Kiwi kiwi kiwi

Sara har ju redan skrivit att dagen kom då jag ensam satte mig i vår nyinköpta Mitsubishi Lancer och åkte upp mot Northland och den lilla, lilla staden Kerikeri. Jag hade blivit lovad ett jobb av Michele som driver Hone Heke backpackers i orten, och hon bad mig att komma upp redan på söndagen. Det tog ca 3,5 timmar att köra, men på vägen passerade man en del fantastiska vyer. Väl på plats ringde Michele till arbetsgivaren i fråga, och då visade det sig att jag inte skulle börja förrän på tisdag, eftersom måndagen var Queen’s Birthday och därmed helgdag. Dessutom skulle den återstående plockningen bara pågå i drygt en veckas tid… Så, inte mycket att vara glad över så långt.

Inte mycket mer att vara glad över fanns det efter att ha hittat till rätt dorm. Där huserade fem snubbar som hade bott där en längre tid och det hade satt sina spår. Det såg ut som en knarkarkvart med kläder och prylar utspridda överallt, matrester på golvet, och smutsig disk på bordet. Just the way I like it.

Efter att ha bäddat, handlat lite mat och motat undan andras prylar för att över huvud taget få plats med min packning så hade jag mer eller mindre redan vant mig. De flesta var väldigt trevliga, så man får bara ta det som det är. Jag får åtminstone nya sängkläder varje vecka, om jag nu stannar längre än denna.

På måndagen smorde jag två lunchmackor att ta med mig ut på vägen. Jag tyckte söndagen på Hone Heke var lång, och insåg att jag behövde köra runt och se mig om i området. Kerikeri ligger i ett område som kallas Bay of Islands, som ska vara väldigt populärt bland turister. Och ja, man förstår varför när man börjar utforska det lite närmare. Nu är det ju snart vinter, så speciellt överbefolkat är det inte . Jag började med att åka ner till Kerikeri River, där Nya Zeelands äldsta hus ligger. Åkte senare lite fram och tillbaka, med ett längre stopp i Paihia och Waitangi (dessa namn!). Waitanga är speciellt, där skrevs nämligen ett fredsavtal mellan Maorikungar och den Brittiska kronan på 1800-talet (tror jag). Huset där avtalet skrevs under finns bevarat, tillsammans med annan maorikultur. Det ska vi besöka när Sara kommer uppåt hon också. Paihia var mer eller mindre en liten turistort, främst för att staden är porten ut mot havet här, och ett antal firmor kör båtturer och kryssningar till närliggande öar därifrån. Väldigt rogivande trots allt med en fantastisk utsikt, främst om man parkerar en bit utanför huvudgatan.


Kerikeri River



Paihia






Så på tisdagens morgon var det dags för första dagen av kiwiplockning. Jag och en tjeck som heter Martin var nya och följde efter tre tyskar när det var dags. Och hur ska man beskriva kiwiplockningen i sig? Tungt. Man utrustas med en korg som man hänger över nacken och trär armarna igenom, som en bak-och-fram-vänd ryggsäck ungefär. Sedan går men helt enkelt bara och betar av kiwiträden. Det må inte låta så farligt, men korgen är stor och när man börjar närma sig till bredden av frukt så är den förbannat tung.

Nu när jag har jobbat i tre dagar har jag förstått att det i princip finns två olika varianter av hur man binder (eller var det nu kan tänkas heta på fruktodlar/trådgårdsspråk) kiwiträden. Antingen fäster man grenarna i tvärgående vajrar, så att man så att säga går i gångar och plockar all frukt ovanför huvudet. Det låter hur bra som helst, men sanningen är att efter 9 timmar med lyfta armar och en tyngd runt halsen är man skapligt seg. Dessutom, så är ”taket” på vissa gårdar åt helvette för låga och frukterna hänger ner dryga metern från marken. Man måste fortfarande ta sig framåt och plocka frukten, men det är omöjligt utan att kroka på sig och sjunka ihop allt vad det går.

Den andra varianten, och som vid första anblick ser ännu värre ut, är att träden istället är bundna längs med enstaka vajrar, så att grenarna går växer ut och hänger ner till marken på båda sidor om dem. Jag trodde man skulle bli jäkligt trött av att behöva böja sig ner ständigt, men det var snarare skönare att få mer variation i plockhöjd. Om den första varianten var påfrestande utavbarahelvette för axlar och nacke, var den andra varianten milt påfrestande för ryggen.

Arbetet är inte direkt något man blir rik på. Man får betalt 18.10 dollar per ”bin”, vilket är en skitstor trälåda helt enkelt. Dessa dollar ska delas på hela teamet, ungefär 10-12 personer. Dessa lådor körs på släp efter trakter, och varje släp bär på tre lådor att fylla. Idag hann vi med runt 70 lådor. Mina axlar och värker som fan och min övre rygg känns hård som en stenplatta.

Nu tar dock plocksäsongen slut på lördag eller söndag. Sen vet jag inte om det finns något arbete här mer, och Sara tycker helst att jag ska återvända till Auckland. Det har dykt upp några ställen hemma i Newmarket som letar efter personal.

Det bästa med jobbet är nog ändå att man sover som en bebis om natten. Somnar strax efter 10 varje kväll, och har inga problem att sova hela natten igenom, förutom när skotten under mig i våningssängen börjar med sina lustiga nattliga ljud och ryck. Arbetet börjar oftast mellan 9 och 10 om dagarna, tidigare kan man inte börja för då är frukten för mjuk efter nattens fukt. Börjar det regna kan man inte fortsätta, men det har varit klarblå himmel här om dagarna ända sedan jag kom hit.

Hur som helst, nu väntar två eller tre dagar av ”poorly paid, back-breaking work” som Lonely Planet beskriver det. Sedan får vi se.