Snart är vi där…

Hemma alltså.

Med risk för upprepning: det har gått fort.

När vi landar på svensk mark om drygt en vecka har vi varit på resande fot i 75 dagar som har gått i ett swoosh.

Den senaste veckan har varit något utöver det vanliga. Vi har åkt tusentals kilometer genom centrala Australiens öken, sovit i swags under bar himmel, sett solen gå ner och stiga över Uluru, vandrat i tryckande hetta och sett ett antal road trains längs med de raka vägsträckorna.

Så om vi backar till den 26 mars.

Då flög vi från Melbourne rätt in i mitten av landet till Alice Springs - och även om det var varmt i Melbourne under de dagar vi var där var det inte alls samma hetta som mötte oss på plats. Trots att hösten var på intåg och allt.

Vi spenderade tre nätter på Alice Lodge Hostel, såg oss runt i Alice Springs, vilket ärligt talat inte tar så lång tid, drack kall öl om kvällarna för att kyla ner oss, och köpte två målningar av en aboriginsk kvinna i centrum.

I Alice Springs, som ligger i delstaten Northern Territory finns det gott om urinvånare - och man ser väldigt tydligt att det är en folkgrupp med stora problem, och att de inte är omtyckta av alla vita ozzies. Den första mannen vi kom i kontakt med, som körde oss från flygplatsen till boendet, berättade med avsmak om vad han tyckte om dem - “lazy fuckers” som bara sitter och glor hela dagarna i väntan på att spritbutikerna ska öppna. Alla var alkoholiserade, farliga och orsaken till att man i Northern Territory inte får köpa alkohol innan klockan 14 om dagarna, eller köpa stora mängder utan att förklara varför. Dessutom skulle man inte gå själv på stadens gator om kvällarna, för om ett gäng aboriginer (som per automatik då kommer vara drängfulla) får syn på dig, “will look at you and then kill you”.

Jag har aldrig träffat någon så öppet rasistisk - men han speglar nog tyvärr åsikter som ganska många vita i området delar.

Anyway. Vi stannade i staden tre nätter innan det blev dags för vår sex dagar långa gruppresa genom The Red Centre - som var helt fantastisk.

Vi sov första natten på en campingplats vid en enorm cattle station - runt 800 000 hektar som tydligen är ganska litet i området. Där spenderade vi första natten av fyra där vi sov i en swag - en sorts förstärkt sovsäck med madrass som man rullar ut på marken och sover under stjärnorna i.

Andra dagen vandrade vi runt i Kings Canyon - en helig plats för aboriginerna.

Kan tala om att det finns ett överskott av flugor i området. Vi blev som tur var rekommenderade att köpa flygnät för att skydda oss från de små liven - och tur var det. Det är enormt påfrestande att vifta bort miljarder av svarta flygfän som gör allt för att krypa in i alla öppningar de kan hitta - ögon, mun och öron.

Efter att ha vandrat igenom Kings Canyon tog vi oss de dryga fem timmarna till Uluru, också känt som Ayers Rock - där vi campade i två nätter. Vi fick se solned- och uppgångar vid stenen, och vandra i Kata Tjuta, även det en traditionellt viktig plats för aboriginska folket.

Det var bland de mäktigare upplevelserna vi varit med om under resans gång - även om vi var långt ifrån ensamma om att vara där! Färgförändringarna som uppkommer när solen är på väg ner är magiska att titta på - och att se månen komma upp är en bonus.

Efter dagarna där tog vi oss söderut, och ja om ni tittar på kartan från förra inlägget kan man se att det handlar om ganska långa sträckor. Vi firade påsk i bushen - och natten innan vi nådde gruvstaden Coober Pedy sov vi en natt på en rastplats längs med vägen utan vatten eller el i sällskap med en miljon termitmyror.

Det var häftigt att se Road Trains komma dånande genom mörkret upplysta som ett tivoli. Man kan säga att de är lastbilar modell större: upp till tre släp och över 50 meter långa.

Coober Pedy var en upplevelse i sig - mitt i ingenstans ligger staden som är Australiens mest multikulturella. Drygt 3000 människor från hela världen lever där i hopp om att tjäna stora pengar på opaler. Staden står för 90% av världens opalproduktion!

Där sov vi som alla andra - under jord. Det blir så pass varmt om dagarna att folk föredrar att gräva ut sina hus ur marken med gruvmaskiner. På kvällen åt vi pizza och drack öl på den lokala puben.

Sista dagen blev den längsta i bussen - drygt 12 timmar tog det oss att komma hela vägen ner till Adelaide med stopp längs vägen. Bland annat stannade vi vid en enorm saltsjö - en märklig plats där det otroligt nog fanns fler flugor än i öknen.

Det var helt enkelt en otrolig resa, med en väldigt bra grupp och guide.

Vi har nu spenderat tre nätter i Adelaide, och bland annat varit ute på ytterligare en vintripp till Baross Valley - märkligt nog under den blötaste dagen Adelaide sett på tre år. Men det var en väldigt bra tripp med goda viner, bra vingårdar och god mat.

Vi sitter nu på flygplatsen i väntat på att boarda planet som ska ta oss till Sydney. Vi har längtat tillbaka dit sedan vi lämnade Australien i januari förra året - det känns lite som att komma hem, lite som att återse en gammal kompis efter lång tid.

Det blev en tidig morgon, och vi landar redan klockan 9 så vi har i princip fyra hela dagar där innan vi flyger till Melbourne på lördag kväll och därifrån tar oss till Kuala Lumpur 00.45 mot söndagen.

Så ja, vad säger man? Snart är det slut, och snart är vi hemma igen, bostads- och arbetslösa!

Men det ska givetvis bli skönt att få se alla där hemma igen - vi har ju faktiskt hållit oss borta från Sverige i nära två och ett halvt år.

Så fort vi är på plats och jag lyckas hitta en bra uppkoppling (jag har sagt det ofta, men nu ska det ske!), kommer jag lägga upp bilder från veckan som varit.

So long.