I dag är det på dagen en vecka kvar innan vi lastar Pärlan full och kör söderut från Auckland längs med SH1 för sista gången. Vi har vår resrutt i stort klar för oss, med visst utrymme för oplanerade stopp om vi känner för det, ett jävligt bra utgångsläge helt enkelt!
Vi var på Warehouse i går och köpte oss ett nytt, aningen större tält, och den portabla hårddisken är matad med tv-serier och filmer som förhoppningsvis räcker hela vägen hem. Den stora kartongen vi köpte på postkontoret är fullpackad och väntar mest på att skickas iväg.
Så saker och ting är helt enkelt redo. För min del är det bara att vänta veckan ut medan Sara gör sin sista på hotellet. Det enda jag behöver göra är egentligen att slutföra examinationsuppgiften i digitalbildkursen jag håller på med, men det är sådär med inspirationen. Solen skiner idag och jag kommer antagligen hamna utomhus istället.
Som sagt, en vecka kvar till resan. Saker och ting går mot sitt slut här, och innan man vet ordet av kommer vi vara hemma i Sverige igen (utan jobb och bostad, men varför tänka på sådana tråkigheter just nu?). Det helt vansinniga, är att det nu i januari var två år sedan vår “utlandsvistelse” började, två hela år! Det har gått så vansinnigt fort så det är bara inte klokt. Två år sedan vi landade i Sydney, snart två år sedan min sista termin var avklarad och en Bachelor var min.
Det ska bli skitkul att komma tillbaka till Sydney igen, för hur bra vi än har haft det i Auckland, så är Auckland inte Sydney. Snarare en Sydney-Light, som gör ganska mycket för att likna Sydney, men inte riktigt lyckas. Men, innan dess är det mycket annat som ska upplevas och ses, där Sydney blir något av en minifinal av hela kalaset. Den riktiga finalen blir dock fyra dagar i Kuala Lumpur, trots allt.
Så, januari 2008 var det alltså. Vi landade i Sydney, det var varmt men ganska trist väder de första dagarna. Vi hade bokat boende på det värsta hostel (eller åtminstone nr 2) vi hamnat på under de här åren. Jag hade otäck närkontakt med en muterad kackerlacka i duschen, slarvade bort vår kamera, Saras telefon gick sönder och hon blev på pissdåligt humör och tyckte innan tredje dagen var slut att vi borde åka hem igen. Jag ansåg att hon överdrev ganska ordentligt och blev förbannad på henne istället. Som tur var hade vi innan ankomsten bestämt oss för att bila ner till Melbourne, och det blev en fantastisk resa.
Vädret blev bra, vi blev uppgraderade till en helt ny Toyota Aurion hos Hertz utan kostnad, och hade det hur bra som helst på vägen ner. Även vistelsen i Melbourne och trippen till Great Ocean Road blev bra, till slut. Vi hade missat att det pågick något som kallas Australian Open i tennis just den veckan, och att hitta boende blev ett litet problem. Vi lyckades dock få en säng att dela på i ett 10 bed dorm i det värsta (nr 1) av hostel vi ännu besökt. Där bodde bland annat två holländska tjejer som inte lämnade sängen förrän åtta på kvällen för att gå ut och festa och en jävligt underlig kroat. Våningen över oss beboddes uteslutande av crack heads, så vi blev rekommenderade att hålla oss på vår egen våning.
Så det var det där hela började, och mycket har hänt sedan dess. Och nu är det snart slut. För den här gången.
Det första plagget jag köpte när vi kom till Australien var den här munkjackan. Den har sett ganska mycket vid det här laget, men nu är det slut. Jag har använt den på jobbet de senaste fyra månaderna, och jag har aldrig i mitt liv använt ett plagg mer än den här Rip Curl-stackaren. Den är så nött att sömmarna i ärmarna trådats sönder, den har stänk av målarfärg och ett stort hål i sidan efter att jag fastnade i en spik på lagret.
Den har helt enkelt varit med på det mesta, och nu är det dags att kasta den i papperskorgen. Den kan på något sätt symbolisera de senaste två (nästan två och ett halvt) åren, och att de snart är över. Det är ju alltså inte så att livet är över för att vi ska åka hem, bara delen Down Under, som har varit otroligt bra.
Nu hoppas vi bara att allt går vägen 2010: förhoppningsvis inga större missöden under resan, vi vill hitta ordentliga jobb och någonstans att bo (vandrarhem undanbedes). Var det blir vet vi inte än. Jag brukar skämta och säga att vi kan få samma visum i Kanada. Men nej, det blir Sverige…
Så, om en vecka, den förste februari, börjar färden som slutar i Göteborg den 16 april. Vi ses då!
PS Jag har tydligen fått en inbjudan till klassåterträff med alla nior från 2000 på Hulingen, den 17 april av alla datum. Märklig tajming måste jag säga, så visst betyder det att jag ska gå på det. DS
2010-01-25
En veckas tid
Skrivet av Danne klockan 10:46
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Helt galet fort tiden går :s
Så vart funderar ni på att bosätta er? J-ping, Borås, Vena? Eller vart som?
Ja det ska bli jättekul med återträffen! Var tydligen Purra som var samordnare för vår klas:D
Kommer ni fortsätta med bloggen under resan eller går den i graven nu?
ha de gött!
Så sant som det är sagt!
Vi vet inte var det blir än, med största sannolikhet någon storstadsregion..
Ja jag hörde det, en aning oväntat kanske! Men roligt ska det bli, om man nu kommer kunna hålla sig själv vaken :D
Nejdå, den fortsätter under resans gång, än är det inte slut.
Skicka en kommentar