Tillbaka i civilisationen

Det har varit ganska tyst här den sista tiden, det är inte så att vi inte gjort något värt att berätta, utan snarare beror det på att vi befunnit oss i radioskugga.

Så, var var vi nu….

Vid senaste inlägget befann vi oss i Milford Sound, där vi skulle paddla kayak i fjorden.

Det gjorde vi, och ja det var en upplevelse. Vi gled förbi sälar som slöade på klipporna, paddlade allt vad vi kunde rätt in i ett vattenfall, och fick besök av delfiner som kom upp och blåste någon meter från våra åror. Det var härligt, med enda nackdelen att det var oerhört jobbigt. Varken Sara eller jag har kayakat något nämnvärt tidigare, resten av gruppen verkade vara proffs. Vi hamnade ofta en bit efter och fick paddla som tokar för att hinna ifatt, och då hade vår guide redan berättat klart vad han ville… “And that whas how the glaciers did that!”.

***

När vi packat ihop tältet och lämnade Fiordland styrde vi kosan söderut, så långt söderut man kommer i landet, och åkte över till den “lilla” ön Stewart Island. Vi bodde två nätter i en liten stuga på ett par kvadrat med vedspis och “low pressure shower” - ett system där man kokade sitt eget varmvatten på den portabla gasspisen, mixade vattnet med det precisa måttet one pot hot water and two pots cold i en hink, pumpade upp vattnet med ett handtag så det hamnade i en dunk hängandes i taket i duschhytten. Från dunken gick en liten gummislang med ett munstrycke att dra i, och vips - det tempererade vattnet strilade ner över dig.

Vädret var skit större delen av vistelsen där, men det var väldigt avkopplande. Ön i sig är ganska stor, 85% av den är nationalpark, och befolkningsmängden ligger någonstans runt 400. Ganska “rough” lokalbefolkning, som tjejen på i-siten beskrev det. Väldigt trevliga skulle vi säga ändå.

Vi hann bland annat med världens bästa fish-n-chips, Sara sög i sig ett ostron, promenader, vattentaxi och fågelskådning på närliggande Ulva Island - en ö där man utrotat alla pester och som nu är full av ovanliga och hotade fågelarter. Hur kul som helst! Man kommer inte undan att få höra och lära sig mycket om det unika djur- och växtliv som finns här, och det är väldigt intressant.

Returtrippen tillbaka till fastlandet var inte ett dugg rolig. Det blåste fan på havet, och katamaranen var relativt liten. Det gick upp och ner, höger och vänster. En tant till höger om oss fyllde några vita påsar med dagens lunch.

***

Vi sov en natt i Invercargill, tvättade, åt pizza, och tog oss på morgonen återigen upp till Fiordland och Manapouri, för att därifrån åka ut på en helt fantastiskt övernattskryssning i Doubtful Sound. Den resan kan vi berätta mycket om, men det går inte att förstå hur mäktigt det var - inga foton gör det rätta. För att ta sig ut till färjan måste man först åka en mindre båt över Lake Manapouri i en timme, och sedan fortsätta med buss ytterligare 40 minuter.

Väl på färjan åkte vi ända ut till Tasmanska havet, såg en sälkoloni, och lade till över natten i en lugn avkrok i fjorden.

Jag åt antagligen mer än vad jag gjort på flera veckor under kvällens buffé, och mådde lite för dåligt ett slag. Till frukosten var jag dock återställd, det gick ner en hel del croissanter.

På återresan mot kajen hade vi turen att komma nära ett gäng Fiordland Crested Penguins, en av världens mest sällsynta pingviner! Riktigt roliga små rackare, och hade vi haft en bättre kamera hade vi kunnat bjuda på väldigt bra bilder.

***

När vi var tillbaka i Manapouri styrde vi återigen Mitsubishin söderut för att resa längs med Southern Scenic Route genom området Catlins.

Vackert, i vanlig ordning, och helt perfekt väder!

Vi såg massor av vattenfall, stränder, djur, och något så ovanligt som skogsfossil.

För förhoppningsvis första och sista gången höll jag bokstavligen på att snubbla över ett par sjölejon som sov i sanden. No joke. Och sjölejon, märkte vi, är väldigt, väldigt stora. Hannen var minst två meter lång, och såg ut att vara ganska tung.

Där gick jag i sanden och njöt av utsikten, sjölejonen hade av någon anledning kurat ner sig ordentligt i sanden och blivit kamouflerade. Plötsligt skrek Sara till en aning, och jag märkte att det som i ögonvrån såg ut som ett stycke driftved rörde på sig. Med några snabba språng bakåt var jag på ett ofarligt avstånd. Skyltarna vid parkeringen såg vi senare föreslog ett säkerhetsavstånd på 20 meter, de kan bli aggressiva om man kommer för nära, och tvekar inte att jaga efter eller bitas om de känner för det. Inte så gulligt.

Men, ingen skada skedd! Och nu kan vi i princip pricka av alla de djur vi ville uppleva längs vägen.

***

I detta nu befinner vi oss i Dunedin, en av de äldsta städerna i landet. Vi hade problem att hitta boende när vi kom hit, trötta och hungriga. Det fick bli ett motell, en aning deluxe.

Var ute på Otago Peninsula i dag (gissa? Det var jättefint!), och på Cadbury World - landets största chokladfabrik. Nu vet vi hur det ser ut när man släpper ut ett ton smält choklad i ett vattenfall, just for show. Som avslutning av kvällen åt vi en grym japansk middag.

I morgon ska vi röra oss norröver, mot Mt Cook.

Det ska inte ta lika lång tid till nästa inlägg.


Vi hörs!



(Fick förminska bilderna en aning, vi har superslö uppkoppling i vanlig ordning)