtimmes bad i privat pool, halvtimmes ångbastu och massage!

Vi hade otrolig tur med boendet; hamnade på ett härligt litet motell med enbart två rum i trädgården hos ett gammalt par och en söt liten hund. Enorm säng, jaccuzzi och tv. Behandlingarna delade vi upp på två dagar, och däremellan lagade vi god mat, promenerade i skogen och njöt av solen.

När det var dags att lämna Hanmer Springs styrde vi kosan mot Kaikoura. En liten stad som ligger vid en halvö på östkusten, omringad av en bergskedja som just när vi kom glaserats av säsongens första snö längs toppen. En makalöst härlig plats, och ja, där hände en hel del…

Det började med ofrivillig kontakt med den lokala poliskåren.

När vi svängt av riksvägen för att svänga ner i stan var det nedförsbacke och gick tydligen en aning för fort när det blev 50-väg. Det missade på något vis personen som körde (inte Sara), och vips kom farbror blå med blinkbilen i full kareta efter pärlan.

Vi stannande bilen och hoppades det gällde en väskryckning vid stranden eller slagsmål mellan fiskegubbarna, men icke.

Konstapeln var dock oförskämt trevlig, i vanlig ordning, och en böter är ju “no dramas”. 120 dollar. Jag vet inte vad 66 km hade kostat hemma, men jag gissar på ganska mycket mer.

Hur som helst, vi var trötta och hungriga så vi tog oss till vår Holiday Park och checkade in i vår lilla cabin. Tur var det för vädret dessa två dygn var minst sagt schizofrent.

Det spöregnade när vi anlände, på fredagsmorgonen när vi hade bokat in en tur med lokala Maorier var vädret picture-perfect. Klarblå himmel, knappt ett moln, och fortfarande en del snö på berget.

Turen i sig var grym. Intressant, lärorik och underhållande.

Vi lämnade turen med glatt humör och bestämde oss för att promenera längs vandringsleden som tar en runt halvön via sälkolonier och branta klippor, det skulle ta oss drygt 3 timmar inkluderat ett stopp vid stans utkikspunkt.

Nu snabbspolar vi framåt en sådär 70-80 minuter: vi vandrade längs med klipporna och har förstått att det så småningom kommer bli regn, himmelen söderut är kolsvart, och avlägsen åska som snabbt närmar sig hörs.

Typiskt nog faller några droppar regn, vi tar på oss våra vindjackor och fortsätter mot ett riktigt brant och slingrande parti av leden längs med de höga klipporna. Mitt i detta parti slår den värsta jävla hagelstorm vi någonsin sett till. På 10 sekunder var vi blöta som om vi hade hoppat i havet, havsvindarna blåste omkull oss, och haglet pepprade oss som om vi blev beskjutna av luftgevär.

Vi satt helt enkelt jävligt dåligt till just då: helt oskyddade mot en hagelstorm som fick kraft från havet, på en liten stig med 20 meters stup ner mot havsklipporna. Vi var tvungna att vända ryggen mot havet för att inte bli blinda.

Det var helt vansinnigt, och ärligt talat jävligt läskigt. Vi lyckades klättra över ett taggtrådsstaket och springa med vindarna upp över en kulle in mot land, som två bambis på hal is i plaskblött gräs som började täckas av hagel. Efter 50 meter nådde vi en rad skrala träd bakom ytterligare ett staket, som åtminstone gav lite skydd. Där försökte vi huka oss undan det värsta av infernot - helt avdomnade i händer och ben av kylan och hagel.

Mitt i allt detta verkade åskvädret dragit in rätt över huvudet på oss, det såg helt enkelt inte särskilt ljust ut - jag ringde larmnumret 111. Dels tyckte vi att någon måste veta att vi är där, och förhoppningsvis kunna ha en aning om hur länge helvettet skulle fortsätta.

Operatören ställde en del frågor, och uppmanade oss att försöka vänta ut det hela om vi hade bra skydd. Urvalet var som sagt begränsat, men polisen visste åtminstone om att var därute, better safe than sorry.

Efter ett tag, som kändes som en halvtimme, var haglet borta, men regnet fortsatte ösa ner. Vi bestämde oss för att fortsätta springa över kullarna inåt halvön där vi tyckte oss se hus någon kilometer bort.

Snabbspolar ytterligare 20 minuter eller så:

Vi hamnade hemma hos fiskaren Scott, som mest skrattade och undrade vad fan vi gjorde ute när en storm var på väg in. Han var schyst och lät oss komma in, slängde in våra kläder i torken, kokade te, gav oss handdukar och bjöd in oss i tv-rummet där han satte på kaminen.

Scott tog kontakt med polisen, vi kom på att vi mött ett gäng seniorer på väg åt andra hållet som inte såg ut att gå överdrivet bra precis innan ovädret drog in.

Vi stannade där ett tag, snackade, värmde oss, och beskådade de märken som haglet lämnat efter sig. Mina händer var svullna och såg ut som om de attackerats av en hel svärm myggor.

Fiskaren Scott berättade med glädje om allt från fiskeri, oväder, film, Stewart Island, hans fyllekörning som slutade med en kvaddad bil och indraget körkort, och med viss stolthet om hans tvåårige son som bor i Wanaka och tydligen kan använda ordet fuck i alla dess grammatiskt korrekta former, och spöa sin 11-åriga storebror.

Så småningom tog vi en taxi till vår stuga, och försökte få så mycket vi kunde torrt.

Det gick åt helvete med både kamera och min mobil. I ryggsäcken hade vi av någon anledning våra pass, men som tur var var de det enda som klarade sig någorlunda bra ifrån vätan.

Scott fick sig en rolig historia att dra nere på puben - men jag kan lova att när vi var mitt i det hela var vi inte så kaxiga… Men tja, lite dramatik har ingen dött av!

Givetvis blev det en del svordomar och dylikt - att bli av med kamera och telefon i samma veva är inte det roligaste. Men vi klarade oss undan bra ändå. Vi hörde en del locals vid Fish-n-Chips-kiosken säga att det var den värsta stormen de sett i området.

Läste lite senare det här på nätet, så ja, blåste gjorde det.



I morse var vi en aning sura över att bli tvungna att åka ut på en inbokad Albatross-Encounter utan kamera, men det visade sig att vi kunde hyra en av firman - med undervattenshus.

Det blev en perfekt tur: härligt väder, mängder av delfiner, fem olika arter av världens största fågel, en hel del andra fåglar, en blåhaj, och urgulliga sälungar.



Har en del fräcka filmer från trippen, kommer senare...

Så… Nu är vi i Christchurch. Ny camping, ny stuga. Hade tänkt fortsätta söderut till Banks Peninsula, men var trötta och behövde andas ut en aning. Till halvön tar vi oss i morgon istället, och vi är nu inne på de sex sista dagarna i landet.

Vi ses snart!