En första avstämning

Då är vi äntligen på plats här nere! Det var fantastiskt häftigt att vid landningen se både den stora bron och operahuset passera efter varandra utanför flygplansfönstret. Men vad möter oss inte här på andra sidan jordklotet om inte dåligt väder? Just precis; dåligt väder. Dryga 20 grader, kvavt och efter hand ett sjuhelvettes regn har vår första dag i Sydnet bjudit på. Men resan från flygplatsen gick trots allt smidigt, den var dessutom gratis då vi bokat rum på vandrarhemmet för tre dygn.

Så ett första intryck är ju att vår resa hit gått helt som planerat och utan missöden? Ja det hade ju varit skönt, men så blev det inte riktigt. Här följer en kort sammanfattning i kronologisk ordning:

Tåget (för övrigt den nyinköpta dubbeldäckarmodellen) krånglade vid Stockholms central. Tanken var att vårt tåg från Linköping skulle kopplas ihop med ytterligare vagnar och bli dubbelt så långt. Det gick inte. Istället fick vi som kånkat på alla våra väsker vid bytet på slätten släpa av allt igen och så snabbt som möjligt ta oss till den främre del som inte gick att koppla på. Detta var väl ok för vår del som hade ett antal timmar till godo på Arlanda, men ett stört schema är inget bra schema!

Hur som helst, väl på Arlanda trodde vi allt var under kontroll. Vi fick ta oss till terminal två med våra väskor, vilket i sig kanske inte var en direkt plåga, men vid incheckningen var det dags för nästa hinder. Kvinnan i blå flygvärdinnekostym ojjar sig först över att vår ena av tre väskor ligger ett halvkilo under den tillåtna maxvikten. "Ojdå" säger vi och tänker att det var väl en himla tur att det inte gick över ändå. Väska nummer två klarar sig galant. Men väska nummer tre får inte följa med. Där gick all vår geniala packning åt helvette. Tomtarna på British Airways hade infört nya bagageregler; en väska per person á 32 kg var det som gällde. Där stod vi med tre fullpackade resväskor, en backpackerväska och eget handbagage och kände oss blåsta på konfekten. Packningen som var giltig efter Virgin Atlantics regler, som ändå skulle ta oss hela vägen från London till Sydney, fick nu helt plötsligt inte ens ta sig till London. Projekt ompackning påbörjades vid sidan av alla köande gubbar och tanter som nyfiket stod och glodde på oss och lyssnade på mina ramsor av svordomar. Det hela slutade med att delar av packningen fick lämnas i ett säkerhetsfack, andra delar slängas, och den stora ryggsäcken tas ombord som handbagage, ett antal kilo lättare.

Efter det gick trots allt resandet relativt smärtfritt. Om man nu uppskattar att ha 1,5 decimeter utrymme mellan knä och flygstol när den framför är i upprätt läge, samt att hamna en rad bakom två illbytingar med curlingföräldrar som inte verkade intresserade av att försöka få tyst på sina barn när de skrek i ljudnivåer som hade överröstat jetmotorerna på utsidan om de fått tävla mot varandra. 12 timmar trängsel och barnskrik. Som om inte detta vore nog slutade den första längre etappen med att jag var säker på att jag skulle få köpa ny telefon för mina studielån i Sydney då min telefon helt sonika försvann från min ficka under färden. En vänlig asiatisk flygvärdinna fann den dock under flygstolsdynan efter att alla passagerare gått av, och jag fick på en gång spara e tusenlapp eller två.

Den sista lilla flygutflykten på 8,5 timmar gick däremot riktigt bra. Ingenting försvann; jag satt bekvämare i flygstolen, även om det var exakt samma storlek som tidigare; ungen som skrek halva vägen satt längre fram och jag hann njuta av en ytterligare en del filmer och tv-serier i 8-tumsformat.

Vid landningen 0720 lokal tid var vädret enbart tråkigt. Mulet och halvvarmt och oerhört kvavt. Men det kändes ändå skönt att kliva av, med tanke på vad vi stod i för klimat och frös häcken av oss på perrongen i Hultsfred 36 timmar tidigare. Säkerhetskontrollerna gick relativt bra, förutom passkontrollen som strulade lite för egen del. Scanningapparaturen ville inte godkänna mitt pass, så jag fick traska iväg till någon disk för misstänkta al-qaidamän med fejkade pass men där gick det efter två försök vägen. "No worries" tyckte tulltanten och lät mig gå vidare.

Så - för att kort summera dagen efter allt detta: vi har checkat in på vårt hostel. Dushat i halvt rinnande vatten. Ätit på Burger King, som här i landet tydligen heter Hungry Jack. Traskat runt lite i de närmaste shoppingkvarteren och försökt lokalisera oss en aning. Det var rätt svårt; många mystiska gallerior som leder en in och ut på olika korsande gator. Utöver det har vi köpt varsitt kontantkort för mobilerna som förhoppningsvis kommer fungera, Sara har köpt sin livsviktiga hårspray, jag mindre livsviktiga rakblad. Vi har druckit vatten på flaska och ätit choklad.

Jag är nu trött så ögonen blöder. Sara somnade i princip innan hon han lägga huvudet på kudden. Dagen har varit lång. Vi hann till och med att besöka en lägenhet vi eventuellt kommer hyra. Jag tyckte den var ok. Läget var skitbra för min del, det tog max fem minuter att traska över till UTS. Sara var inte lika imponerad. Vi får se hur det går i morgon, då fortsättar jakten på lya.

Så, trots spöregnet, diverse missöden och dygnsrytm som är helt ur gängorna är det jävligt skönt och roligt att äntligen vara här. Nu fattas bara solen, en bra karta över staden och lite sight-seeing. Nu sover jag.

Vi hörs



Bilder får komma med en annan gång. Kanske även våra nya Australiensiska telefonnummer.